Bergwallkommissionens haveri

Skummar i Bergwallkommissionens rapport (SOU 2015:52), och häpnar. Den sammanfattande analysen inleds med fyra huvudpunkter som kommissionen anser haft en avgörande betydelse för hur det kunde gå så snett. I den första understryks den stora betydelse ”Sture Bergwalls eget agerande [haft] för det inträffade”, och i den andra ”den särskilda hänsyn till Sture Bergwalls person som genomsyrade utredningsarbetet”. Vidare understryks ”de stora utmaningarna” för rättssystemet i samband med fallet. ”Utredningsarbetet var svårt och förutsättningarna i många fall speciella.”
 
Det är svårt att värja sig för den häpnadsväckande slutsatsen att utredarna menar att en stor del av skulden ligger på den oskyldigt dömde, en tungt drogad person som ”vid den aktuella tiden bedömdes vara allvarligt psykiskt sjuk”.
 
Här har en person dömts för åtta olika mord i en lång rad domstolar i en av de allvarligaste rättsprocesserna i svensk historia. Och de systemkritiska slutsatserna lyser med sin frånvaro. Istället läggs en ansenlig del av skulden på den oskyldigt dömde? Det är ju helt otroligt.
 
(SOU 2015:52, s. 575-576, 579, 23, finns på regeringens hemsida.)

Sagan om den bekymrade bödeln som ville vara human

Det var en gång en bekymrad bödel som hette Bengt och bodde i en by. Bödlande är inte enkelt, och efter lång och trogen tjänst hade hans bödelbröder blivit brutala och cyniska. Men Bengt var annorlunda. Bengt brydde sig. Och detta trots att han egentligen visste att han bara gjorde sitt jobb, och att hans klienter var Lösdrivare eller Laglösa, snyltare och parasiter på samhällskroppen. Människor var oroliga och otrygga, och behövde rikta sin vrede någonstans. Ändå kunde han inte låta bli att känna sorg när han tänkte på klienterna och deras familjer. Ibland kunde han till och med se en glimt av sig själv i deras ögon.
Redan när Bengt gick som lärling hade han bestämt sig för att bli en human bödel. Han uttalade sina befallningar med värme och empati. Han var alltid mycket generös med tiden när de sista orden skulle uttalas. Han tränade mycket på svärdshugg för lära sig träffa rätt och skilja huvudet från kroppen så rättssäkert och effektivt som möjligt, för att minimera risken för smärta och extrahugg. Ibland plockade han en sorgsen bukett av vilda ängsblommor och överräckte dessa tillsammans med ett beklagande till de kvarlevande. Allt oftare delegerade han också huggandet till en undersåte, för att inte förhärdas.
Men det räckte inte. Det gnagde i hans inre och dagarna fylldes med oro och ångest, och nätterna med obehagliga och märkliga drömbilder. Det hade till och med börjat påverka hans jobb. Ibland snubblade han på orden eller stakade sig när han uttalade Domen innan svärdet föll och skiljde Brottslingens huvud från kroppen. När det var som värst kände han tårarna trycka på bakom ögonlocken.
Men så en dag fick Bengt höra att en ny bödel tillsatts i grannbyn. Det började gå rykten om ändrade arbetsmetoder och allt fler avrättningar. Ofta hånades den dömde, det skrattades och tjoades och tjimmades, och den Nye Bödeln högg slarvigt och oprecist. Ofta fick svärdet svingas flera gånger innan det var klart. Ibland användes trubbiga redskap såsom järnrör eller käppar. En sadist, sa vissa. Buset får vad de förtjänar, tyckte andra. Nu kan äntligen vi som sköter oss och som verkligen hör ihop ta hand om varandra på allvar. Många bybor började uppsöka grannbyns avrättningar. Det här var något nytt och spännande, här var det ord och inga visor.
Det blev allt tydligare vad som höll på att hända. Om den nya bödeln fortsatte dra folk skulle Bengt snart få sparken, och den nye bödeln få två byar på sitt ansvar. Snart skulle all bödelhumanitet vara som bortblåst.
Bengt hade således inget val. Han började imitera vissa av den nya bödelns arbetsmetoder. Han ökade avrättningskvoten. Ibland höggs det snett, ibland skrattade han ihåligt. Blodet sprutade och skriken ljöd över vidderna. Och så sakta började publiken komma tillbaka. En seger för humaniteten, tänkte Bengt.
Men ändå, det skavde fortfarande.
Så en natt vaknade bödeln Bengt med ett ryck. Plötsligt visste han vad som måste göras. Han klev upp, svepte rocken om sig, greppade ett glödande vedträ från vedstaden, och tågade ut i natten.
En timme senare stod förrådet med alla bödelsredskapen i brand.
Inom ett dygn hade den Laglöse bödeln Bengt gripits. Men avrättningsstubben var ju uppbränd, och därför fick den imponerande eken mitt i byn huggas ned för att få fram en lämplig avrättningsstubbe. Med en stor sten krossades Bengts huvud, och så fortsatte avrättningarna i byn, nu under den Nye Bödelns administration.
Men något hade förändrats i byn. Schwunget saknades liksom i huggen. Det pratades om Bengt, den humane bödeln, och hos allt fler kunde en ton av respekt skönjas. En atmosfär av obehag trängde sig på under avrättningarna. Det var inte som förr.
Så en dag uttalade någon högt den känsla som många delade. Dödandet måste få ett slut.
Och svårare än så var det inte. Byborna samlades och körde iväg den nye bödeln, som tilldelades en kolonilott i grannbyn där han kunde odla sin egen mat istället för att hugga huvudet av folk.
Oron fanns förstås kvar, och det var många tankar och vanor och strukturer som behövde förändras i den lilla byn. Byborna hade ju satt så mycket hopp till bödelsstubben och bödelssvärdet. Men det gick i rätt riktning.
Och ur den nedhuggna ekens stubbe sköt ett litet skott upp, och snart växte ett nytt träd upp ur det gamla. Där byggde fåglarna bo, och under dess skugga samlades under sommarens hetaste dagar före detta Laglösa och Lösdrivare, tillsammans med de andra byborna. För barn och barnbarn berättade de till evig tid om den gamla tidens förvirring, och om Bengt, den bekymrade bödeln som ville vara human.

Polishundsvåld, helt accepterat?

Under research för ett påbörjat bokmanus, stötte jag idag av en händelse på en dom från den 13 februari i år där Uppsala tingsrätt ger grönt ljus till grovt våld mot barn. Anmärkningsvärt, och något som dessutom kastar ljus över egna erfarenheter. Här är storyn:

En polisassistent larmas till en skola på kvällstid efter larm om misstänkt skadegörelse, skriver tingsrätten i sin dom. Fem personer har varit på skolans tak. Polisassistenten skickar sin okopplade hund efter pojkarna. När hunden når fram biter den en av pojkarna upprepade gånger över armen och, när han ligger på marken, över knäet. Pojken ”var jättestressad och grät”.

Fotografier och journalblad från läkarbesök vittnar om ”multipla sårskador på höger arm med kraftig svullnad och rodnad samt två mindre skrapsår på vänster knä”. Tingsrätten anser att de uppkomna skadorna ”inte bör anses som ringa”.

När det gäller det exakta händelseförloppet går beskrivningarna från vittnen och experter isär något, bland annat gällande om någon varning ropats, om barnen uppfattat hunden på förhand, och varför hunden bet. Men det framgår av polisassistentens egna uppgifter att han förstod att detta var ett möjligt eller troligt utfall. ”Hedenstedt hade innan gjort bedömningen att det inte fanns någon risk för att någon annan person, tex en förbipasserande, skulle kunna bli biten av hunden.”

Tingsrätten friar polisassistenten från anklagelsen om Vållande till kroppsskada och Tjänstefel, och menar att ”den av Hedenstedt använda sökmetoden allmänt sett måste anses som accepterad och vedertagen”.

Det är nu några år sedan jag själv blev hundbiten under en blockad av en deportation. Vi tyckte det var fel att asylsökande låstes in på ett förvar och skickades tillbaka till ett krigshärjat Irak. Därför ordnades upprepade gånger protester där vi försökte hindra eller försvåra deportationerna. Sammanlagt deltog flera hundra personer.

Vid det här tillfället var vi kanske ett tjugotal personer totalt. Jag satt vid tillfället tillsammans med en vän på en mindre väg där deportationsbussen skulle köra, i avsikt att hindra eller försvåra transporten. Poliserna gick framför bussen och röjde väg med hundbitningar och batongslag. Sammanlagt blev fyra personer hundbitna. För mig tog det flera månader att läka fysiskt, processen komplicerades bland annat av en infektion. Två år senare sökte jag efter påbackning av en vän ersättning av försäkringsbolaget, och blev beviljad 17 000 kronor på grund av ”vanprydande ärr”. När jag idag sökte på nätet för att hitta tidningsartikeln var det inte så enkelt, eftersom ”biten av polishund” ger så många träffar. Inte ens när jag specificerade med ”biten av polishund vid avvisning” kunde jag hitta artikeln. Istället fick jag flera olika träffar med tidningsartiklar där människor blivit bitna av polishundar vid protester mot deportationer.

När kriminologen Tove Pettersson genomförde en fältstudie i vilken hon studerade närpolisers arbete med ungdomar fick hon bland annat höra hur polisen ”Peter” inför henne helt öppet säger: ”De ska göra en lite längre jagning med hund så att de får springa lite” (Att balansera mellan kontroll och kontakt, 2012, s. 33). Hösten 2014 friades den polis som bussade sin hund på en kraftigt berusad, stillastående man i Stockholm som sluddrade något om att ”spränga hela gatan”. Samtidigt som hunden bet och slet attackerades mannen med upprepade batongslag till dess han låg ner på gatan.

Sammantaget växer bilden fram av ett mörkertal när det gäller polishundsvåld, ett våld som dessutom av tingsrättens resonemang att dölja betraktas som en helt normaliserad del av polisens arbete.

”När och hur en polisman får använda tjänstehund i en situation som den nu aktuella är inte reglerat i lag eller i centrala föreskrifter eller i allmäna råd för polisväsendet”, skriver Uppsala tingsrätt i sin friande dom.

Domen har beteckningen Uppsala TR B 5803-14 och går enkelt att få sig tillskickad via epost för den som kontaktar Uppsala tingsrätt (Uppsala.Tingsratt@dom.se) Domen har överklagats.

Reflektioner?
Dela gärna!

Att iaktta polisen

En uppmaning som jag tycker gäller alldeles oavsett vad en tycker om polisen, är att inte vända bort blicken när de gör sina ingripanden. Istället; gå inte iväg, iaktta, fima, visa att du bryr dig. Om du ser misshandel och övergrepp, ifrågasätt, motverka våldet om det är möjligt och lämpligt, och/eller sök visa den som blir utsatt att du tänker på hen och inte avfärdar hen som en ondskefull person. Motstå den helt irrationella impulsen att ha en obetingad tillit till polisen och deras aktiviteter.

Det här är sällan populärt bland snutarna, och det är viktigt att tänka på sin egen säkerhet i situationen. Men om vi vänder bort blicken så har de möjlighet att härja fritt. Det enda sättet att hindra det är att låta bli att ignorera deras aktiviteter.

 

Flygvapnet värvar barnsoldater på Skärtorsdagen

Det är Skärtorsdag, och våldet gör sig påmint i vårt hem.

Min dotter, 14 år gammal, får en färgglad broschyr med snygga soldater och fräcka flygplan. Broschyren är, till skillnad från annan myndighetsinformation, direktadresserad till henne. Den kommer från ”Flygvapenfrivilliga”, ”en modern och kvalificerad Frivillig Försvarsorganisation som utbildar personal för befattningar inom Försvarsmakten”.

Min dotter inbjuds att delta i Sommarkurs i flygvapnet. ”Utbildningsområdena är flera och varierande som, skjututbildning, flygning,förläggningstjänst (bo i militärtält), exercis […]”

kurs_sommar_bottom

Alla som känner mig vet att jag har en samhällskritisk grundinställning och att jag inte har mycket till övers för militären. Ändå kommer det som en överraskning att den svenska staten lurar sig in i vårt hem i jakt på barnsoldater. I denna självgodhetens högborg ska barnen tydligen redan innan de nått straffmyndig ålder påbörja träningen som statens mördare. Om det här inte är våldsbejakande extremism, vad är det då?

Vem kommer att svettas blod över detta ikväll? Vem kommer att välta bord på Försvarsmaktens kontor? Eller, kommer någon i framtiden att säga om vårt samhälle som evangelisten Matteus en gång. ”De orkade inte hålla ögonen öppna.”tmp_img

 

IS är inget främmande

Gårdagens Uppdrag Granskning var onekligen djupt obehagligt. Vi förväntas få en stark ”hur är det möjligt”-känsla. En svensk IS-krigare! Så otroligt långt ifrån det svenska samhällets värderingar. Eller? Vad är det som möjliggör fenomenet IS?

-Patriarkat. Könsbeteende utformat så att det finns en stark koppling mellan manlighet och våld.

-Militarism. Stående, väpnade styrkor som en central aspekt av självförsvar.

-Missionerande världsreligion. Budskapet ska spridas och Guds rike utbredas med hot och löften om belöningar och straff efter döden.

-Nationalism och imperialism. Staten ska kontrolleras av ett specifikt folk och utomstående inom territoriet är ett hot. Här finns också en antinationalistisk retorik som tjänar imperialistiska syften.

-Oljekontroll. Tillgången till energi måste säkras för att massamhället ska vara möjligt.

-Högteknologi. Ett djärvt utnyttjande av den modernaste kommunikationsteknologin. Det här är inte en rörelse som vill ”tillbaka till medeltiden”!

Det är svårt att se att IS skulle vara möjligt om något av dessa inslag saknades.

Historien tog inte slut med statskommunismens fall. Den liberaldemokratiska kapitalismen byggd på rasism och kolonialism knakar i fogarna och inbjuder till motstånd. IS aspirerar i konkurrens med andra krafter på platsen som global utmanare. Och till skillnad från Väst så maskeras inte terrorn under humanistiska värderingar. Det är stolta hot och halshuggningar direkt från youtubes predikostolar.

Men det är inget främmande vi ser. Det är ännu en fascistisk rörelse producerad av Systemet. Mer av samma skit.

Så tänker jag i alla fall. Hur tänker du?

FILMAR misshandel av pojke!

Tydligen har vi fått ett samhälle där en vuxen man kan sitta på en pojke, misshandla honom, dunka hans huvud i stengolvet, på en offentlig plats, och människor står runtomkring och filmar. Media ger utrymme för en representant för förövaren att förklara och försvara misshandeln. Är det här den totala avskärmningens samhälle, eller kan det gå längre?

(Skånepolisens rutinreaktion var att inte inleda någon förundersökning, det här är inga konstigheter, det är jobbet bara. Notera också att detta är den våldsnivå som dessa assholes kan tänka sig använda när det sker i offentligheten och någon filmar. Vad som händer när ingen ser vill en inte tänka på. Det är också värt att notera de oklarheter som finns, hos SVT stod det att barnen är överlämnade till Migrationsverket, i andra sammanhang talas det om ”ett boende”. Är det ett utvisningsärende?)

Aftonbladet, SVT

Strida segt emot förtrycket

Lapplands släkte, sameätten, obräckt har sen mäktat utstå mördartjuder, slemma köpmän, sluga skattekrävarskaror. Hell, var hälsat, sega släkte! Hell dig fridens rot och fäste! Krigisk fejd har aldrig flammat, aldrig spilldes brödrablodet ibland Lapplands lugna ätt.

Våra fäder övervunno vrånga våldsmän fordomtima, bröder låt oss likaledes strida segt emot förtrycket!

Ett annat argument för polisens avskaffande (nu)

Flera läsare av min bok (som du väl beställt?) har kommenterat och frågat kring mina återkommande påhopp på polisen. Inte sällan har den kritik av polisen som jag drivit kretsat kring det faktum att polisen är en våldsinstitution. Ofta har jag häpnat över hur blinda de flesta människor verkar vara när de betraktar polisen. Trots alla vapen, fängelser, häkten, arrester och en strid ström av spektakulära våldsincidenter, trots att lagens upprätthållande bygger på hot om våld, och trots att tanken om ett våldsmonopol ingår i själva definitionen av en stat, så blir många provocerade av höra att polisen är en våldsinstitution. Men så är det, och jag menar att när vi har specialiserade väpnade styrkor som kontrollerar ett område så innebär detta i sig ett förtyck.

Men låt oss för en stund bortse från detta och fantisera om en ickevåldspolis. Förutsatt att det skulle fungera (vilket kanske inte är troligt), vore detta önskvärt? Är det polisen i sig som är ett problem, eller bara våldet i polismakten?

I Sverige dör varje år ett knappt hundratal människor i kriminaliserat våld, en siffra som har varit i princip konstant i decennier. Dessa dödsfall är sorgliga. Detta bör dock ställas i proportion till annat våld. Varje år dödas många tusen människor av exempelvis bilar, tobak, alkohol, arbetsskador och svensk flyktingpolitik, och många miljoner kännande djur slaktas för att tillfredsställa människors vanor och smaklökar (vi bortser för en stund från miljöfrågorna).

Men det här är ett legaliserat våld som inte leder till att människor blir inspärrade på Kumla. Det är dessutom ett våld som specifika människor blir rika på. Och just där har vi en stor del av förklaringen. Rättsväsendets olika delar – lagstiftning, ordningsmakt, domstolar, fängelser – strider ibland sinsemellan i uppsåt och organisation, men samverkar på det sättet att rättsordningen skyddar den rådande ordningen och inte minst de som privilegieras av denna ordning.

Det här går också ganska enkelt att upptäcka genom att se vilka befolkningsskikt som kriminaliseras. Visst händer det att en och annan person från högstatusgrupper hamnar i finkan, och att förtryckta människor får skydd, men det är mer att betrakta som ett olycksfall i arbetet, som collateral damage. Själva hjärtat i rättssystemet är att skydda de rika och mäktiga och (det ojämlika) systemets stabilitet. De som kriminaliseras tycks framför allt vara de som uppfattas som hotfulla bland underklass och marginaliserade grupper. Därav den kraftiga överrepresentationen av utlandsfödda män i svenska fängelser. (Det här betyder inte att dessa är de allra mest utsatta, de mest nedtryckta och kvinnor upplevs mer sällan som något hot av rättsordningen.)

Som jag ser på världen kanaliseras det mesta och grövsta eländet i systemet genom de rika och mäktigas beslut. Dessa människor sitter på sina fina kontor och i sina tunga sammanträdeslokaler och fattar beslut som när de genomförs, långt borta från deras ögon, leder till lidande och död för otaliga människor och djur. Den dag då det framför allt är sådana här människor som kriminaliseras, då kanske jag omvärderar min syn på polisen. Men så har det hittills aldrig någonsin fungerat, och det finns inget som tyder på att det kommer att bli så.

Därför, alldeles oavsett hur mycket våld polisen använder, bör polisen avskaffas genast, för rättvisans och jämlikhetens skull.

Mer kriminologi (normalitet och stämpling)

Eftersom en bloggläsare chockade mig genom att berätta att hen faktiskt hade läst min text om kriminologisk teori, vad det verkar med viss behållning, så följer jag härmed upp den med några texter jag skrivit som diskussionsuppgifter i en senare del av kursen. Här är det mer sociologiskt orienterat och handlar om outsiders, stigmatisering och avvikande.

kriminologi sammanf avvikande

Om att möta The Good Cop

Den som av en eller annan anledning blir utsatt för polisiära ingripanden kan komma att träffa på The Good Cop.

The Good Cop talar inte sällan med len stämma, uppträder milt, visar dig förståelse, ger goda råd, samtalar, skämtar och vill kanske till och med bjuda på kaffe och berätta att hen står på din sida.

Det går att tänka sig olika förklaringar till den här typen av snutbeteende. Ibland används det här som en aktiv taktik. Om du först möter en snut som kanske slår dig, tar dina grejer, ljuger, tafsar på dig, manipulerar, skriker eller liknande så kan det kännas skönt att sen få möta ett vänligt ansikte. Kanske slappnar du av och samarbetar eller ger information om dig själv eller dina kamrater eller ditt nätverk som du inte skulle ha gett annars. Ibland är ordningen omvänd, först kommer The Good Cop, och du kanske sänker garden och öppnar dig emotionellt för att nästa stund kastas i famnen på The Bad Cop(s) som hotar, mobbar och begår övergrepp. Detta får lätt en person ur balans och en blir därmed lättare att manipulera.

Men The Good Cop kan också agera som hen gör för att hen av en eller annan anledning vill distansera sig något från sitt sammanhang och/eller sina kollegor. Det kan handla om att hen av självgodhet vill framstå som lite humanare, lite mindre hårdför, lite mer förstående än vissa av sina kollegor. Det kan också handla om att hen vill göra intryck på dig, bryta ned dina eventuella fördomar mot polisen, och stärka din tillit till polismakten.

Men här gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Polismaktens huvuduppgift är att med våld och hot upprätthålla den rådande ordningen. Den enskilde polisen i tjänst är en person som under lång tid har aktivt valt det här yrket, hen har utbildat sig för det, tränat sig och ifrågasatts många gånger tidigare. Hen lever under starkt tryck från polishierarkin, kamrater och sammanhangets normer. Hen tjänar sina stålar på att vara snut, en proffessionell våldsverkare.

I 99,99% av fallen är därför dina intressen helt underordnade detta sammanhang. Även om det känns så är det absolut inte troligt att du träffat på just den mirakulösa situationen att en polis står otvetydigt på din sida. Därför, även om du skulle vara en person som uppskattar relationer, fredlighet och vill sträva efter allas bästa, finns det inget skäl att öppna dig för en polis som gör ett ingripande mot dig. I den situationen behöver du, menar jag, sätta din egen och dina kamraters integritet och säkerhet i första rummet. En norm som jag därför skulle vilja se förverkligad är följande:

Samtala aldrig med en polis som gör ett ingripande mot dig.

Om du blir gripen misstänkt för brott så kan det vara nödvändigt att svara på frågor kring din identitet. Men om du undviker att bära leg på dig och har tid och kraft att vänta ett tag så kan det hända att du blir släppt ändå. Om det handlar om påstådda ordningsstörningar där du inte är gripen misstänkt för brott så är du inte skyldig att uppge identitet. Dom får då hålla dig i max sex timmar, och detta brukar respekteras med marginal. Om det handlar om misstankar för småbrott så verkar det inte vara ovanligt att en släpps oidenitifierad. Om/när du ändå uppger identitet så svara (som max) bara på frågor rörande din identitet som de ändå kan ta reda på på andra sätt. Men skriv inte på något som du är osäker på.

Du måste för den sakens skull inte nödvändigtvis vara helt tyst eller uppträda fientligt. Känns det bättre så kan du le lite och variera mellan att säga saker som ”inga kommentarer”, ”det vill jag inte svara på”, ”jag är inte så pratsugen” eller ”jag samtalar av princip inte med poliser i tjänst”.

Ju fler som uppträder på det här sättet när det blir utsatta för polisingripanden, desto bättre för alla. OM du av någon anledning vill erkänna så är det bättre att göra det i ett senare skede när du fått tillfälle att först bolla det hela med en advokat (om du har tur nog att få en sådan, annars kan du göra det i rätten). Över lag minskar detta risken för polisövergrepp och traumatisering, vilket jag tror inte bara gynnar gripna och omhändertagna personer utan också den så kallade allmänheten och även poliserna (som personer).

ACAB

Skändad minneslund på Bofors

För tredje året i rad firade vi igår advent i Bofors-Karlskoga (2012, 2013). Från tidig morgon fram till eftermiddagen gick flera olika grupper i olika omgånger in på området, samtidigt som en grupp på stan satte upp antimilitaristiskt julpynt och delade ut pepparkakor med fredsmärken. Totalt deltog ettt femtontal personer.

Karlskoga stadsvapen (!)

Det är ju oerhört enkelt att ta sig in på området; utefter stängslet finns en uppsättning svaga punkter där det enkelt går att krypa under. Vi fortsatte i de olika grupperna på olika sätt med det pågående omställningsarbetet; fredsteser spikades upp, kreativ utsmyckning installerades, området rekades och en minneslund för Den okända civilpersonen upprättades. Tyvärr förstördes minneslunden av okända personer flera gånger under dagen, stenar vältes, gravljus stals och så vidare, men den kunde återskapas och återställas till i stort sett ursprungligt skick.

Arbetet med omställning av Boforsområdet fortsätter, kom gärna med och engagera dig. Många olika initiativ behövs!