Grön teknologi: ett trovärdigt alternativ?

Får vi tro diverse larmrapporter så är behovet av att ställa om till ett fossilfritt samhälle akut. För detta talar både sinande källor och eskalerande klimatförändringar. Det är knappast rimligt att chansa på att det kommer att gå bra även om vi kör på som vi gjort sen industrialiseringens början.

De flesta tycks i den här situationen sätta sin tilltro till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi”. Ytterligt få är de som frågar sig om detta är ett trovärdigt alternativ till dagens ordning. Jag kan förstå den här impulsen; vi vill tänka positivt, vi har så mycket annat att grunna på, och vi som lever ganska bekvämt i det här samhället vill inte ändra vårt sätt att leva i grunden.

Problemet är att tiden för omställning är begränsad. Väntar vi för länge så risker vi inte bara människans framtid som art, utan också att det pågående massförsvinnandet av arter accelererar kraftigt. Om vi i den här situationen lägger ett antal decennier på att ställa om till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi” (GröT), och detta sedan visar sig inte vara ett trovärdigt alternativ, då står vi där med hipsterskäggen i brevlådan.

Jag tycker därför grön teknologi-förespråkarna behöver svara på åtminstone fyra basala frågor.

  1. Hur mycket utsläpp av växthusgaser kommer kokandet av GröT att generera? För att ersätta fossilindustrin är det nödvändigt att bygga ny infrastruktur med inte bara elbilar och elplan (?), vind- och vågkraftverk, solpanelparker utan också gruvor, tranportvägar, elnät, fabriker och så vidare. Denna infrastruktur kommer att bli gigantisk, och måste byggas utifrån ett fossilberoende samhälle. Kommer inte detta att leda till ökade utsläpp i just en situation där de flesta experter menar att vi måste kraftigt reducera dem?
  2. Vilka problem leder råmaterialframställningen till? Den gröna teknologin kräver bland annat en rad sällsynta jordartsmetaller, vars framställande idag är förknippade bland annat med massiva föroreningar, väpnade konflikter och diktatoriska regimer. Inte sällan går dessa projekt hand i hand med kraftig lokal opposition och förstörda landbaser och lokalsamhällen. En massiv GröTomställning betyder att behovet av de här mineralerna kommer mångdubblas och åter mångdubblas.
  3. Var ska råmaterialet komma från på längre sikt? Idag består infrastrukturen i GröT av en rad material, däribland mineraler och plaster, som inte är förnyelsebara. Det vill säga, de kommer att ta slut. Ska vi dra lärdom av historien kan det mycket väl komma att bli tidigare än vi anat. Vi pratar alltså inte om en långsiktig lösning, såvida inte allt material kan återvinnas till 100 %, eller allt material i GröT kan bli förnyelsebart. Är det troligt att detta går att genomföra?
  4. Kommer en GröT-omställning uppmuntra en fortsatt produktion och konsumtion på nuvarande nivåer? Om vi tror att GröT är svaret, löper vi inte då en allvarlig risk att tro att vi kan fortsätta konsumera energi och råvaror i nuvarande omfattning? Hindrar en GröT-omställning ett nödvändigt ifrågasättande av hela det kapitalistiska systemet?

Jag gör inte anspråk på att ha svaren på de här frågorna, men jag tycker det är oerhört angeläget att de ställs på allvar. Och vid sidan av Fossil och GröT vill jag föreslå en tredje tänkbar väg. Det är att vi ställer om från ett teknoindustriellt globalt system till småskaliga gemenskaper med kulturer som är förnyelsebara ur alla aspekter, relativt självförsörjande och ser det som en av sina huvuduppgifter att leva enkelt och respektfullt mot varandra, våra medvarelser och den miljö som är vårt enda hem. Det kanske är naivt och korkat och utopiskt, men att bara köra på och hoppas på det bästa, hur utopiskt är inte det?

rare earth

 rare earth

Koloniseringen av ”Norrland”

Nyss hemkommen från begravning av min mormor i Lycksele, och med en hel del samtalande med syskon och släkt om släkten, samer, Sápmi och koloniseringen av norra halvan av Sverige, har jag börjat lyssna på Norrlandspoden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm. Spännande, trevligt, upplysande och viktigt. Här del 2, om koloniseringen.

Förtryckets historia – en inbjudan till queerpacifism?

Anarkoprimitivister som argumenterar för sin sak (vilket förstås inte alla gör), diskuterar inte sällan förtryckets rötter. Den tekno-industriella civilisationen dissas förstås, men ofta finns ett fokus på jordbrukets uppkomst. Genom att domesticera djur och växter blir människan bofast, börjar samla ägodelar på hög och bygga hierarkier och senare städer för att försvara dessa ägodelar. Men, var kom jordbruket ifrån? John Zerzan för resonemang kring saker som symbolisk kultur, språk och konst och menar att detta bidrog till alienering, att människan blev en främling för naturen och därför hade en relation som gjorde att hon också började söka tämja och dominera den. Jag är skeptisk till detta och tänker att språklighet, symbolism och medvetande ligger ganska nära varandra och inte nödvändigtvis är något negativt.

Varför är detta viktigt? Jo, bland annat handlar det om vilken vision om det mänskliga livet vi ska inspireras av. Anarkoprimitivister brukar lyfta fram nomadiserande jägar-samlar-band.

Själv är jag civilisationskritisk, men inte anarkoprimitivist, även om jag lärt och lär mig mycket från det hållet. Bland annat tycker jag det är rimligt att fundera över förtryckets rötter, eller, med en annan metafor, över förtryckets ackord. Och här har jag ett förslag som någon gärna får respondera på.

I mina ögon så finns det en stark, i det närmaste universell, koppling mellan förtryck å ena sidan å manligt våld å andra sidan. Innan civilisationen uppkom, och även innan jordbruket, så verkar det ha varit vanligt förekommande med en relativt tydlig uppdelning/arbetsdelning mellan män och kvinnor. I åtminstone vissa fall verkar den ha varit mer nyanserad och mer jämlik än moderna kulturer, men den verkar ändå ha funnits. Samtidigt finns en koppling mellan män och våld, inte minst genom att jakten i regel varit en manlig syssla.

Stämmer detta med tillgänglig kunskap om för- och utomciviliserade samhällen?

Om det stämmer, vad ska vi göra av kopplingen mellan mansvåldet och förtrycket?

Kan detta vara ett tecken på att vi som vill avskaffa allt förtryck behöver verka dels för en mer queerig, och dels en mer pacifistisk, värld?

(Med pacifism menar jag här inte en absolut ickevåldspraktik, men åtminstone en radikal antimilitarism och en tung vapenskepsis. Med queerig menar jag här inte ett avskaffande av kön utan en mer diversifierad, föränderlig och/eller nyanserad könspraktik.)

En jävligt dålig anarkistkommuniké

Om det här är på riktigt, vilket det vad jag kan bedöma är, mer eller mindre, så tycker jag att det suger fett. Jag är inte mer sugen på att stötta sånt här än den svenska regeringen. Anarkoterrorism – nej tack, nej tack, nej tack.

And if for that reason, during an attack, some citizen is wounded or killed, we won’t care, we will be indifferent and indiscriminating. The population, the mass, the people, the community, the sheep, the society does not merit our consideration, neither warnings, nor calls to attention, nor anything at all, because they are all part of the system; let it be clear, if they cross our path they are going to regret it… and we already showed this in the past with ITS.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Elin Wägner-citat

Det var väldigt länge sen jag ”upptäckte” en person på det sätt som jag de senaste månaderna upptäckt Elin Wägner. En person som dog i slutet av första halvan av förra seklet och som förutom att vara en lysande romanförfattare också var en smart, djärv, nyfiken och uthållig antimilitarist och feminist som också utvecklade en stark ekologisk och civilisationskritisk medvetenhet. Att hon blev kväkare gör henne inte mindre intressant i mitt tycke.

Det kvinnorna skall kunna göra för att rädda världen, måste de göra med allt av eld, mod, självständighet och djärvhet, som finns hos dem. (1923)

Den vita mannens herravälde

Samhällsidealet måste fullkomnas under arbetet. Ett samhälle vars ordning likt vårt vilar på härskarnas makt över de behärskade, på barnens, kvinnornas, de fattigas, de färgades underdånighet mot de äldre, de vita, de rika männen, kan inte i ett slag lösas upp i frihet, den måste läras och levas fram.

alla Kristi sanna föregångare och efterföljare, som rest sig upp mot kriget

Det är lättare att slåss än att tänka, vilket i en värld utan krig skulle bli oupphörligen nödvändigt.

Ja, sade de, låt oss göra oss en murbräcka.

I den hade människan en helt annat plats i naturen, ty naturen hade en själ och människan var en planta, en syster, en broder bland de andra: Sen blev hon bildad, blev härskare, förlorade som sådan mildhet, vördnad, medlidande och sinne för skönhet och förvärvade förakt för forna tiders vidskepelse.

Många är de försök, som görs av militära dimbildare att dölja sanningen för oss.

Vi som har gjort uppror har flyttat utanför systemet åtminstone i vårt tänkande. Det är därför vi vill sticka vår käpp i ödets hjul. Kanske hejdar vi farten. Kanske går käppen bara sönder. Det kan inte hjälpas då.

Det är inte lätt för staterna att släppa sitt krigsmaskineri när den nuvarande fördelningen av jordens utrymmen och tillgångar i så hög grad vilar på våld. Och ändå måste det ske.

Jag förstod att kriget inte kan ryckas upp ur detta alltför färdiga samhälle och fred placeras in i dess ställe utan att hela den noggrannt utarbetade systembyggnad rasade sönder, i vilket krig var närvarande som möjlighet, som hot och som sista utväg i allt.

Jordförstöring var just ett av symptomen på ohållbarbeten av det system vi opponerade oss mot.

Är det kanske för att vårt system i själva verket har en hel del gemensamt med diktaturernas, med deras fortskridande mekanisering och maskulinisering av tillvaron och centraliseringen av makten?

befria sig ur vår civilisations system

människans diktatur

 

Bidrar jag till samhället?

Det är nu cirka fyra år sedan jag lönearbetade senast. Nu och då får jag kommentarer eller frågor som antyder att jag som icke lönearbetande inte ”bidrar till samhället”.

Min första impuls när jag hör detta är inte sällan att försöka förklara att samhällen byggs av människors arbete och inte av pengar. Det går som bekant inte att äta pengar.

Vårt system bygger på lönearbete. De resurser som vi behöver för att fylla våra behov kontrolleras av de med mycket stålar. För att dela med sig kräver de ännu mera stålar, får de inte det så används våld. För att få tag på stålar behöver vi sälja våra kroppar och vår arbetskraft åt andra personer med tillgång till cash. Men detta är inte den enda formen av arbete som är möjlig. Arbete kan organiseras på olika sätt, det kan exempelvis utgöras av slaveri, av självvald aktivitet, vara drivet av ett direkt behov (den hungrige som samlar mat) eller vara avlönat i form av pengar. I större delen av människans historia har våra samhällen fungerat utan vare sig lönearbete eller slaveri, och även i dagens samhällen är mycket av det arbete som utförs vare sig avlönat eller slaveribetonat. Själv bidrar jag till samhället genom bland annat hushållsarbete och volontärarbete.

Att svara så är alltså ofta min första impuls, kanske för att det är det minst provocerande svaret. Min andra impuls (som jag sällan följer) är lite mer offensiv. Jag vill inte bidra till ”samhället”, ty samhället är genomsyrat av förtryck och miljöförstöring, det är en del av den dödsmaskin som knuffar ut människor, producerar vapen, massdödar djur och hotar det mångfaldiga livets framtid på den här planeten. Därför väljer jag att dra ganska få strån till det här samhällslasset, istället lägger jag det mesta av min energi på insatser som jag tror (lite mer) på, som (möjligen) stärker samhällets marginaler och dödsmaskinens motkrafter.

Den tredje impulsen, som jag aldrig hinner nå fram till i ett snabbt samtal eftersom uppmärksamheten ofta är så kort och jag själv ganska trögtänkt, är att sanningen antagligen är en komplex kombination av dessa svar. Även jag är beroende av lönearbetet. Andra måste lönearbeta och dela med sig frivilligt till mig, annars funkar det inte. Och även på andra sätt bidrar jag till samhället, exempelvis genom att konsumera, blogga, gå ut med soporna, åka buss, hjälpa barnen med läxorna.

Vi får se vad jag svarar nästa gång jag får frågan…

Så vad tänker du om att bidra till samhället?

Fuskvegan!

Att jag är fuskvegan beror förutom bekvämligheten bland annat på att jag tycker det finns en orealistisk renhetstanke inbyggd i veganismen. Att göra anspråk på att vara vegan blir på något sätt, oavsett avsikt, att skicka signaler om att en inte tar del i djurförtryck och tortyr. Men även den veganska maten kräver att djur dödas och plågas för att den ska hamna på våra tallrikar, och allt annat som vi använder i det här systemet, exempelvis tåg, el, böcker osv kräver att icke-mänskliga djur förtrycks, skadas och dödas. Att vägra allt detta är för oss knappast förenligt med överlevnad. Djurförtrycket är inbyggt i civilisationen, och att leva i civilisationer är därför att vara delaktig i detta förtryck. Dessutom har så långt jag kan se animalisk föda ingått i alla kända mänskliga samhällen åtminstone någon miljon år eller så, vilket åtminstone ställer viktiga frågor om huruvida en allmän veganism är möjlig och önskvärd.

Jag vill personligen se att respekt för livet blir ett grundläggande värde, och jag vill att det ska bli ett slut på människans härskande över andra djur och planeten. Att minimera animaliekonsumtionen tycker jag pekar i den här riktningen, och dessutom tär det betydligt mindre på jorden. Men att nöja sig med att vara fuskvegan tycker jag är en viktig påminnelse om att moralisk renhet inte är möjligt och att vi alla har en stor utmaning framför oss.

Jag får klåda

Jag får klåda av atT skådA de som vill att människan sKa råda, Som om jorden var en lIten låda och jordlingar var sprattelfolk att tråda. Nej, ge oss hellre då en svåda, av eld och vildhet, ja av båda. Ge oss ogräs och ohyra – jag vill inte nån ska söka Styra över eleMenten fyra Och minsta liten myra. Och Jag vill iNte ha o vA nån svekfull herRe, varkEn Svea eller Sverre som gör saken värre. Och inte Heller vill jag se nån svavelosargud med svåra bUd som svettar osS med skrämselljud.

Därför önskar jag att vara med när förtryckets pyramid ska BrYtas ned. Men kAnske du blir sned för att din låTsasfrEd blir kaffeved? Helst jag såg att till aktioN du skred, att du gLed med och stred emOt det virus som systemet spred. Men ställ åtmiNstone ej upp på leD och ta sked i vacker hand när ledaren blir vred och vill att du ska krOssa eller dissa dem som bojorNa vill lossa och systemet kissA ned. Du behöver inte va en minisnut som ska Lösa varje knut o hindra frihet eller kaos att kika ut.

Så även om du aBsolut tYcker att nåt taktikbeslut var ett akut felslut, och även om Du glÄdjefullt systemet stödeR och blickar Högerut och tror att status quo oss göder, så hindra inte dina systrar, dina bröder som tror att vÄrlden blöder och hoppas att föRtryck kan få ett slut.