Höger eller vänster?

Ibland sägs det, inte sällan av mittenmänniskor, att vi borde gå ”bortom höger och vänster” eller till och med ”skrota höger och vänster” när vi talar partipolitik. Jag föreslår istället att vi lägger till fler skalor. Här följer några exempel på andra skalor som jag skulle vilja se mer i funktion i debatten. Kom gärna med egna förslag eller modifieringar, respektive försök att sortera in partierna på dessa skalor.

Grönt                                                       MP  V   C   SD  S  FP  KD  M    Grått

Öppna gränser                                                                                        Etnisk rensning

Frihetlig                                                                                                   Auktoritär

Queer                                                                                                      Patriarkat

Pacifism                                                                                                 Militarism

Civilisationskritik                                                                                  Modernism

Kommunism                                                                                          Kapitalism

Djurrätt                                                                                                  Antropocentrism

Gemenskap                                                                                           Alienation 

Maxad protestantism får paradoxala uttryck

Efter närmare ett halvt millenium av statskyrklig lutherdom, och blott något halvsekel av lagstadgad religionsfrihet, är Sverige fortfarande så djupt protestantiskt att för många, både bekännelsekristna och icketeistiska kristna, framstår den romersk-katolska kyrkan fortfarande som den yttersta styggelsen. Men detta gör också att det paradoxalt nog blir naturligt för riktigt maxade protestanter att busa med kristendomsetablissemanget i Sverige genom att konvertera till de historiska kyrkorna.

Det är i alla fall ett sätt att se på saken. Eller?

(Kommenterat: Dagen, Dagen, GP, Sveriges Radio, Samuel Varg, Dagenintervju, Kyrksyster, Aletheia, Hela Pingsten, Kyrkans Tidning)

Problemrapportering

Hej Ekot!
Polisens insats i ”problemförorterna” (rubriker i Ekot/P1 morgon tisdag). Hur tänkte ni där?

För att balansera upp det här språkbruket, som ju stärker de rasistiska strukturerna i samhället, så kanske det vore läge att börja tala om ”problempartiet” Sverigedemokraterna, på grund av de kopplingar som verkar vara extra tydliga där mellan ledande politiker och brottsmisstankar? Eller varför inte prata om ”problemkönet” männen, då ju män är extremt överrepresenterade när det gäller kriminalitet? Eller om de väbeställda”problemområden” som har en hög andel skattesmitare och ekonomiska brottslingar? Men å andra sidan är det ju tänkbart att polisen inte specialsatsar mot dessa grupper, och medias uppgift är ju, tydligen, att okritiskt gå i polisens ledband.

Med vänlig hälsning,

Jonas Lundström, (fina förorten) Brickebacken, Örebro

Bakom Yousafzai-hyllningarna

Malala Yousafzai får i år EU:s Sacharov-pris, och är av vissa tippad till Nobels fredspris. I juli talade Yousafzai (i media ofta omnämnd som ”Malala”) i FN och fick långa applåder. Så långt jag förstår är Yousafzai en minst sagt imponerande person, men är detta tillräckligt för att förklara västs hyllningar? Är det kanske så att militaristiska och imperialistiska stater och unioner nu håller på att komma till besinning, lägga ned sina vapen och ta till sig Yousafzais tal om ickevåld?

Jag är skeptisk.

Är det inte rimligare att betrakta detta som att västmakterna söker använda en stark, empatisk och smart person för sina egna maktsyften?

I västs berättelse blir Yousafzai det perfekta förkroppsligandet av den moderna berättelsen, som i sig blir en legitimering av kolonialism, krig och världspoliser. Det är konservatism, traditioner, hierarkier och gammaldags religion på den ena sidan, rationalitet, utveckling och jämlikhet på den andra. När det är annars är vita gubbar i Washington som är mest pådrivande för att med militära medel försvara och sprida västs hegemoni, så blir behovet av en Den Andre som säger samma sak påträngande. Svårare att vifta bort så.

Att denna typ av utmärkelser och hyllningar legitimerar det ständigt pågående mördandet av ”terrorister” i Pakistan är väl uppenbart, men hur är det egentligen med skolans roll i denna diskurs?

Det allmänna skoltvånget växte fram i samband med lönearbetets och industrialismens genomslag. Motivationen sades bland annat vara att fostra goda arbetare. Jag tror att skolans främsta funktion än idag inte är att förmedla neutrala kunskaper, utan att forma plikttrogna lönearbetare som kan komma i tid, lyda en överordnad person och utföra de uppgifter en blir tilldelad. Människor som inte är alltför spontana eller värderar egna initiativ, kreativitet och gemenskap för mycket. Men om detta sägs öppet så skulle motståndet förstås öka. Därför är behovet så desperat av en berättelse där skolan får utgöra en av huvudsymbolerna för den modernitet som är så till bredden fylld av humanism, jämlikhet, jämställdhet och kunskaper.

Malala Yousafzai blev känd genom att BBC bad henne blogga 2009 om livet under talibanerna. Detta torde väcka (komlicerade) frågor om västerländska mediers inblandning i kriget mot talibanerna och deras ansvar för hot och attacker mot Yousafzai. Men hyllningarna borde också granskas mer ingående. Vad ligger egentligen bakom? Handlar detta om att lyssna på Malala Yousafzais röst och kämpa för hennes vänners bästa? Eller handlar det om att exportera kapitalism och industrialism och försvara de euro-amerikanska regimernas militarism och ställning i världen, under täckmantel av ett världsfrälsarkomplex?

I do not even hate the Talib who shot me. Even if there is a gun in my hand and he stands in front of me. I would not shoot him. This is the compassion that I have learnt from Muhammad-the prophet of mercy, Jesus christ and Lord Buddha. This is the legacy of change that I have inherited from Martin Luther King, Nelson Mandela and Muhammad Ali Jinnah. This is the philosophy of non-violence that I have learnt from Gandhi Jee, Bacha Khan and Mother Teresa. And this is the forgiveness that I have learnt from my mother and father. This is what my soul is telling me, be peaceful and love everyone.

Hej Människor och Tro

Hej ”Människor och tro” (P1)!
Jag måste erkänna, Du gör mig lite trött. Visst, sex är intressant och roligt och viktigt, jag är helt med på det. Och jag förstår att ingen är objektiv och att Du verkar i en sekulariserad svensk miljö, absolut. Efter att ha lyssnat till och från till Dig under några år har jag också förstått hur viktigt det är för Dig att sprida den upplysta svenska sexualmoralen och Sekularismens grunddogmer över världen i hoppet om att omvända alla trångsynta och förtryckta hedningar där ute och helga och rena alla halvfrälsta här hemma. Fine, jag kan stå ut med det till en viss gräns, alla har vi ju våra sidor och koloniala attityder sitter djupt i oss alla. Och sexuellt förtryckt är ju verkligt, vanligt och vansinnigt.

Men att använda förhållandet till Din sexualmoral och till Sekularismens spiritualitet som huvudredskap i fördjupande reportage om religion och andlighet, blir inte det lite… snävt? Lite tunt, liksom? Kanske rentav lite snett, om Du tänker efter? Det skulle ju kunna finnas andra aspekter av och perspektiv på religion och andlighet som är minst lika viktiga och spännande?

Bara en tanke som Du kan ta med. Ha nu ett fint sommarlov. Helt ärligt ska det bli skönt att slippa dina predikningar någon månad eller så. Hoppas Du kommer tillbaka med nya, fräscha krafter.

Begripligt bilbrännande

(långt)

Att kravallbränna bilar är destruktivt och våldsamt. Om detta har alla offentliga debattörer varit överens som diskuterade maj månads kravaller. Från vänster till höger, från fascister till anarkister, från megafoner och mikrofoner sprids denna konsensus. Vissa vill förstå, andra vill fördöma, några vill förgöra. Men de brinnande bilarna är i sig något sorgligt och irrationellt, och bakom detta ligger andra, viktigare, ”verkliga” frågor, om detta är alla överens.

Just därför tycker jag det finns anledning att försöka fokusera en stund på just de brinnande bilarna. Det finns skäl, menar jag, att försöka förstå den här ”metoden” och jag vill därför lyfta fram några tänkbara motiv och bakgrundsbilder till den här typen av agerande. Hur det ligger till ”egentligen” vet jag förstås inte, men följande är några exempel på sådant som, tillsammans med annat, möjligen skulle kunna ligga bakom de brinnande bilarna men som den offentliga debatten på sin höjd snuddat vid. Jag vill gärna höra din respons på detta.

-Symbolvärdet. Brinnande bilar är sedan lång tid tillbaka en klassisk symbol för uppror. Detta är i sig något att reflektera över. Kanske beror det bland annat på att bilen mer än det mesta blivit en symbol för det moderna samhället och individens frihet och rörlighet? ”Det är orättvist att alla inte har bilar, jag vill också ha en bil”, är ett budskap samhället åtminstone kan ”höra”. Den brinnande bilen, däremot, är något helt annat. Den är ett långfinger till samhället, en provokation, ett avfärdande. Och uppenbarligen ett väldigt tydligt långfinger, med tanke på reaktionerna, som verkar indikera att bilen/bilarna för många blivit en del av själva individens och samhällets själ. Bilbränder kan inte marknadsföras eller komma upp som förslag i de beslutsfattande församlingarna. De förhandlas inte om. Den upploppsbrinnande bilen är därför inte ”förstörd”, den har gått från att vara en bil till att bli något annat. En symbol för uppror.

-Klasskampen. Många svenskar har idag tillgång till bil, men vem som helst äger inte en bil. Att lagligt äga och köra bil förutsätter bland annat ett visst mått av ekonomiska resurser och samhällelig status. Fel ålder, frånvaro av uppehållstillstånd, funktionsnedsättning och kriminalisering kan försvåra eller helt förhindra dessa möjligheter. En gissning är att personer ur ”trasproletariatet” (googla!) är överrepresenterade bland kravallbrännare. Det är därför inte nödvändigtvis så att bilbränder i förorten är ett slag mot jämlikar, som det framställts. Även i förorten finns tydliga hierarkier. Om det nu finns något sådant som en arbetarklass så kan det mycket väl vara så att bilbränderna har sina rötter i myllan under arbetarklassen.

(Bränd bil i Brickebacken 9/6-13)

-Poliskonfrontationen. Ett bärande inslag i kravallerna har ju varit konfrontationen med polisen. Det har som bekant bland vissa funnits en stark ilska mot polisen, och bränderna verkar ha varit ett effektivt sätt att försöka locka polisen till platsen.

-Tillgängligheten. Det är inte enkelt att upploppa, speciellt inte när ordningsmakten har ögonen på en. Det går liksom inte att dra runt i stora maskerade grupper hur som helst. Detta tror jag har spelat in som förklaring till varför bilar upploppsbrunnit i ”förorterna”, och inte så mycket på andra platser. Det är också lättare att konfrontera polisen på hemmaplan där en känner till närmiljön, och det blir därmed också en markering av att polisens närvaro inte är uppskattad, åtminstone inte i nuvarande form. (Därmed har jag också antytt att jag personligen tror att det är människor med förankring i förorterna som stått för en stor del av kravallerna. Om detta kan jag ha förstås ha fel.

-Miljön. Det som ständigt glöms bort när alla pratar om hur hemskt det är med bilbränder, är så klart hur hemskt det är med bilar. Bilar är inte bara i sig alltid våldsamma och miljöförstörande, utan också ofrånkomligt kopplade till en ohållbar civilisation. Men eftersom bilar tillhör normen och bilbränder det avvikande, så framstår det sistnämnda som ”våld” och det förstnämnda som neutralt. Jag vet inte om detta varit en faktor här, men jag har starka aningar om att miljömotiv ligger bakom vissa bilbränder i andra sammanhang, och utesluter inte att det skulle kunna spela in även här, åtminstone omedvetet.

-”Icke-våld”. Frågan ingen ställer är varför inga Husbybor tycks bli nedslagna (förutom av polisen) och varför inte människors hem brinner under dessa kravaller. En grupp spöken vi pratade med i Brickebacken menade att de åkte runt på gångvägarna för ”vår säkerhet”, därför att annars riskerade våra hus att brinna. Det uttalandet stämmer väl överens med den bild som ett polisbefäl gav i en intervju på Studio Ett när han pratade om att det är så svårt att veta exakt vilka som är ”dom onda” när det är så mycket folk i omlopp. Själv är jag rätt övertygad om att det faktum att ilskan riktas mot just bilar beror på att det bland kravallarna och bilbrännarna finns en omsorg om och respekt för andra ”civila” människors kroppar. En respekt som i mycket högre utsträckning tycks saknas bland vissa andra inblandade…

-Uppmärksamheten. Men till sist så undrar jag om inte det här handlar väldigt mycket om det mänskliga behovet av uppmärksamhet, kopplat till dagens samhälle. Vi lever i en värld där uppmärksamheten är extremt ojämlikhet fördelad. Vissa får i stort sett ingen positivt bekräftande uppmärksamhet, andra står i rampljuset hela tiden. Vissa blir ständigt föremål för rasistisk och annan exkludering och nedvärdering, andra privilegieras och hyllas. Vi lever starkt alienerade liv i avsaknad av fungerande gemenskaper, och söker därför tillfredsställa vårt uppmärksamhetsbehov genom medier och nätet. Idol- och Facebook-samhället gör att vi alla lär oss att nafsa efter vår del av uppmärksamhetskakan, att klättra i Bli Sedd-pyramiden. För vissa (inte bara i förorterna!) svämmar uppmärksamhetsbehovet över alla breddar. För den som lever i osynlighet och utanförskap är det få saker som så effektivt ändrar detta som att hamna i medialjuset, och kanske ingen väg dit är så snabb som att bränna en bil. Om andra vägar att bli sedd är fyllda av hinder så finns det inget konstigt i att en tar det tillfälle som bjuds. Och som America Vera-Zavala påpekade i en artikel i GP så är brinnande bilar ibland det effektivaste sättet att få uppmärksamhet kring krav på upprustning och rättvisa.

Det jag vill säga med detta är att jag personligen inte tror att bilbrännarna är vare sig onda eller irrationella. Beteendet är begripligt och borde inte fördömas med den självklarhet, vrede och lättja som vi hittills sett så många prov på.

Nu vill jag gärna ha din respons på detta. Har jag rätt eller fel? Skulle du vilja lägga till eller dra bort något från listan? Vilket tror du väger tyngst?

Tre brasklappar; 1. Jag gör absolut inte anspråk på att föra upplopparnas talan. 2. Jag vill inte att den här texten (heller) ska tolkas som en uppmaning till bilbränder eller upplopp. 3. Den här texten kan för nyansernas skull med fördel läsas tillsammans med texten ”Tips till upploppare”.