Det var en gång en gumma som bodde på en gren. Detta kan möjligen tyckas märkligt, men vi talar här om en mycket liten gumma, och hon bodde dessutom i ett land som inte riktigt är som vårt. I detta land bor alla små gummor på grenar.

Inte var det ett speciellt märkvärdigt liv hon levde, den lilla gumman, och inte var det perfekt. På förmiddagarna samlade hon barr till sitt te. På eftermiddagarna satt hon och dinglade med benen och lyssnade på fåglarna. På kvällarna samtalade och diskuterade hon med andra gummor på grenar. Ibland blev hennes te för beskt, ibland pickade fåglarna henne på hjässan, ibland uppstod konflikter med de andra gummorna, och inte sällan hade hon ont i ändalykten av det idoga sittandet. Men på det stora hela taget levde hon i sitt eget tycke ett ganska så gott liv.

Men så en morgon vaknade gumman på sin gren av ett hiskeligt oväsende. Ljudet kom från granngumman på grenen i granen bredvid. Med ett bistert ansiktsuttryck pressade grannen den snurrande klingan hos en glänsande motorsåg mot fästet på sin gren.

”Men vad i all sin dar håller du på med”, utbrast den lilla yrvakna gumman förskräckt.

”Jag gör bara mitt jobb”, hann granngumman precis säga innan ett skarpt ”krack” hördes när grenen brast, och strax därefter ett ”splatch” när granngumman föll i marken och förvandlades till en våt fläck.
Detta gjorde den lilla gumman mycket upprörd. Under resten av dagen så grät hon tröstlöst samtidigt som hon funderade över vad som hade hänt. Ledsen och förvirrad somnade den lilla gumman tidigt på sin gren och missade därför också kvällssamtalet med sina grannar.

Även nästa morgon väcktes gumman av ett mäktigt oljud. Den här gången var det två gummor som var i full färd med sågandet en bit längre bort. Med två ”krack” sprack deras grenar och efter påföljande två ”splatch” rann de två våta fläckarna ihop till en pöl.

Den tredje dagen pågick bullret hela dagen och kunde nu höras från alla riktningar. Pölarna från de våta fläckarna under träden blev långsamt till en forsande bäck som skar ett djupt hack i jorden och begravde flera av den lilla älsklingsgummans favoritbuskar. En igelkottfamilj flydde hals över huvudet undan det framströmmande vattnet, och eftermiddagsfåglarna tystnade en efter en.

Den fjärde morgonen vaknade gumman mycket tidigt, långt före alla andra, av tre bestämda knackningar på stammen. När hon tittade ner stod där en pojke i grova, svarta arbetskläder.

”Vi kommer från Företaget”, sa pojken med myndig stämma. ”Grenen du sitter på ska sågas av.”

”Men det vill jag inte! Jag har suttit här i alla år, och min mor och min mormor satt här före mig. Jag älskar den här grenen!”

”Det kan inte hjälpas, det är Beslutat”, sa pojken och knöt ett blått plastband runt trädets ärrade stam. ”Vi kommer med sågen imorgon. Jag beklagar, men jag gör bara mitt jobb. Vi förväntar oss att du samarbetar.” Därefter gick han vidare till ett annat träd.

Allt detta rabalder hade gjort den lilla gumman inte bara förtvivlad utan också ganska så konfunderad. Hon beslutade sig därför för att söka upp Grottan Långt Inne i Berget, där Företaget hade sitt kontor, för att kunna ändra Beslutet eller åtminstone få en förklaring.

Efter att slutligen ha hittat rätt i grottans labyrintgångar, togs hon emot av en pojke i vit skjorta med uppkavlade ärmar, slips och sandblästrade jeans. När gumman förklarat sin belägenhet tittade pojken nedlåtande på henne och sa i uppfostrande ton:
”Du förstår, detta företag är ett grenvänligt företag som tänker väldigt mycket på hur verksamheten påverkar saker som grenar och gummor. Våta fläckar är absolut inget vi sysslar med. Om du bara läser våra Dokument ordentligt så kan du klart och tydligt se att du inte har något att oroa dig över. För du kan väl läsa? Dessutom är allt godkänt och sanktionerat av Myndigheten För Grenkapande.”

När den lilla gumman hörde detta så var hennes första instinkt att även söka upp Myndigheten För Grenkapande. Men då hon begrundade att denna låg ända längst upp på toppen av Höga Fjället, och då gumman saknade adekvat tillgång till lämpligt transportmedel, slog hon snart detta ur hågen. Istället använde hon olovandes Företagets telefax och skickade in sina papper till Myndigheten. Svaret kom i stort sett omedelbart, till synes automatiskt.

”Bästa lilla gumma. Myndigheten För Grenkapande garanterar att varje avsågande av gren görs på det allra humanaste och rättsäkra sätt en kan tänka sig. Dessutom sker allt i enlighet med den lag som Ugglerådet beslutat. Se bilaga.”

Ugglerådet, visste gumman, var en liten grupp ugglor som tagit ordspråken om ugglans klokhet på lite för stort allvar, och som nu gjorde anspråk på att vara den högsta beslutsfattande instansen i skogen. Att många inte tog dem på allvar verkade inte bekymra nämnvärt. Genom att använda ordspråket om ugglornas klokhet hade skogens medborgare i själva verket godkänt deras verksamhet, resonerade Ugglerådet.

I bilagan från Myndigheten För Grenkapande kunde gumman läsa Ugglerådets argument för ett måttligt grenkapande. ”Vi är den skog som kapar allra minst grenar på hela jorden(…).Grenar kan heller inte anses ha några medborgerliga rättigheter. (…) Några grenar måste så klart kapas, vad ska annars Företaget jobba med, vem ska motorsågarna säljas till och vad ska Myndigheten För Grenkapande annars syssla med? (…) Om inte vi kapar grenarna så kommer ändå någon annan att göra det. (…) Äganderätten bör Helgas (…) Det är inte vårt ansvar, Företaget måste ha sin frihet (…) Utan grenkapande stannar skogen. (…) Vi älskar alla skogen, vi vill allas bästa och gör vad vi kan för att arbeta i rätt riktning” osv.

Med dystert sinne insåg den lilla gumman att hon omöjligtvis skulle hinna överklaga till Grendomstolen, Övergrendomstolen eller De Gemensamma Skogarnas Överövergrendomstol. Inte ens Grenombudspojken eller den frivilliga sammanslutningen Rädda Grenen skulle kunna hjälpa henne i tid.

Bedrövad gick den lilla gumman hem till sin gren.

Den femte dagen knackade pojken med de grova arbetskläderna på stammen mycket tidigt. Bakom honom stod ännu en pojke, en pytteliten sådan med blå uniform, en löjlig liten mössa på huvudet och en kort, svart käpp i handen.

”Du har själv försatt dig i den här situationen”, sa den pyttelilla pojken med barsk röst. ”Men nu ska du få ett val. Antingen uppfyller du din medborgerliga plikt och sågar själv av den gren du sitter på, eller så sågar vi först itu dig innan vi börjar med trädet. Vad väljer du?”

Nu kanske läsaren invänder att det här är en osedvanligt nedslående och dyster berättelse. Men då dras det förhastade slutsatser.

Varje kväll sedan den första grenen sågades av hade nämligen de små gummorna tillbringat sina samtalskvällar åt att vrida och vända på grensågandet. De grät och tröstade varandra, de visionerade och agiterade, de planerade och konspirerade. Efter hand hade frustrationen och förvirringen alltmer övergått i en atmosfär av motståndslusta.

Därför kom det sig att den lilla gumman på grenen, när hon hörde den pyttelilla pojkens fråga, blev inget annat än rosenrasande. Ingen hann reagera innan hon i ett nafs hade öppnat sitt överraskande stora gap och slukat hela den glänsande motorsågen i ett stycke. Ett krasande ljud hördes när hon tuggade på motorsågen med sina ståltänder, och sedan spottade små metalldelar så det fräste bland buskar och blad.

En kort sekund var det alldeles tyst i skogen. Sedan tappade den pyttelilla pojken mössan och flydde skrikande sin kos, och den lilla pojken i sina grova, svarta arbetskläder blev så rädd att han kastade av sig kläderna och hoppade upp och satte sig på en gren. När de andra små gummorna på sina grenar såg vad som hände, hävde de upp ett stridsrop och hoppade samfällt ned från sina träd och öppnade sina väldiga käftar.

Snart var grensågandet en saga all och inget motorsågsljud eller små pojkar i spektakulära kläder kunde längre skönjas mellan träden.

För att vara på den säkra sidan så rullade de små gummorna en stor sten framför ingången till Företagets grotta. Myndigheten För Trädkapande omyndigförklarades och Ugglerådet diagnosticerades med megalomani och tvingades arbeta med barrinsamling som alla andra.

Den lilla gumman blev vida känd som Gumman-som-inte-sågade-av-den-gren-hon-satt-på.

Och vad jag har hört så sitter hon fortfarande kvar på sin gren, dricker sitt barrte, dinglar med benen och lyssnar på fåglarna. I landet som inte riktigt är som vårt.