”Antirasism” vs. förd politik. Apropå SD

SD:s nya valfilm

Statistik från Migrationsverket på avgjorda asylärenden. 2/3 av de människor som flyr och lyckas ta sig til Sverige blir utvisade, dvs statligt våld eller våldshot riktas mot människor som anses oönskade för att de inte är tillräckligt svenska. 2013 och 2014 har siffrorna gått upp till runt 50% på grund av Syrien, men tidigare var 2/3 avslag den normala siffran.

Tusentals migranter dör på Medelhavet eftersom Sverige och EU stänger dörren för legala flyktvägar. Detta är endast de kända dödsfallen, troligen är mörkertalet stort.

Polis river EU-migranters tältläger på kommunens uppmaning. Ett öde som drabbat 800 EU-migranter i år. Angrepp kan ses tillsammans med en lång rad andra, icke-statliga, våldshandlingar och angrepp på EU-migranter, ofta med antiziganistiska förtecken.

Och ändå är alla politiker antirasister.

Om relationen mellan pacifism och anarkism

eller -

Är det verkligen fred vi vill ha?

Oavsett om du är anarkist eller pacifist, både och eller inget av det, så tror jag du kan ha en synpunkt på följande.

Jag har länge tänkt att en allvarligt menad pacifism borde leda till anarkism. En stat har alltid polis och/eller militär, det vill säga väpnade styrkor som upprätthåller ordningen med hot om våld. Och ekonomiskt ojämlika system såsom kapitalism kan inte fungera utan sådana styrkor som bevakar de rika och mäktigas privilegier. Och pacifisten tror inte att väpnade styrkor är något att hänga i granen. Följaktligen är en (gömd) konsekvens av pacifism anarkism. Den som inte kan stå ut med anarkismen borde därför också släppa sin pacifistiska retorik.

Men är det också så att det går att vända på myntet? Leder anarkism till pacifism? Jag vill hävda att så är fallet, med några viktiga brasklappar som jag återkommer till mot slutet. Det finns nämligen flera inslag i den anarkistiska traditionen som pekar i en pacifistisk riktning;

-Antimilitarism. Jag undrar om inte de mest ihärdiga motståndarna mot militarism, både historiskt och i nutid, varit just anarkister. Det finns flera skäl till detta. Centrala aspekter av moderna arméer, förutom kopplingen till staten, är bland annat sexism och starka hierarkier. Vapen idag kan knappast skiljas från detta sammanhang. Det är sant att anarkister ibland har gett vika för militarism, såsom när Kropotkin stödde deltagande i första världskriget eller med anarkisterna under spanska inbördeskriget, men det har i dessa undantagsfall som jag ser det lett till nederlag för anarkismens utbredning.

-Feminism. För tidiga anarkister som Emma Goldman, Voltairine deCleyre och Louise Michel var kampen mot mannens överhög en självklar del av anarkismen. Samtidigt vet vi att våld och vapen i oerhört hög utsträckning är kopplad till en inlärd arbetsdelning mellan könen där detta är mannens domän. Detta har bidragit till att upprätthålla patriarkatet. Detta borde göra såväl feminister som anarkister skeptiska till våld och vapen. Det har det i regel gjort också när det gäller feminister, men inte i lika hög utsträckning anarkister.

-Mål och medel. Anarkister har alltid argumenterat för att kapitalismen inte kan krossas genom en arbetardiktatur. Detta har historiskt varit den avgörande skillnaden mellan anarkister och marxister. Vi tror inte att frihet går att uppnå genom förtryck. Många anarkister har därför resonerat på ett sätt som försökt hålla ihop mål och medel, och strävat efter att organisera sig, leka, försörja sig själva och göra motstånd på ett sätt som så mycket som möjligt pekar mot den framtid vi längtar efter. Detta borde innebära att om vi vill ha en fredligare värld där färre mänskliga och ickemänskliga djur dödas, torteras och plågas, då behöver vi också sträva efter denna värld på ett sätt som påminner om detta mål.

-Hierarkimotstånd. En hierarki kan knappast etableras eller upprätthållas utan att en part har en bättre tillgång till makt. För det mesta eller alltid är vapen och våld centrala för byggandet av hierarkier, förtryck och dominans. Och ju fler maktredskap som finns och ju starkare de är, desto tyngre blir förtrycket. Detta ser vi tydligt idag då hela planeten hotas av den industriella civilisationen och dess mäktiga förstörelseredskap. Detta borde vara ett argument för avrustning, menar jag.

Trots detta har pacifismen alltid varit en minoritetshållning bland anarkister. Detta beror väl delvis på att makten är så bra på att använda ropen på ”fred” och ”ickevåld” för att pacificera befolkningen och få den att lyda. Delvis beror det nog också på att anarkismen till sin natur har en konfrontativ dimension, och eftersom anarkister som alla andra har lärt sig att lösa problem med vapenmakt så är det naturligt att även gå denna väg i motståndet mot systemet. Jag tror också det beror på att pacifismen många gånger har använts för att splittra motstånd och fördöma och att ta avstånd från människor som använt våld och vapen mot sina förtryckare.  Sånt suger, tycker jag.

Måste välja så är jag nog idag, till skillnad från för 10 år sedan, mer anarkist än pacifist. Men jag tänker att en genomförd pacifism borde leda till anarkism likaväl som en genomförd anarkism borde leda till en ickedogmatisk pacifism.

Håller du med?

<br /><div class="byline italic">Bild: Monika Miranda</div>

 

Förstörda tältläger, fascistdemos och polisrazzior

I lördags stormade polisen kulturhuset cyklopen i Högdalen, ett hus som nu finns i version 2 efter att det tidigare huset bränts ned (när personer fanns i huset), troligen av nazister under en period då ytterligare en mordbrand mot en barnfamilj genomfördes. I lördags eftermiddag genomfördes en (så långt jag vet lyckligtvis icke tillståndsgiven) aktion för att störa och blockera en nazistgrupperings marsch genom Stockholm.

10.000-tals människor deltog, och polisens försök att skrämma iväg och bryta upp folkmassan lyckades inte, och även om en del demonstranter måste ha skadats så vågade de uppenbarligen inte använda samma våldsnivå som i Malmö förra helgen.

Dagen efter hålls den anarkistiska bokmässan på Cyklopen. Samtidigt håller SD ett torgmöte i Högdalen (som möts av ivriga motdemonstranter), och lär enligt uppgift ha pratat bland annat om att stänga Cyklopen på grund av dess stöd till EU-migranter.

Klockan 04 på natten mellan dessa dagar vaknar den grupp EU-migranter som har läger i Högdalen av att fyra tält brinner. Två personer förs till Uppsala med allvarliga brännskador. Polisen bryr sig först inte, och låter bli att undersöka och spärra av området. Precis som de hade gjort om en Svenssonvilla brunnit ned mitt i natten och flera personer varit nära att stryka med? Ingen misstanke om brott, uppger polisen. Efter ett tag ändrar de sig, och inleder en förundersökning. Mot EU-migranterna.

Idag har enligt uppgifter från bland annat organisationen Hem en större insats planerats igen av kommun och polis för att fördriva EU-migranterna och förstöra deras hem. (Uppdatering – nu genomfört, tydligen.) Regeringen fokuserar på ”flyktingmottagandets kostnader”, och KDU skriver korkade debattartiklar om att begränsa antalet flyktingar.

Slutsatserna lämnar jag till läsaren.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Höger eller vänster?

Ibland sägs det, inte sällan av mittenmänniskor, att vi borde gå ”bortom höger och vänster” eller till och med ”skrota höger och vänster” när vi talar partipolitik. Jag föreslår istället att vi lägger till fler skalor. Här följer några exempel på andra skalor som jag skulle vilja se mer i funktion i debatten. Kom gärna med egna förslag eller modifieringar, respektive försök att sortera in partierna på dessa skalor.

Grönt                                                       MP  V   C   SD  S  FP  KD  M    Grått

Öppna gränser                                                                                        Etnisk rensning

Frihetlig                                                                                                   Auktoritär

Queer                                                                                                      Patriarkat

Pacifism                                                                                                 Militarism

Civilisationskritik                                                                                  Modernism

Kommunism                                                                                          Kapitalism

Djurrätt                                                                                                  Antropocentrism

Gemenskap                                                                                           Alienation 

Maxad protestantism får paradoxala uttryck

Efter närmare ett halvt millenium av statskyrklig lutherdom, och blott något halvsekel av lagstadgad religionsfrihet, är Sverige fortfarande så djupt protestantiskt att för många, både bekännelsekristna och icketeistiska kristna, framstår den romersk-katolska kyrkan fortfarande som den yttersta styggelsen. Men detta gör också att det paradoxalt nog blir naturligt för riktigt maxade protestanter att busa med kristendomsetablissemanget i Sverige genom att konvertera till de historiska kyrkorna.

Det är i alla fall ett sätt att se på saken. Eller?

(Kommenterat: Dagen, Dagen, GP, Sveriges Radio, Samuel Varg, Dagenintervju, Kyrksyster, Aletheia, Hela Pingsten, Kyrkans Tidning)

Problemrapportering

Hej Ekot!
Polisens insats i ”problemförorterna” (rubriker i Ekot/P1 morgon tisdag). Hur tänkte ni där?

För att balansera upp det här språkbruket, som ju stärker de rasistiska strukturerna i samhället, så kanske det vore läge att börja tala om ”problempartiet” Sverigedemokraterna, på grund av de kopplingar som verkar vara extra tydliga där mellan ledande politiker och brottsmisstankar? Eller varför inte prata om ”problemkönet” männen, då ju män är extremt överrepresenterade när det gäller kriminalitet? Eller om de väbeställda”problemområden” som har en hög andel skattesmitare och ekonomiska brottslingar? Men å andra sidan är det ju tänkbart att polisen inte specialsatsar mot dessa grupper, och medias uppgift är ju, tydligen, att okritiskt gå i polisens ledband.

Med vänlig hälsning,

Bakom Yousafzai-hyllningarna

Malala Yousafzai får i år EU:s Sacharov-pris, och är av vissa tippad till Nobels fredspris. I juli talade Yousafzai (i media ofta omnämnd som ”Malala”) i FN och fick långa applåder. Så långt jag förstår är Yousafzai en minst sagt imponerande person, men är detta tillräckligt för att förklara västs hyllningar? Är det kanske så att militaristiska och imperialistiska stater och unioner nu håller på att komma till besinning, lägga ned sina vapen och ta till sig Yousafzais tal om ickevåld?

Jag är skeptisk.

Är det inte rimligare att betrakta detta som att västmakterna söker använda en stark, empatisk och smart person för sina egna maktsyften?

I västs berättelse blir Yousafzai det perfekta förkroppsligandet av den moderna berättelsen, som i sig blir en legitimering av kolonialism, krig och världspoliser. Det är konservatism, traditioner, hierarkier och gammaldags religion på den ena sidan, rationalitet, utveckling och jämlikhet på den andra. När det är annars är vita gubbar i Washington som är mest pådrivande för att med militära medel försvara och sprida västs hegemoni, så blir behovet av en Den Andre som säger samma sak påträngande. Svårare att vifta bort så.

Att denna typ av utmärkelser och hyllningar legitimerar det ständigt pågående mördandet av ”terrorister” i Pakistan är väl uppenbart, men hur är det egentligen med skolans roll i denna diskurs?

Det allmänna skoltvånget växte fram i samband med lönearbetets och industrialismens genomslag. Motivationen sades bland annat vara att fostra goda arbetare. Jag tror att skolans främsta funktion än idag inte är att förmedla neutrala kunskaper, utan att forma plikttrogna lönearbetare som kan komma i tid, lyda en överordnad person och utföra de uppgifter en blir tilldelad. Människor som inte är alltför spontana eller värderar egna initiativ, kreativitet och gemenskap för mycket. Men om detta sägs öppet så skulle motståndet förstås öka. Därför är behovet så desperat av en berättelse där skolan får utgöra en av huvudsymbolerna för den modernitet som är så till bredden fylld av humanism, jämlikhet, jämställdhet och kunskaper.

Malala Yousafzai blev känd genom att BBC bad henne blogga 2009 om livet under talibanerna. Detta torde väcka (komlicerade) frågor om västerländska mediers inblandning i kriget mot talibanerna och deras ansvar för hot och attacker mot Yousafzai. Men hyllningarna borde också granskas mer ingående. Vad ligger egentligen bakom? Handlar detta om att lyssna på Malala Yousafzais röst och kämpa för hennes vänners bästa? Eller handlar det om att exportera kapitalism och industrialism och försvara de euro-amerikanska regimernas militarism och ställning i världen, under täckmantel av ett världsfrälsarkomplex?

I do not even hate the Talib who shot me. Even if there is a gun in my hand and he stands in front of me. I would not shoot him. This is the compassion that I have learnt from Muhammad-the prophet of mercy, Jesus christ and Lord Buddha. This is the legacy of change that I have inherited from Martin Luther King, Nelson Mandela and Muhammad Ali Jinnah. This is the philosophy of non-violence that I have learnt from Gandhi Jee, Bacha Khan and Mother Teresa. And this is the forgiveness that I have learnt from my mother and father. This is what my soul is telling me, be peaceful and love everyone.