Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Höger eller vänster?

Ibland sägs det, inte sällan av mittenmänniskor, att vi borde gå ”bortom höger och vänster” eller till och med ”skrota höger och vänster” när vi talar partipolitik. Jag föreslår istället att vi lägger till fler skalor. Här följer några exempel på andra skalor som jag skulle vilja se mer i funktion i debatten. Kom gärna med egna förslag eller modifieringar, respektive försök att sortera in partierna på dessa skalor.

Grönt                                                       MP  V   C   SD  S  FP  KD  M    Grått

Öppna gränser                                                                                        Etnisk rensning

Frihetlig                                                                                                   Auktoritär

Queer                                                                                                      Patriarkat

Pacifism                                                                                                 Militarism

Civilisationskritik                                                                                  Modernism

Kommunism                                                                                          Kapitalism

Djurrätt                                                                                                  Antropocentrism

Gemenskap                                                                                           Alienation 

Maxad protestantism får paradoxala uttryck

Efter närmare ett halvt millenium av statskyrklig lutherdom, och blott något halvsekel av lagstadgad religionsfrihet, är Sverige fortfarande så djupt protestantiskt att för många, både bekännelsekristna och icketeistiska kristna, framstår den romersk-katolska kyrkan fortfarande som den yttersta styggelsen. Men detta gör också att det paradoxalt nog blir naturligt för riktigt maxade protestanter att busa med kristendomsetablissemanget i Sverige genom att konvertera till de historiska kyrkorna.

Det är i alla fall ett sätt att se på saken. Eller?

(Kommenterat: Dagen, Dagen, GP, Sveriges Radio, Samuel Varg, Dagenintervju, Kyrksyster, Aletheia, Hela Pingsten, Kyrkans Tidning)

Problemrapportering

Hej Ekot!
Polisens insats i ”problemförorterna” (rubriker i Ekot/P1 morgon tisdag). Hur tänkte ni där?

För att balansera upp det här språkbruket, som ju stärker de rasistiska strukturerna i samhället, så kanske det vore läge att börja tala om ”problempartiet” Sverigedemokraterna, på grund av de kopplingar som verkar vara extra tydliga där mellan ledande politiker och brottsmisstankar? Eller varför inte prata om ”problemkönet” männen, då ju män är extremt överrepresenterade när det gäller kriminalitet? Eller om de väbeställda”problemområden” som har en hög andel skattesmitare och ekonomiska brottslingar? Men å andra sidan är det ju tänkbart att polisen inte specialsatsar mot dessa grupper, och medias uppgift är ju, tydligen, att okritiskt gå i polisens ledband.

Med vänlig hälsning,

Jonas Lundström, (fina förorten) Brickebacken, Örebro

Bakom Yousafzai-hyllningarna

Malala Yousafzai får i år EU:s Sacharov-pris, och är av vissa tippad till Nobels fredspris. I juli talade Yousafzai (i media ofta omnämnd som ”Malala”) i FN och fick långa applåder. Så långt jag förstår är Yousafzai en minst sagt imponerande person, men är detta tillräckligt för att förklara västs hyllningar? Är det kanske så att militaristiska och imperialistiska stater och unioner nu håller på att komma till besinning, lägga ned sina vapen och ta till sig Yousafzais tal om ickevåld?

Jag är skeptisk.

Är det inte rimligare att betrakta detta som att västmakterna söker använda en stark, empatisk och smart person för sina egna maktsyften?

I västs berättelse blir Yousafzai det perfekta förkroppsligandet av den moderna berättelsen, som i sig blir en legitimering av kolonialism, krig och världspoliser. Det är konservatism, traditioner, hierarkier och gammaldags religion på den ena sidan, rationalitet, utveckling och jämlikhet på den andra. När det är annars är vita gubbar i Washington som är mest pådrivande för att med militära medel försvara och sprida västs hegemoni, så blir behovet av en Den Andre som säger samma sak påträngande. Svårare att vifta bort så.

Att denna typ av utmärkelser och hyllningar legitimerar det ständigt pågående mördandet av ”terrorister” i Pakistan är väl uppenbart, men hur är det egentligen med skolans roll i denna diskurs?

Det allmänna skoltvånget växte fram i samband med lönearbetets och industrialismens genomslag. Motivationen sades bland annat vara att fostra goda arbetare. Jag tror att skolans främsta funktion än idag inte är att förmedla neutrala kunskaper, utan att forma plikttrogna lönearbetare som kan komma i tid, lyda en överordnad person och utföra de uppgifter en blir tilldelad. Människor som inte är alltför spontana eller värderar egna initiativ, kreativitet och gemenskap för mycket. Men om detta sägs öppet så skulle motståndet förstås öka. Därför är behovet så desperat av en berättelse där skolan får utgöra en av huvudsymbolerna för den modernitet som är så till bredden fylld av humanism, jämlikhet, jämställdhet och kunskaper.

Malala Yousafzai blev känd genom att BBC bad henne blogga 2009 om livet under talibanerna. Detta torde väcka (komlicerade) frågor om västerländska mediers inblandning i kriget mot talibanerna och deras ansvar för hot och attacker mot Yousafzai. Men hyllningarna borde också granskas mer ingående. Vad ligger egentligen bakom? Handlar detta om att lyssna på Malala Yousafzais röst och kämpa för hennes vänners bästa? Eller handlar det om att exportera kapitalism och industrialism och försvara de euro-amerikanska regimernas militarism och ställning i världen, under täckmantel av ett världsfrälsarkomplex?

I do not even hate the Talib who shot me. Even if there is a gun in my hand and he stands in front of me. I would not shoot him. This is the compassion that I have learnt from Muhammad-the prophet of mercy, Jesus christ and Lord Buddha. This is the legacy of change that I have inherited from Martin Luther King, Nelson Mandela and Muhammad Ali Jinnah. This is the philosophy of non-violence that I have learnt from Gandhi Jee, Bacha Khan and Mother Teresa. And this is the forgiveness that I have learnt from my mother and father. This is what my soul is telling me, be peaceful and love everyone.

Hej Människor och Tro

Hej ”Människor och tro” (P1)!
Jag måste erkänna, Du gör mig lite trött. Visst, sex är intressant och roligt och viktigt, jag är helt med på det. Och jag förstår att ingen är objektiv och att Du verkar i en sekulariserad svensk miljö, absolut. Efter att ha lyssnat till och från till Dig under några år har jag också förstått hur viktigt det är för Dig att sprida den upplysta svenska sexualmoralen och Sekularismens grunddogmer över världen i hoppet om att omvända alla trångsynta och förtryckta hedningar där ute och helga och rena alla halvfrälsta här hemma. Fine, jag kan stå ut med det till en viss gräns, alla har vi ju våra sidor och koloniala attityder sitter djupt i oss alla. Och sexuellt förtryckt är ju verkligt, vanligt och vansinnigt.

Men att använda förhållandet till Din sexualmoral och till Sekularismens spiritualitet som huvudredskap i fördjupande reportage om religion och andlighet, blir inte det lite… snävt? Lite tunt, liksom? Kanske rentav lite snett, om Du tänker efter? Det skulle ju kunna finnas andra aspekter av och perspektiv på religion och andlighet som är minst lika viktiga och spännande?

Bara en tanke som Du kan ta med. Ha nu ett fint sommarlov. Helt ärligt ska det bli skönt att slippa dina predikningar någon månad eller så. Hoppas Du kommer tillbaka med nya, fräscha krafter.