Under pälsen?

Norsk Dox-dokumentär om djurrättsaktivist som walraffar mink- och rävfarmar. Mycket obehagligt.

Varför ordnas inga öppna aktioner, typ ickevåldsliga blockader, mot minkfarmar? (Tex mot Skyberga minkfarm utanför Örebro). Mitt intryck är att det som görs antingen är tillåten lobbying eller demonstrationer å ena sidan eller anonyma djurbefrielser, egendomsförstörelse eller minkfarmartrakasserier å andra sidan. Kanske har jag fel, men behövs det inte mer grejer ”emellan” dessa saker, aktioner/demonstrationer som inte är tillståndsgivna men öppna, ickevåldsliga och med relativt låg risk för de inblandade?

Förtryckets historia – en inbjudan till queerpacifism?

Anarkoprimitivister som argumenterar för sin sak (vilket förstås inte alla gör), diskuterar inte sällan förtryckets rötter. Den tekno-industriella civilisationen dissas förstås, men ofta finns ett fokus på jordbrukets uppkomst. Genom att domesticera djur och växter blir människan bofast, börjar samla ägodelar på hög och bygga hierarkier och senare städer för att försvara dessa ägodelar. Men, var kom jordbruket ifrån? John Zerzan för resonemang kring saker som symbolisk kultur, språk och konst och menar att detta bidrog till alienering, att människan blev en främling för naturen och därför hade en relation som gjorde att hon också började söka tämja och dominera den. Jag är skeptisk till detta och tänker att språklighet, symbolism och medvetande ligger ganska nära varandra och inte nödvändigtvis är något negativt.

Varför är detta viktigt? Jo, bland annat handlar det om vilken vision om det mänskliga livet vi ska inspireras av. Anarkoprimitivister brukar lyfta fram nomadiserande jägar-samlar-band.

Själv är jag civilisationskritisk, men inte anarkoprimitivist, även om jag lärt och lär mig mycket från det hållet. Bland annat tycker jag det är rimligt att fundera över förtryckets rötter, eller, med en annan metafor, över förtryckets ackord. Och här har jag ett förslag som någon gärna får respondera på.

I mina ögon så finns det en stark, i det närmaste universell, koppling mellan förtryck å ena sidan å manligt våld å andra sidan. Innan civilisationen uppkom, och även innan jordbruket, så verkar det ha varit vanligt förekommande med en relativt tydlig uppdelning/arbetsdelning mellan män och kvinnor. I åtminstone vissa fall verkar den ha varit mer nyanserad och mer jämlik än moderna kulturer, men den verkar ändå ha funnits. Samtidigt finns en koppling mellan män och våld, inte minst genom att jakten i regel varit en manlig syssla.

Stämmer detta med tillgänglig kunskap om för- och utomciviliserade samhällen?

Om det stämmer, vad ska vi göra av kopplingen mellan mansvåldet och förtrycket?

Kan detta vara ett tecken på att vi som vill avskaffa allt förtryck behöver verka dels för en mer queerig, och dels en mer pacifistisk, värld?

(Med pacifism menar jag här inte en absolut ickevåldspraktik, men åtminstone en radikal antimilitarism och en tung vapenskepsis. Med queerig menar jag här inte ett avskaffande av kön utan en mer diversifierad, föränderlig och/eller nyanserad könspraktik.)

HD om djurrättsdom

Idag kom beskedet att HD inte tar upp Ebba och Karls fall till prövning. Ebba och Karl dömdes av Svea hovrätt till 2,5 års fängelse för påstådda angrepp på ett antal personer med koppling till minkfarmande. Jag touchade på ämnet i den här posten. Om du vill skriva solidaritetsbrev till Karl och Ebba så hittar du adresserna här, men de kommer att ändras inom kort när de flyttas till anstalt.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Kampen mot minkfarmandet

Det är mycket sorgligt att se rättsväsendet slå ned hårt på människor som kämpar mot förtryck, som med de hårda domarna mot djurättsaktivisterna som kom nyligen. Lyckligtvis fick inte åklagaren igenom sin agenda till fullo.

Ingen borde uttala sig om ”metoder” som inte först förmår ana proportionerna mellan å ena sidan det (verkliga) lidande som minkfarmarna utsätts för och å andra sidan det (lika verkliga) lidande som minkarna och deras förkämpar blir offer för.

Lyckligtvis kom ungefär samtidigt det här mycket fina exemplet på en ny aktion mot minkfarmandet.

Må alla burar och murar förstöras.

Fuskvegan!

Att jag är fuskvegan beror förutom bekvämligheten bland annat på att jag tycker det finns en orealistisk renhetstanke inbyggd i veganismen. Att göra anspråk på att vara vegan blir på något sätt, oavsett avsikt, att skicka signaler om att en inte tar del i djurförtryck och tortyr. Men även den veganska maten kräver att djur dödas och plågas för att den ska hamna på våra tallrikar, och allt annat som vi använder i det här systemet, exempelvis tåg, el, böcker osv kräver att icke-mänskliga djur förtrycks, skadas och dödas. Att vägra allt detta är för oss knappast förenligt med överlevnad. Djurförtrycket är inbyggt i civilisationen, och att leva i civilisationer är därför att vara delaktig i detta förtryck. Dessutom har så långt jag kan se animalisk föda ingått i alla kända mänskliga samhällen åtminstone någon miljon år eller så, vilket åtminstone ställer viktiga frågor om huruvida en allmän veganism är möjlig och önskvärd.

Jag vill personligen se att respekt för livet blir ett grundläggande värde, och jag vill att det ska bli ett slut på människans härskande över andra djur och planeten. Att minimera animaliekonsumtionen tycker jag pekar i den här riktningen, och dessutom tär det betydligt mindre på jorden. Men att nöja sig med att vara fuskvegan tycker jag är en viktig påminnelse om att moralisk renhet inte är möjligt och att vi alla har en stor utmaning framför oss.

En story om sexövergrepp till frukost

Nyligen hörde jag en minst sagt sorglig historia. Jag kan och vill inte gå in på alla detaljer, men detta var i stora drag vad som hade hänt;

Uppvuxen under någon annans totala kontroll.

Ett sexuellt övergrepp och hon blev med barn.

Mycket snart efter födseln togs hennes barn ifrån henne och fick senare möta sin död i fångenskap i förtid.

Själv fick hon sitta större delen av sin tid i en bur, när hon inte tillfredsställde sin mästares önskningar.

Nytt övergrepp, ny graviditet.

Samma visa igen.

Snart var hon utsliten, uttömd, krossad. Då tog de hennes liv.

Det är inte utan att en sätter frukosten i halsen.

Arlas ekologiska sortiment

Från jägare till samlare

Inom antropologin har en successiv förskjutning skett när det gäller att beskriva förciviliserade och nomadiserande människors försörjningssätt. (Odling och djurhållning som huvudsaklig försörjningsmetod har ju bara förekommit under en oerhört kort del av människans historia.)

Tidigare talade en ofta om ”jägare”, men efter hand blev det allt vanligare att tala om ”jägare-samlare”, eller om ”samlare-jägare” och idag är det inte ovanligt att det talas om ”samlare”. Machoperspektivet med fokus på män och därmed på jakt har något trängts tillbaka då en upptäckt att (ofta kvinnlig) insamling av grödor i många av dessa grupper har stått för huvuddelen av försörjningen. Och en hel del av det animaliska proteinet som intogs kom antagligen snarare från självdöda djur eller djur som fällts av andra.

Försörjningsättet har givetvis varierat mycket mellan olika grupper beroende på den specifika biotopen och klimatet, och att det i vissa fall är mest korrekt att tala om ”jägarkulturer”, men det verkar inte orimligt att dra slutsatsen att jakten varit mindre betydelsefull än vad vi tidigare trott. Inte heller är jägargrupper per definition ekologiskt hållbara. Att megafauna med mammut och en rad andra arter försvann från Amerika mellan 40.000 och 10.000 beroende antagligen på en alltför omfattande jakt.

En mindre köttig jul

Jag förespråkar att du passar på att i din umgängeskrets just den här julen arbeta för en mindre köttig jul. Här kommer ett litet julbord av argument. Välj det som passar, men smaka helst av allt. Med ”kött” menar jag här animaliska produkter.

1. Klimatet. Vi äter allt mer kött, samtidigt som utsläppen från djurindustrin är en av de största klimatbovarna.

2. ”Resurserna”. Skogarna skövlas, jordmånerna urlakas och extremt mycket mark och energi går åt till att producera mat till de djur vi håller istället för direkt till människor. Djurindustin är resurskrävande och därför fattigdomsgenerande.

3. Djuretiken. Ja, du fattar. Djur har känslor inte bara i fablernas värld och instängning av levande varelser bör, på sin höjd, användas med måtta. (Om någon själv dödar djur för sina verkliga fysiska behov så kan jag möjligen tänka mig att stödja det. Men djurindustri går bort.)

4. Respekt för vänner och bekanta. Av någon anledning glöms vegetarianer och veganer ofta bort kring jul. Om de inte negligeras så förväntas de visa tacksamhet för att någon tänkt på att steka upp någon trött (ickevegansk) quornfilé. Där andra bjuds på en överdådig julfrukost kan den försiktige veganen få nöja sig med ett brödstycke med två gurkskivor och ett glas vatten. Att inte få delta i frosseriet på lika villkor är förstås inget att oja sig över, men om vi nu ändå har jul, varför inte använda julens måltider till en gemenskap som är inkluderande och som ger glädje snarare än ångest till alla som deltar? Varför kan inte den som vill ägna sig åt självcentrerat frosseri göra det på egen hand?

5. Hälsan. Den som äter veggo till jul slipper gå upp lika mycket och behöver inte känna sig lika däckad efter måltiderna.

6. Jesus. En hel del människor firar, mer eller mindre, jul till minne av Jesus. Jesus föddes bland de förtryckta och fattiga och inte i palatset, talade om kärlek och befrielse för de fångna och lyfte fram fåglarna som exempel på ett sunt förhållande till jorden. Jesus rensade templet och befriade offerdjuren och tog själv enligt kristen teologi offerlammets plats och gjorde slut på behovet av djuroffer. Jesus påminde sina tidiga efterföljare om profetiorna om den messianska freden med djuren och säkert också vissa om skapelsemyterna om en paradisisk djurvänlig diet. Vad kan då vara ett mer lämpligt sätt att fira jul på än att göra den mindre köttig? (Snart släpper f.ö. Annika o Pelle ny bok om kristen djurrätt.)

Berätta gärna om dina experiment, idéer, misslyckanden och framgångar med en mindre köttig jul!