En feministisk övning

Om saker ska förändras på grupp- och/eller samhällsnivå, då behöver praktiker och strukturer förändras. Att tänka annorlunda har ett väldigt begränsat värde. Och om en människa ska förändras då behöver en träna och öva sig. Och det är alltid själva träningen som har en effekt, inte ambitionen att träna.

Jag vill vara en feminist-i-praktiken, en person som utmanar mäns överdrivna tillgång till makt och status och bidrar till jämlikhet. Därför har jag också lagt mig till med vissa övningar som jag tror påverkar mig i den här riktningen, och som jag tror det vore bra om även en del andra anammar. En sådan är att kvotera åtminstone vissa aspekter av medieintag. Mitt huvudintag av media är böcker. Jag läser mycket och brett, både facklitteratur och romaner. Sen något eller ett par år tillbaka är mindre än 50 % av de böcker jag läser skrivna av personer som (utifrån sitt namn) kategoriseras som män. Det här vill jag rekommendera som en enkel feministisk vardagsövning. Om en tex har TV-serier eller Facebook som huvudmedieintag så kanske det är bättre att fokusera på det. Jag ser åtminstone tre fördelar med den här övningen:

-Det ger andra perspektiv på världen. Människor som kategoriseras som kvinnor (eller annat som inte är man) har delvis andra erfarenheter än ”män”.

-Det avslöjar ojämlikheten. Att bestämma sig för att läsa mindre än 50 % böcker av ”män” visar väldigt tydligt (i varje fall för mig) hur snedfördelat inflytandet är i samhället.

-Det bidrar till utjämning. Det är så klart en droppe i havet, men om många skulle bestämma sig för att anamma den här övningen så skulle det helt klart förändra hur exempelvis bok- och filmbranschen ser ut, vilket i sin tur skulle generera andra förändringar.

Med det här inte sagt att detta är den viktigaste övningen eller liknande. Saker som att de som lever i en flerkönad vardagsrelation ser till att mannen tar det mesta ansvaret för hushållssysslorna borde exempelvis vara en övning som de flesta kunde ta till sig. Men det vet vi ju om, jag ville påminna om att det även finns helt andra förändringar att ta ta del av.

Dikotoma variabler

En del variabler har endast två värden och kallas dikotoma (det vill säga tudelade efter dikotomi=tudelning). Kön, med värdena kvinna och man, är ett exempel på en sådan variabel. Kön är en naturlig dikotomi (det är inte möjligt att ha flera värden).

/Asbjörn Johannessen, Per Arne Tufte (2003) i Introduktion till samhällsvetenskaplig metod

Med en anabaptistisk sexförbrytare som föredöme

När jag berättar mitt liv så finns det ett par viktiga händelser eller skeenden som ändrat inriktningen i mitt liv. Det handlar aldrig om u-svängar, men om tydliga avbrott som korrigerar kursen.

En sådan kursändring inleddes för mig under 2003. Under hela mitt vuxna liv hade jag varit en hängiven frikyrkoperson. Under sex år hade vi arbetat med ett församlingsgrundande arbete i Iggesund i norra Hälsingland. I andligt avseende kom ”projekt Källan” att bli ett misslyckande, samtidigt som vi nådde ganska långt socialt, framför allt med ett omfattande arbete bland ungdomar.

Efter att ha lagt ned projektet flyttade vi till Örebro där jag började studera på Örebro Teologiska Högskola. Under 2003 hände åtminstone två saker som skulle påverka mitt liv i grunden. Dels kom jag under året att bli tight med en klasskamrat, och våra familjer började umgås regelbundet. Ur denna relation växte sedan kommuniteten Björken fram. Men jag upptäckte också den historiska anabaptismen, både genom studier på ÖTH och genom det litterära mötet med den anabaptistiske teologen John Howard Yoder, mest känd för sin fredsteologi och radikala friförsamlingtanke. De här båda händelserna samverkade sedan i att vår kommunitet (från början ”församling”) kom att få en tydligt neoanabaptistisk (yoderiansk?) aura. Vi hade samlingar utan ledare där vi hade kväkersk tystnad, öppen delgivning och fokus på samtal, vi firade en mix av vanlig måltid och nattvard som vi kallade ”Jesusmiddag”, vi försökte praktisera församlingsfostran enligt Matteus 18 och vi hade en ”mild form av egendomsgemenskap” som vi ingick i genom att byta nycklar med varandra som ett förtydligande av dopet.

I maj 2011 la vi ned kommuniteten Björken. Då var inte Yoder längre viktig för mig. Dels hade jag upptäckt och förankrat mig i den anabaptistiska rörelsen i stort, och dels hade ovanpå de anabaptistiska influenserna lagts ett lager av anarkism. Till detta kom en rörelse bort från det evangelikala som så småningom ledde till att jag även släppte den kristna bekännelsen.

Men när jag just nu sitter och knåpar på en ny bok som är tänkt att bli en samling av tidigare texter (från ”Jesusbrevs”-perioden) med ett förord och ett efterord, så ser jag igen hur viktig Yoder var för den inriktning som mitt liv kom att få från 2003. Jag undrar om jag inte var Yoders största fan i Sverige under denna period. Och då känns det också viktigt att lyfta fram det jag inte då kände till om Yoder. Hans omfattande och systematiska sexuella trakasserier och övergrepp.

I vissa kretsar har det sedan länge funnits en kunskap om vad som pågått. En rad personer har dock arbetat aktivt för att dessa övergrepp ska negligeras, tonas ned eller förminskas. Den som kanske mer än andra byggt Yoders teologiska plattform är Stanley Hauerwas, av Time Magazine utsedd till ”Amerikas bästa teolog” 2001. I sin självbiografi Hannah´s Child beskriver Hauerwas hur djupt upptäckten av och relationen till fredsteologen påverkat honom. Hauerwas beskriver hur Yoder hamnade ”in a heap of trouble” genom den process genom vilken övergreppen började föras fram i offentligheten: ”John had been involved in a pattern of behaviour with women that was, to say the least, problematic”. Ordet ”problematic” är inget olycksfall i arbetet utan återkommer och beteendet omtalas som ett försöka att ”förföra” (seduce) kvinnor, ”experimentera” och ”testa sin teori”. Intrycket som ges läsaren är att det mer eller mindre handlade om teologiskt motiverade utomäktenskapliga flörtar. Men efter en process av församlingsfostran får vi veta att det slutar lyckligt. ”John was reconciled” (Hauerwas, 2010, 242-244) Vad som egentligen hände och hur de utsatta kvinnorna upplevde det får vi inte veta, istället handlar det om hur detta ställde till problem för Teologen.

Mark Thiessen Nation (aktuell med boken Bonhoeffer the Assasin?) vars produktion i mycket kretsat kring Yoder, lyfter fram namnkunniga teologer/aktivister som Richard Hays, Jim Wallis och Walter Wink som betonat Yoders betydelse för fredsteologin, samtidigt som de sexuella trakasserierna förbigås med tystnad. (Nation, 2006, s. 26-27). Ett liknande mönster går igenom i den biografiska delen om Yoder av Mark Thiessen Nation i andra sammanhang (Hauerwas, 2005). Fler exempel på nedtystande hos andra finns hos Ruth Krall (2013, s. 181, 205).

De senaste åren har den offentliga bearbetningen av dessa händelser blivit tydligare. Några exempel är Anabaptist Mennonite Biblical Seminarys utredning och (lama?) bearbetning, artikeln ”Scandalizing John Howard Yoder” i The Other Journal 2014-07-07 och Ruth Kralls omfattande arbete. Dessa innehåller både en lång rad vittnesmål från utsatta kvinnor och psykologiska och teologiska bearbetningar av det hela. Även i Sverige har uppmaningar att inte tiga om Yoders sexövergrepp förekommit. (När det gäller Nations tystnad om övergreppen svarar han på denna kritik här, och lyfter också fram andra, positiva sidor av Yoder. I vilken utsträckning detta är ett viktigt kompletterande perspektiv och/eller eller ytterligare förminskande låter jag vara osagt.)

Jag tänker inte här försöka upprepa och sammanfatta vad som hittills kommit fram om Yoder. Istället uppmanar jag berörda att följa länkar i texten och på så sätt fördjupa sig i det hela. Som jag ser det finns det tre alltför enkla vägar för att slippa ta hänsyn till det här (och liknande).

Den ena är att förbigå det hela med tystnad och tänka att det är skillnad på teori och praktik och att vi ”alla är syndare”.

Den andra är att peka ut Yoder som ett enskilt rötägg, som sjuk eller syndig/ond, och därmed rikta ljuset bort från oss andra så att vi kan gå vidare som om inget hänt.

Den tredje är att inte lyssna på teorier och tankar från människor som har endera tydligt destruktivt beteendemönster i sitt liv.

Det jag vill föreslå som en mer konstruktiv väg är att utgå från att dessa övergrepp inte enbart är en produkt av en person, utan också av en teologisk-praktisk-social miljö. I så fall kan det vara viktigt för oss som kommer från en liknande miljö att granska om och på vilket sätt vi kan behöva omvärdera denna miljö. Att göra det utan att gå in i försvarsställning (sic) kan vara tufft, men åtminstone för oss som inspirerats av och/eller lyft fram Yoder och därför är delaktiga på något sätt tycker jag det är rimligt. Därför vill jag överlämna några frågor och tankar som väckts hos mig, i förhoppning om att de kan väcka ett fortsatt samtal här och/eller i andra forum. De här frågorna gör inte anspråk på att vara neutrala, och jag vill vara öppen för att jag kan ha missat viktiga saker eller att jag drar fel eller för långtgående (eller kortgående) slutsatser om detta.

1. Församlingen – ett ljus i mörkret? I den frikyrkliga teologin ingår uppfattningen att församlingen, som då uppfattas som distinkta gemenskaper av Jesustroende, är ”ett ljus i mörkret”. Idén är hämtad från bergspredikan (Matteus 5-7), och har varit central för anabaptismen, för svensk frikyrklighet, och för Yoder. Enligt Yoders synsätt så är församlingen en försmak av Guds rike och ett alternativt samhälle som visar mainstreamsamhället på en bättre väg. ”En stad på berget.” För många frikyrkliga är detta perspektiv väldigt viktigt. Men är det sant? Hur ska vi se på bristen på överensstämmelse mellan ord och handling, på mörkret i ”Guds församling”? Finns ljuset verkligen mer hos frikyrkliga (av någon speciell schattering) än i andra sammanhang? Är det tillräckligt att säga att ”ingen är perfekt” osv, eller behövs det en djupare uppgörelse med självbilden? Varför verkar församlingsfostran i detta alternativsamhälle fungera så fruktansvärt dåligt för att motverka i synnerhet mäktiga mäns härjningar? (För en aktuell behandling av frikyrklig självbild, missa inte Andreas Törns avhandling om Filadelfiaförsamlingen, En framgångsrik främling.)

2. Frikyrkan hjärta patriarkatet? Att Amish och traditionell mennonitisk kultur är patriarkal är väl allmänt känt. Frågan är om inte något liknande gäller frikyrkan. Ett dilemma här är att en konservatism som i vissa stycken kan vara konstruktiv, exempelvis i motståndet mot kapitalistiska beteendemönster, i andra fall kan leda till ett fasthållande vid förtryckande strukturer. I värsta fall kopplas detta då till ”staden på berget”-tanken (se ovan). Då kan patriarkala ordningar och tvåkönsnormen bli till en identitetsmarkör som visar att ”vi” är annorlunda och omvärlden korrupt. En lång rad bibeltexter och en tjock kyrklig tradition som pekar i patriarkal riktning gör inte saken bättre. I frikyrkliga fall kan detta också kombineras med en varm, innerlig gemenskap som präglas av tillit. Här gäller det att se, tänker jag, att kyrkan faktiskt kan vara mer sårbar för sexförbrytare och sexuella trakasserier och för osynliggörandet av detta än en moderniserad omvärld. Hur ska en hantera detta?

3. Underordnande och ickevåld, maktens alibi?
The Femonite har gett oss texten Can Subordination Ever Be Revolutionary, som tar upp Yoders användning av underordnandetexterna. Även Stephanie Krehbiel är inne på liknande tankegångar i den mycket läsvärda texten The Woody Allen Problem: How Do We Read Pacifist Theologian (and Sexual Abuser) John Howard Yoder? I Yoders teologi går ”revolutionärt underordnande” och ickevåld in i varandra. Den fråga som jag tycker att pacifistiska kristna på allvar behöver brottas med är i vilken utsträckning bibliska underordnandetexter och ickevåld tjänar som ett försvar för förtryck. Är det inte detta som sker när privilegierade människor kritiserar ett bestämt och potentiellt våldsamt motstånd mot makten? Kanske en välriktad spark i skrevet hade varit ett bättre sätt att försätta Fredsteologen i andra tankebanor?

4. Går ”det allmäna prästadömet” att kombinera med hierarkiska strukturer?
Yoder betonade den klassiska frikyrkliga (egentligen protestantiska) idén med det så kallade allmäna prästadömet, det vill säga att alla Jesustroende i teologisk mening är ”präster”. Yoder menade att det inte behövdes något särskilt ämbete. Det här är ett tydligt hierarkikritiskt (kvasianarkistiskt) synsätt. Den akademiska teologin och samfundsvärlden däremot fick inte ta emot lika mycket av denna hierarkikritik. Detta var nämligen Yoder beroende av själv för sitt inflytande och uppehälle. Men frågan är om Yoders övergrepp, i varje fall i den här formen, hade varit möjliga utan hans teologiska positioner. Jag tror inte det. Går det att ha en hierarkikritisk syn på tjänst i den lokala församlingen och samtidigt låta bli att utmana hierarkier inom teologi- och samfundsvärld? Gör hierarkier i (och utanför) den religiösa världen det lättare för sexförbrytare att komma undan? På vilka sätt främjar status (eller brist på status) sexuella trakasserier, och hur kan detta i så fall förebyggas?

5. Att lära av förtryckare? Vad gör vi idag med Yoders teologi? Kan vi fortsätta att lära oss något även av förtryckare utan att legitimera eller osynliggöra förtrycket? I så fall, hur?

Vad tänker du?

Sidhänvisningar i texten från:

-Hauerwas, S.M., Huebner, H.J., Huebner, C.K. (2005) The Wisdom of the Cross: Essays in Honor of John Howard Yoder. Eugene: Wipf Stock Publishers.
-Hauerwas, S.M. (2010) Hannah´s Child. London: SCM Press.
-Krall, R. (2013) The Elephant in God´s Living Room: The Mennonite Church and John Howard Yoder. Eget förlag
-Nation, M.T. (2005) John Howard Yoder: Mennonite Patience, Evangelical Witness, Catholic Convictions. Grand Rapids: William B Eerdmans Publishing Co.

Förtryckets historia – en inbjudan till queerpacifism?

Anarkoprimitivister som argumenterar för sin sak (vilket förstås inte alla gör), diskuterar inte sällan förtryckets rötter. Den tekno-industriella civilisationen dissas förstås, men ofta finns ett fokus på jordbrukets uppkomst. Genom att domesticera djur och växter blir människan bofast, börjar samla ägodelar på hög och bygga hierarkier och senare städer för att försvara dessa ägodelar. Men, var kom jordbruket ifrån? John Zerzan för resonemang kring saker som symbolisk kultur, språk och konst och menar att detta bidrog till alienering, att människan blev en främling för naturen och därför hade en relation som gjorde att hon också började söka tämja och dominera den. Jag är skeptisk till detta och tänker att språklighet, symbolism och medvetande ligger ganska nära varandra och inte nödvändigtvis är något negativt.

Varför är detta viktigt? Jo, bland annat handlar det om vilken vision om det mänskliga livet vi ska inspireras av. Anarkoprimitivister brukar lyfta fram nomadiserande jägar-samlar-band.

Själv är jag civilisationskritisk, men inte anarkoprimitivist, även om jag lärt och lär mig mycket från det hållet. Bland annat tycker jag det är rimligt att fundera över förtryckets rötter, eller, med en annan metafor, över förtryckets ackord. Och här har jag ett förslag som någon gärna får respondera på.

I mina ögon så finns det en stark, i det närmaste universell, koppling mellan förtryck å ena sidan å manligt våld å andra sidan. Innan civilisationen uppkom, och även innan jordbruket, så verkar det ha varit vanligt förekommande med en relativt tydlig uppdelning/arbetsdelning mellan män och kvinnor. I åtminstone vissa fall verkar den ha varit mer nyanserad och mer jämlik än moderna kulturer, men den verkar ändå ha funnits. Samtidigt finns en koppling mellan män och våld, inte minst genom att jakten i regel varit en manlig syssla.

Stämmer detta med tillgänglig kunskap om för- och utomciviliserade samhällen?

Om det stämmer, vad ska vi göra av kopplingen mellan mansvåldet och förtrycket?

Kan detta vara ett tecken på att vi som vill avskaffa allt förtryck behöver verka dels för en mer queerig, och dels en mer pacifistisk, värld?

(Med pacifism menar jag här inte en absolut ickevåldspraktik, men åtminstone en radikal antimilitarism och en tung vapenskepsis. Med queerig menar jag här inte ett avskaffande av kön utan en mer diversifierad, föränderlig och/eller nyanserad könspraktik.)

En fråga om ”hen”

Jag försöker använda ”hen” när könet är okänt och ”en” istället för ”man”, och tycker jag har goda argument för det. Men ibland känner jag att jag skulle vilja använda ”hen” istället för hon/han i många fler fall.

Å ena sidan retar det mig att könet blir så centralt hela tiden. Hen kan vara ett sätt att tona ned betydelsen av kön. Det kan ju också vara så att det finns aspekter av en persons könsidentitet som jag inte känner till, eller drar helt fel slutsatser om. Bara för att utseende eller namn signalerar ett visst kön är inte detta hela sanningen.

Å andra sidan är risken med ett alltför ivirigt hen-användande att det på sikt osynliggör kön samtidigt som kön fortsätter att spelar roll för makt och status. I så fall riskerar det bidra till en maktdöljande könsblindhet på samma sätt som med ”färgblindhet”.

Vad tänker du?

Fantastisk TV-serie om aktivism

UR:s TV-serie om aktivism är absolut bland det bästa jag sett i genren. 8 halvtimmesavsnitt från hela världen speglar vardagsbaserad aktivism på ett sätt som oemotståndligt inger hopp om att en annan värld inte bara är möjlig utan redan här i systemets sprickor. Det är snyggt, välproducerat, glatt, allvarligt, utforskande och tankeväckande. Framför allt är det inbjudande, vem vill inte vara med i det här på ett eller annat sätt? Det är inte mycket som går på TV som jag tycker alla borde se, men det här borde vara obligatoriskt för alla TV-tittare. Och serien bör ses i sin helhet. Att inte fler pratar om det här är förvånande. Det finns många favoriter här, men kvinnorna som skildras i inslaget från Las Patronas med sin kaxiga, djärva och kärleksbaserade direkta aktion.

Se det här, tipsa andra och sätt spaden i jorden där du står.

Gone Girl och feminismen (spoiler)

David Fincher är personen som varit med och gett oss den maxade och överraskande thrillern i suggestiva miljöer i Seven, decenniets twist i hårda, civilisationskritiska Fight Club, lekfull och smart underhållningsaction i The Game, snyggaste kameraåkningarna i Panic Room. Och någonstans där började det kanske gå utför? Eller är det jag som förändrats? Med undantag från House of Cards, som jag älskade, i synnerhet första säsongen, har senare filmer inte levererat ordentligt. The Zodiac Killer, Benjamin Button, The Social Network.

Trots det såg jag igår Gone Girl med högt uppskruvade förväntningar. (Googla upp någon spoilerrecension om ni vill veta hur storyn ser ut.) Och visst, det är snyggt, det är engagerande, och skådespeleriet är ok. Tematiskt finns där en potential i kritiken av äktenskapet som ett klaustrofobiskt fängelse där destruktiva rollmönster cementeras. Och visst finns det något att se upp för om bilden av kopplingen mellan män och våld blir så naturaliserad att vi inte förmår se andra sanningar, exempelvis att män också kan vara offer.

Men jag hade trots detta svårt att läsa filmen på annat sätt än som ett försvar för Mannen, den stackars Mannen som inte minst genom feminismen blivit till ett föremål för Kvinnans och samhällets manipulation, tricks och hot, och som inte längre har något försvar mot alla anklagelser om våld och övergrepp. När Ben Afflecks karaktär mot slutet av filmen dunkar sin hustrus huvud i väggen då blir ingen förvånad om en bänkgranne i bioraderna vänder sig till sina grabbpolare och skrattar njutningsfullt.

Jo, jag har också försökt vända på perspektivet. Kanske har vi en så könsstereotyp världsbild att vi inte står ut med en ganska ondsint hämnande och våldsam kvinna i huvudrollen? Men det är så mycket mer än det, bland annat de ständigt återkommande referenserna till hur samhället (journalister, programledare, rättsväsendet, den korkade grannfrun) dömer män som inte bara är oskyldiga utan utsatta för kvinnlig komplott, och att antagonisten Dunne har gjort detta snärjande till en på ett paradoxalt sätt framgångsrik livsstil. Det må vara så att Afflecks karaktär har drag av antihjälte med sitt vänstrande och egocentriskhet och våldet som finns där under ytan, men fram träder istället 2-3 tappra personer, däribland en tvillingssyster som trots allt väljer att stå på Mannens sida.

Det finns så klart nyanser här och andra vinklingar. Exempelvis kan årets blodigaste scen definitivt uppfattas som ironisk, och så har också filmen tydligen lästs av vissa – som en satir över kvinnohatet. Länge väntade jag också på en andra twist som dock uteblev, nämligen att Amys föräldrar som gjort en karriär på att skriva barnböcker om sin dotter och regissera hennes liv, på något sätt skulle vara de som låg bakom. (På ett indirekt sätt gör dom ju det också.) Men dessa alternativa tolkningar, är inte det lite som att skämta rasistiskt på ett ”ironiskt” sätt, det fungerar inte när vi lever i en patriarkal värld där en majoritet av de som ser filmen kommer att se en fördomsfull bild av icke-män som legitimerar fortsatt förtryck?

Jag kan inte se annat än att filmens Amy Dunne är en ganska klassisk Femme Fatale och att filmen som helhet skriver in sig i den antifeministiska traditionen. Dessutom känns det som om Fincher efter Fight Club gör ännu ett misslyckat försök att få till Twisten igen. Ge upp.

Andra tankar om filmen?

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

”Gåtan” Göran Lindberg

Det är svårt att hitta rätt sak att säga till den här vidriga historien. Möjligen att det är en gåta att Lindberg är en gåta. Vad är det konstiga i att människor som är tränade i våld (i det här fallet sen barnsben) och har våld och hot som yrke, nu och då har svårt att lämna våldsimpulserna på jobbet och ibland går så mycket längre än någon önskat?

Tänk om Lindberg inte är en gåta utan en spegelbild av vårt samhälle?

P1 dokumentär 4 augusti

Gerda Lerner om patriarchy

”The system of patriarchy is a historic construct; it has a beginning; it will have an end. Its time seems to have nearly run it course – it no longer serves the needs of men or women and in its inextricable linkage to militarism, hierarchy, and racism it threatens the very existence of life on earth.

What will come after, what kind of structure will be the foundation for alternate forms of social organization we cannot yet know. We are living in an age of unprecedented transformation. We are in the process of becoming.”
/Gerda Lerner, The Creation of Patriarchy

En man i köket, hurra!?

Som man räcker det med att gör en oombedd insats i ett kök för att omgivningen ska brista ut i entusiastiska lovord och hyllningskörer. När en kvinna gör samma sak är det ingen som höjer på ögonbrynen.

Jag skulle vilja se (fler) män som inte ”hjälper till” utan som TAR INITIATIV och ser behoven i köket eller när det gäller sånt som städning och barnens kläder. Och minst lika mycket skulle jag vilja se (fler) kvinnor som riskerar att saker slammar igen och går lite snett för att de väljer att sitta i vardagsrummet och diskutera politik och organisera uppror.

Och inget av det kommer naturligt, det behöver tränas fram.

Utan köks- och vardagsrumsrevolutionen kommer världen aldrig att frälsas från förtryck.

Äktenskap och anarki

Hur är egentligen relationen mellan äktenskap och anarki? Tillåt mig att i all hast ta tempen på detta förhållande.

Det finns olika aspekter och innebörder av ”äktenskap”, och vissa är uppenbart oförenliga med anarki (=utan styre). Ämbetspersonens roll vid vigseln och kopplingen till staten är två exempel.

Men det går så klart att tänka sig äktenskap utan dessa aspekter. I kväkarsammanhang går det exempelvis att gifta sig utan en ämbetsperson.

Men det finns andra aspekter att fundera över. Jag har tidigare berättat att jag är skeptisk till löften, och det gäller även här. Löftet blir ett sätt att binda en person till sig som annars kanske skulle vilja hoppa av, och detta underlättar förstås en förtryckande eller hierarkisk relation. Men att deklarera sin intention att ingå en livslång, exklusiv relation, måste detta vara oförenligt med anarki? Jag kan inte se det. Det kan förstås finnas andra problem med det, men det behöver i alla fall inte vara arkiskt.

Däremot tycker jag att tvåsamhetsnormen rimmar illa med anarki. Och är det inte mycket detta äktenskapsinstitutionen handlar om? Samhället lyfter upp en viss typ av relation som privilegierad, och därmed är andra relationer diskriminerade. Tvåsamhetsnormen är också en mycket central understödjare av den patriarkala strukturen, även i ett samhälle med en minoritet av samkönade äktenskap.

Så är äktenskap förenligt med anarki? Mitt skissartade svar just nu är;

Ja, om vi med äktenskap menar en exklusiv och långsiktig relation till en (eller flera?) personer. Jag tror att sådana relationer till och med potentiellt kan underlätta anarki då den blir en situation att över tid träna sig i att relatera jämlikt till någon annan.

men

Nej, om vi med äktenskap menar tvåsamhetsnorm, löften och eder, en statlig institution eller något som instiftas av en ämbetsperson.

Vad tänker du? Läs gärna också denna text där en buddistanarkist slår ett (må vara ganska otraditionellt) slag för äktenskapet.