Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Till curlingföräldrarnas försvar

Det bör sägas direkt. Jag är ingen curlingkännare. Inte jag heller. Trots att det är VM-tider. Men jag är inte heller någon curlinghatare. ”Varför sopar dom inte banan innan tävlingen”, är åtminstone ett uttryck för en curlingignorans jag har passerat.

Sopandet, som, så vitt jag förstår, inte kallas ”att curla”, påverkar isen och därigenom stenens friktion i förhållande till isen, och på så sätt dess bana och hastighet. En lyckad match förutsätter sopande.

Idag sjunger en samstämmig kör curlingföräldraskapets avsky. Det lär ha varit den danske psykologen Bent Hougaard som myntade begreppet, efter att ha blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp på ett dagis. Barnen har det så sjukt bra, de blir bortskämda och odrägliga, de kommer aldrig upp ur soffan framför datorn, de straffas för lite, de har blivit kungar.

Det här är inte riktigt vad jag ser, och jag blir inte så förvånad när en snabb googling på ämnet tycks antyda att personer som driver anticurlingperspektivet är konservativa, auktoritetsgillande män från de övre klasserna. Jag ser inte barn som är odrägliga, lata och kungar, jag ser barn som växer upp i en miljö präglad av tvång, hot och bestraffning. En stor del av sina dagar tillbringar de i en tvångsinstitution underställda en auktoritet som de från början inte har någon relation till. Här gäller det att spela sina kort väl och följa normerna noga om en inte ska riskera att bli utpetad ur gemenskapen. Förväntningarna från andra delar av samhället med mediahysteri och tävlingsmentalitet tränger sig överallt på. Och för den som vill tillhöra gäller det att lyda storföretagens och statens uppmaningar om att vara en tillväxtfrämjande och uppdaterad konsument. Många föräldrar är själva pressade av krav och förväntningar, och låter sin stress och frustration gå ut över barn och andra som står längre ned i hierarkin och som kan angripas tryggare än att säga ifrån uppåt. I de fall familjen befinner sig i en marginaliserad eller ekonomiskt utsatt position, ökar pressen ytterligare. Många föräldrar är väldigt frånvarande i sina barns liv, och försöker kompensera för detta genom att köpa prylar, skjutsa eller ”ha kvalitetstid”.

Det finns mycket att säga om detta, och jag vill inte ens låtsas att jag har svaren för ett bättre föräldraskap i det system vi befinner oss i. Men efter att ha smakat lite på curlingmetaforen så måste jag säga att jag tycker sopandet är en ganska vacker metafor för föräldrarskap.

Ett barn klarar sig inte själv i tillvaron. Barn behöver någon som ser dem, som är närvarande, som bryr sig om deras bästa inom och bortom samhällets förväntningar, som lär dem att manövrera sig fram i en vacker och snårig omvärld.

Ett barn behöver inte föräldrar som sitter distanserat på läktaren och leker med sin dumma telefon. Ett barn behöver heller inte en förälder som greppar stenen och skjuter den i barnets ställe. Det är barnet som ska sikta och skjuta, och föräldern har då bara en begränsad påverkan. Hen kan samtala och ge råd, men framför allt kan och bör hen sopa frenetiskt. När det behövs.

Att lära sig göra det på ett sätt som verkligen gynnar den match som barnet spelar mot ett alienerande och förtryckande system är en verklig utmaning. Kyrie.

Om ”tryggheten” i förorten

I senaste Brickenytt efterfrågade Hyresgästföreningen synpunkter på hur Brickebacken skulle kunna bli tryggare (s6). Nedan följer mitt svar, och jag tror det skulle vara bra även om andra som tänker något liknande hörde av sig.
————————
Hej!
Jag läste uppmaningen från Hyresgästföreningen om att höra av sig med synpunkter angående ”hur man kan göra Brickebacken tryggare” i senaste Brickenytt. Jag har ett lite annat perspektiv på det här med att göra Brickebacken tryggare.

Jag har bott här 11 år med min familj, och vi har aldrig känt oss otrygga här. Problemet med trygghetsskapande åtgärder i Brickebacken är, om än på ett sätt behjärtansvärt, att det tenderar att skapa den otrygghet det vill förebygga. Det finns ju som bekant många fördomar om farligheten i förorten, och sådana här projektet tror jag förstärker det synsättet och gör människor än mer otrygga.

Jag tycker det är bra om belysningen på gångvägarna fungerar, men det som gör mig personligen mest otrygg är exempelvis män med motorsågar och skogsmaskiner som ger sig på den fantastiska grönska vi har i och omkring området. Det gör mig djupt ledsen och upprörd att se hur fler och fler träd kring stigen och mer grönska i området försvinner. Mycket hellre en stökigare natur än en återhållen, ständigt reducerad, tämjd och tuktad sådan. Mer betong och mindre grönt tror jag inte skapar trygghet.

Själv har jag också dåliga erfarenheter av mötet med den ständigt överskattade polismakten, så den tid jag känt mig mest otrygg här är då området ockuperades av polis i våras, eller när det är mycket väktare och prat om fler övervakningskameror. När det gäller bilbränderna så kom polisen hit och körde runt på gångvägarna innan bilarna började brinna och var här som på andra platser en viktig orsak till att situationen trappades upp.

Det jag däremot tror skulle kunna stärka tryggheten är om gemenskapen mellan människor förstärks. Misstänksamhet skapar otrygghet, och om vi sprider en bild av att det är farligt här så blir människor rädda för varandra och risken ökar att klyftor förstärks och saker går överstyr.

Och det finns mycket en skulle kunna göra för att stärka gemenskapen, utan att det går under rubriken trygghetsskapande åtgärder! Detta skulle vara ett kreativt, proaktivt sätt att arbeta istället för att gå den gängse vägen med starkare repression. Närmare granskningar av situationen i Husby tyder på att det är en lång rad av nedskärningar och destruktiva förändringar under flera års tid, mot de boendes uttryckliga och organiserade vilja, som i mycket bidragit till att skapa en miljö där människor känner sig utsatta och negligerade och känner att de ”demokratiska” vägarna inte leder någon vart. Även i Brickebacken finns ju liknande tendenser med exempelvis utförsäljning av lägenheter med tillhörande hyreshöjningar, försämringar och potentiell gentrifiering, skolnedläggningar, kommunal förstörelse av spontana odlingslotter och en ovilja att tydligt ta strid för den kommunala skolan. Viktoriaskolan fortsätter att vinna mark och stärka segregeringen.

Föreningen Trädet, badet, och BIF är tre exempel på företeelser i området som gärna skulle kunna få mer stöd och fler resurser. Fler mötesplatser för ungdomar, gårdsfester eller att möjliggöra gemensamma odlingsprojekt som exempelvis Omställningsrörelsen gjort på flera platser i Sverige är ytterligare några exempel. Våra barn har länge pratat om att de skulle vilja ha en sådan där liten fotbollskonstgräsplan för barn/unga där gamla Ängen låg (innan det flyttades mot vår vilja och barnen tvingades till centralskolan).

Framför allt tror jag att initiativ som kommer från de som bor i området bör uppmuntras och stöttas, snarare än centralstyrda program utan genuint medborgarinflytande.

Kanske går det att ta initiativ att bjuda in intresserade till en grupp Brickebackenbor som samlas regelbundet för att diskutera idéer och mobilisera för att stärka medborgarinflytandet och samhörigheten i området?

Min övertygelse är att ett ökat fokus på hotet från ”de kriminella” eller repressiva åtgärder ökar känslan av otrygghet. Det som däremot stärker tryggheten är när människor känner varandra, samarbetar och känner att de har inflytande över sitt närområdet.

Med vänlig hälsning,

Att respondera på radikala idéer

Om du hyser radikala idéer, dvs tankar och åsikter som vill gå till rötterna och förändra saker i grunden, och vill dela med dig av dessa till andra, så kommer du att möta en hel uppsättning av responser. Flera av dessa är jobbiga att möta, och därför är det bra att vara lite förberedd. Inte sällan följer dessa på varandra över tid, och kan exempelvis se ut som följer. Låt mig ta (den inte alltför radikala idén) ”avskaffa fängelserna” som exempel. Ponera att du i ett samtal säger detta till en vän eller en person du träffar på krogen. Vad händer?

1. Ignorerande. Det du har sagt får ingen som helst respons. Det ser i själva verket ut som om du inte har sagt något alls. Detta kan vara tufft eftersom det som är viktigt för dig bemöts som luft. Men det handlar i regel inte om illvilja, utan om att personen i fråga helt enkelt inte förmår ta in att någon kan hysa sådana tankar på allvar.

2. Förminskande/förlöjligande. Om du upprepar det du sagt eller om det kommer upp igen vid ett senare tillfälle, så kommer ofta nästa steg. ”Avskaffa fängelserna. Fniss, ha ha.” Det du säger behandlas som ett skämt eller som något tokigt eller smågalet. Reaktionen beror ofta på osäkerhet.

3. Förvrängning. Personen du samtalar med har nu förstått att du på något sätt menar allvar. Problemet (att du tycker fängelserna bör avskaffas) försvinner tydligen inte bara för att det ignoreras eller förlöjligas. Men eftersom idén för personen ifråga framstår som galen, och eftersom personen kanske på ett självklart sätt accepterar samhällets propaganda för den rådande ordningen, så tror nu personen att hen ganska enkelt kan avslöja tokigheten i din idé genom att visa hur absurd den är. Personen tar då tag i något du sagt eller som hen tycker finns inbakat i din idé, förvränger det, blåser upp det till orimliga proportioner och tolkar hela din tankegång i ljuset av denna fiktiva och uppförstorade förvrängning. Attityden har ofta en triumfatorisk ”har du tänkt på det här, ah?”-klang. ”Så du tycker det är bra att Breivik går omkring och skjuter vilka sossar han vill utan att något stoppar honom. Va?”

4. Attack. Nu gäller det att vara lite på sin vakt, för plötsligt kan den fnissiga responsen på 2an och den samtalsinriktade responsen under 3 slå över till en aggressiv, utåtagerande attack. Här angrips din karaktär, ditt förnuft, din konsekvens eller vad som helst som irriterar hos dig, exempelvis ditt kön, din hårfärg, din sexuella läggning, din filmsmak. I värsta fall får du helt enkelt på nöten. Detta är förstås vanligast i nätdiskussioner, men det förekommer även IRL bland okända eller bland vänner och bekanta. Ibland kan detta steg leda till att relationen upphör eller blir ansträngd. Ibland följs detta eller något av ovanstående steg av en mer resonabel respons.

Nu är dock inte alla responser på radikala idéer så negativa som ovan. Mycket avgörs av hur stark självkänsla, mognad och karaktärsbalans den du pratar med har själv. En trygg person responderar ofta på ett sätt som är mer lätthanterligt, respektfullt och mindre extremt.

Nu är vi ju aldrig entydigt på ”den radikala sidan” av sådana här potentiella konflikter. Ingen föds med radikala (eller konservativa) idéer. Därför behöver vi också förbereda oss på att själva respondera på radikala idéer på ett sätt som är fredligt och konstruktivt. Det grundmönster jag föreslår att vi tränar oss i skulle kunna kallas kritisk och respektfull nyfikenhet. Nyfikenheten är central eftersom vi samtalar med en människa som vi (åtminstone då) har en relation till, och intresse och någon form av attraktion är nödvändigt för relationer. Jag brukar säga att ”allt är intressant” om en bara ger det lite tid och energi, och oavsett om den radikala idé vi möter är ohållbar, så är det spännande att få veta hur och varför den här övertygelse finns hos den här människan, och det går alltid att lära sig nya saker. Respekten är viktig eftersom en övertygelse hos en människa alltid är en del av personen på något sätt. Det går inte att skilja på sak och person på något enkelt sätt… Det kritiska är nödvändigt om vi inte ska bli höstlöv som blåser hit och dit av olika tankevindar. Många radikala idéer är inget vidare, och vi behöver inte begrunda och utmanas i grunden av allt vi hör.

För en kreativare, fredligare och tryggare respons på radikala idéer!

Vad tänker du?

(Uppdatering 7/2. En läsare påpekade att punkt 1 kan uppfattas som en kritik riktad mot att färre kommenterar här än tidigare. Jag vill bara säga att jag tolkar inte den punkten på det sättet, och det finns många goda skäl att ignorera det mesta som sägs över nätet. Primärt tänkte jag här på irl-möten och relationer.)

Utan kärlek stannar världen

Individualanarkisten ”Erik” drog i kommentarsfältet under måndagens inlägg slutsatsen att det var Jesus fel att min (och all annan) anarkism är så mjäkig. I det har hen möjligen, men bara möjligen, rätt. Kärleksbudskapet är centralt i Jesus undervisning, men till skillnad från vad vissa tycks tro så har kristendomen inte patent på kärlek. Som anarkisten Peter Kropotkin påpekade i sin klassiker Inbördes hjälp, så är samarbete och ömsesidig omsorg i djurvärlden ett avgörande drag för en arts överlevnad. Utan relationer, kontakt och hänsynstagande till andra är det omöjligt att födas eller överleva som levande varelse och mänsklighet. Samarbetet ligger därför i den enskildes egenintresse, och valet står generellt sett inte mellan ”altruism” och ”egoism”. Detta, menar jag, är sant även för de som av ideologiska skäl teoretiskt förnekar kärlekens betydelse.

Men detta är så klart inte det enda som kan sägas om en människa. Allt är inte kärlek. En frisk människa kämpar för att överleva, undvika lidande och njuta av livet, och ofta på andras eller annats bekostnad. 

Etik skulle, möjligen, kunna betraktas som försök att hantera förhållandet mellan det som enskilda uppfattar som sitt egenintresse och det som (de inflytelserika i) samhället uppfattar som det gemensamma intresset. Människan är en social varelse, och alla samhällen och grupper som jag känner till har någon slags etik.

En god vän undrade nyligen hur jag ser på detta med kärlek som drivkraft. Hur viktigt är det? Jag menar att världen stannar utan kärlek, att kärleksimpulsen är en del av oss alla, och att det system som vi byggt samtidigt kväver och kväser kärleken och bland annat därför hotar oss alla.

Kärleken hålls helt enkelt tillbaka av systemet, som därför behöver undermineras. Det betyder inte (längre) för mig att jag tror att vi bara ska älska eller att det är alltid är positivt att offra sig för andra.

Well, som ni märker väldigt tentativt och prövande skrivet. Så kom gärna med egna kommentarer och hjälp till. Vi behöver som sagt varandra.

(Uppdatering: notera Eriks kommentar och protest mot mitt citat av henom.)

Äktenskap och anarki

Hur är egentligen relationen mellan äktenskap och anarki? Tillåt mig att i all hast ta tempen på detta förhållande.

Det finns olika aspekter och innebörder av ”äktenskap”, och vissa är uppenbart oförenliga med anarki (=utan styre). Ämbetspersonens roll vid vigseln och kopplingen till staten är två exempel.

Men det går så klart att tänka sig äktenskap utan dessa aspekter. I kväkarsammanhang går det exempelvis att gifta sig utan en ämbetsperson.

Men det finns andra aspekter att fundera över. Jag har tidigare berättat att jag är skeptisk till löften, och det gäller även här. Löftet blir ett sätt att binda en person till sig som annars kanske skulle vilja hoppa av, och detta underlättar förstås en förtryckande eller hierarkisk relation. Men att deklarera sin intention att ingå en livslång, exklusiv relation, måste detta vara oförenligt med anarki? Jag kan inte se det. Det kan förstås finnas andra problem med det, men det behöver i alla fall inte vara arkiskt.

Däremot tycker jag att tvåsamhetsnormen rimmar illa med anarki. Och är det inte mycket detta äktenskapsinstitutionen handlar om? Samhället lyfter upp en viss typ av relation som privilegierad, och därmed är andra relationer diskriminerade. Tvåsamhetsnormen är också en mycket central understödjare av den patriarkala strukturen, även i ett samhälle med en minoritet av samkönade äktenskap.

Så är äktenskap förenligt med anarki? Mitt skissartade svar just nu är;

Ja, om vi med äktenskap menar en exklusiv och långsiktig relation till en (eller flera?) personer. Jag tror att sådana relationer till och med potentiellt kan underlätta anarki då den blir en situation att över tid träna sig i att relatera jämlikt till någon annan.

men

Nej, om vi med äktenskap menar tvåsamhetsnorm, löften och eder, en statlig institution eller något som instiftas av en ämbetsperson.

Vad tänker du? Läs gärna också denna text där en buddistanarkist slår ett (må vara ganska otraditionellt) slag för äktenskapet.