Kategoriarkiv: Gemenskap

Att respondera på radikala idéer

Postat av
21

Om du hyser radikala idéer, dvs tankar och åsikter som vill gå till rötterna och förändra saker i grunden, och vill dela med dig av dessa till andra, så kommer du att möta en hel uppsättning av responser. Flera av dessa är jobbiga att möta, och därför är det bra att vara lite förberedd. Inte sällan följer dessa på varandra över tid, och kan exempelvis se ut som följer. Låt mig ta (den inte alltför radikala idén) ”avskaffa fängelserna” som exempel. Ponera att du i ett samtal säger detta till en vän eller en person du träffar på krogen. Vad händer?

1. Ignorerande. Det du har sagt får ingen som helst respons. Det ser i själva verket ut som om du inte har sagt något alls. Detta kan vara tufft eftersom det som är viktigt för dig bemöts som luft. Men det handlar i regel inte om illvilja, utan om att personen i fråga helt enkelt inte förmår ta in att någon kan hysa sådana tankar på allvar.

2. Förminskande/förlöjligande. Om du upprepar det du sagt eller om det kommer upp igen vid ett senare tillfälle, så kommer ofta nästa steg. ”Avskaffa fängelserna. Fniss, ha ha.” Det du säger behandlas som ett skämt eller som något tokigt eller smågalet. Reaktionen beror ofta på osäkerhet.

3. Förvrängning. Personen du samtalar med har nu förstått att du på något sätt menar allvar. Problemet (att du tycker fängelserna bör avskaffas) försvinner tydligen inte bara för att det ignoreras eller förlöjligas. Men eftersom idén för personen ifråga framstår som galen, och eftersom personen kanske på ett självklart sätt accepterar samhällets propaganda för den rådande ordningen, så tror nu personen att hen ganska enkelt kan avslöja tokigheten i din idé genom att visa hur absurd den är. Personen tar då tag i något du sagt eller som hen tycker finns inbakat i din idé, förvränger det, blåser upp det till orimliga proportioner och tolkar hela din tankegång i ljuset av denna fiktiva och uppförstorade förvrängning. Attityden har ofta en triumfatorisk ”har du tänkt på det här, ah?”-klang. ”Så du tycker det är bra att Breivik går omkring och skjuter vilka sossar han vill utan att något stoppar honom. Va?”

4. Attack. Nu gäller det att vara lite på sin vakt, för plötsligt kan den fnissiga responsen på 2an och den samtalsinriktade responsen under 3 slå över till en aggressiv, utåtagerande attack. Här angrips din karaktär, ditt förnuft, din konsekvens eller vad som helst som irriterar hos dig, exempelvis ditt kön, din hårfärg, din sexuella läggning, din filmsmak. I värsta fall får du helt enkelt på nöten. Detta är förstås vanligast i nätdiskussioner, men det förekommer även IRL bland okända eller bland vänner och bekanta. Ibland kan detta steg leda till att relationen upphör eller blir ansträngd. Ibland följs detta eller något av ovanstående steg av en mer resonabel respons.

Nu är dock inte alla responser på radikala idéer så negativa som ovan. Mycket avgörs av hur stark självkänsla, mognad och karaktärsbalans den du pratar med har själv. En trygg person responderar ofta på ett sätt som är mer lätthanterligt, respektfullt och mindre extremt.

Nu är vi ju aldrig entydigt på ”den radikala sidan” av sådana här potentiella konflikter. Ingen föds med radikala (eller konservativa) idéer. Därför behöver vi också förbereda oss på att själva respondera på radikala idéer på ett sätt som är fredligt och konstruktivt. Det grundmönster jag föreslår att vi tränar oss i skulle kunna kallas kritisk och respektfull nyfikenhet. Nyfikenheten är central eftersom vi samtalar med en människa som vi (åtminstone då) har en relation till, och intresse och någon form av attraktion är nödvändigt för relationer. Jag brukar säga att ”allt är intressant” om en bara ger det lite tid och energi, och oavsett om den radikala idé vi möter är ohållbar, så är det spännande att få veta hur och varför den här övertygelse finns hos den här människan, och det går alltid att lära sig nya saker. Respekten är viktig eftersom en övertygelse hos en människa alltid är en del av personen på något sätt. Det går inte att skilja på sak och person på något enkelt sätt… Det kritiska är nödvändigt om vi inte ska bli höstlöv som blåser hit och dit av olika tankevindar. Många radikala idéer är inget vidare, och vi behöver inte begrunda och utmanas i grunden av allt vi hör.

För en kreativare, fredligare och tryggare respons på radikala idéer!

Vad tänker du?

(Uppdatering 7/2. En läsare påpekade att punkt 1 kan uppfattas som en kritik riktad mot att färre kommenterar här än tidigare. Jag vill bara säga att jag tolkar inte den punkten på det sättet, och det finns många goda skäl att ignorera det mesta som sägs över nätet. Primärt tänkte jag här på irl-möten och relationer.)

Utan kärlek stannar världen

Postat av
11

Individualanarkisten ”Erik” drog i kommentarsfältet under måndagens inlägg slutsatsen att det var Jesus fel att min (och all annan) anarkism är så mjäkig. I det har hen möjligen, men bara möjligen, rätt. Kärleksbudskapet är centralt i Jesus undervisning, men till skillnad från vad vissa tycks tro så har kristendomen inte patent på kärlek. Som anarkisten Peter Kropotkin påpekade i sin klassiker Inbördes hjälp, så är samarbete och ömsesidig omsorg i djurvärlden ett avgörande drag för en arts överlevnad. Utan relationer, kontakt och hänsynstagande till andra är det omöjligt att födas eller överleva som levande varelse och mänsklighet. Samarbetet ligger därför i den enskildes egenintresse, och valet står generellt sett inte mellan ”altruism” och ”egoism”. Detta, menar jag, är sant även för de som av ideologiska skäl teoretiskt förnekar kärlekens betydelse.

Men detta är så klart inte det enda som kan sägas om en människa. Allt är inte kärlek. En frisk människa kämpar för att överleva, undvika lidande och njuta av livet, och ofta på andras eller annats bekostnad. 

Etik skulle, möjligen, kunna betraktas som försök att hantera förhållandet mellan det som enskilda uppfattar som sitt egenintresse och det som (de inflytelserika i) samhället uppfattar som det gemensamma intresset. Människan är en social varelse, och alla samhällen och grupper som jag känner till har någon slags etik.

En god vän undrade nyligen hur jag ser på detta med kärlek som drivkraft. Hur viktigt är det? Jag menar att världen stannar utan kärlek, att kärleksimpulsen är en del av oss alla, och att det system som vi byggt samtidigt kväver och kväser kärleken och bland annat därför hotar oss alla.

Kärleken hålls helt enkelt tillbaka av systemet, som därför behöver undermineras. Det betyder inte (längre) för mig att jag tror att vi bara ska älska eller att det är alltid är positivt att offra sig för andra.

Well, som ni märker väldigt tentativt och prövande skrivet. Så kom gärna med egna kommentarer och hjälp till. Vi behöver som sagt varandra.

(Uppdatering: notera Eriks kommentar och protest mot mitt citat av henom.)

Äktenskap och anarki

Postat av
8

Hur är egentligen relationen mellan äktenskap och anarki? Tillåt mig att i all hast ta tempen på detta förhållande.

Det finns olika aspekter och innebörder av ”äktenskap”, och vissa är uppenbart oförenliga med anarki (=utan styre). Ämbetspersonens roll vid vigseln och kopplingen till staten är två exempel.

Men det går så klart att tänka sig äktenskap utan dessa aspekter. I kväkarsammanhang går det exempelvis att gifta sig utan en ämbetsperson.

Men det finns andra aspekter att fundera över. Jag har tidigare berättat att jag är skeptisk till löften, och det gäller även här. Löftet blir ett sätt att binda en person till sig som annars kanske skulle vilja hoppa av, och detta underlättar förstås en förtryckande eller hierarkisk relation. Men att deklarera sin intention att ingå en livslång, exklusiv relation, måste detta vara oförenligt med anarki? Jag kan inte se det. Det kan förstås finnas andra problem med det, men det behöver i alla fall inte vara arkiskt.

Däremot tycker jag att tvåsamhetsnormen rimmar illa med anarki. Och är det inte mycket detta äktenskapsinstitutionen handlar om? Samhället lyfter upp en viss typ av relation som privilegierad, och därmed är andra relationer diskriminerade. Tvåsamhetsnormen är också en mycket central understödjare av den patriarkala strukturen, även i ett samhälle med en minoritet av samkönade äktenskap.

Så är äktenskap förenligt med anarki? Mitt skissartade svar just nu är;

Ja, om vi med äktenskap menar en exklusiv och långsiktig relation till en (eller flera?) personer. Jag tror att sådana relationer till och med potentiellt kan underlätta anarki då den blir en situation att över tid träna sig i att relatera jämlikt till någon annan.

men

Nej, om vi med äktenskap menar tvåsamhetsnorm, löften och eder, en statlig institution eller något som instiftas av en ämbetsperson.

Vad tänker du? Läs gärna också denna text där en buddistanarkist slår ett (må vara ganska otraditionellt) slag för äktenskapet.

Tio fingrar upp till gud.

Postat av
Svara

När miljarder kronor och till synes outtömlig energi pumpas in och för att förtrycket ska smyckas med rätt affischnamn och för att den rätta stämman ska höras när presidenteden snart svärs, passar det bra att fokusera lite på de bortglömda ederna. För ederna, mammon och militarismen mfl står förstås kvar oberörda oavsett vem som segrar imorgon.

Löften och eder är ett försök att binda en person till ett specifikt agerande i framtiden, eller att under mer eller mindre förtäckta hot framtvinga sanningen.

Eds-impulsen är legio, men problemen med eder och löften är flerfaldiga.

Imorgon är varken jag eller världen exakt densamma som när löftet gavs, och löftet begränsar därför min frihet att respondera på nya situationer eller förändrade omständigheter.

Eden och löftet är också ofta verktyg för maktens eller systemets försök att kontrollera undersåtar. Därav den uppsjö av  eder och löften som genomsyrar ansökningshandlingar, dokument och hemsidor utan att vi ens märker det.

Eden normaliserar också opålitligheten och oärligheten. Edens underförstådda budskap är att vi normalt sett inte är riktigt att lita på, om vi inte försäkrar att vi talar sanning.

Jag har länge gillat ”Inshallah”, eller den kristna varianten från Jakobs brev ”Om gud vill och vi får leva”. Vi har inte kontroll över framtiden eller ens över oss själva i framtiden, och våra planer och utfästelser mår bra av att bejaka detta osäkerhetsmoment. Ödmjukhet är välgörande för själen. (Uttalandet antyder förstås också en annan Kontrollerande Någon, vilket jag har minst sagt svårt för.)

Människor i kristna radikal-reformatoriska rörelser såsom 1500-talets anabaptister eller 1600-talets kväkare har gått till sin avrättning på grund av edsvägran. Och anabaptisterna var kritiska även till löftet. För oss har eder och löften blivit vardagsrutin. Vi försäkrar på heder och samvete till höger och vänster, och lovar dittan och dattan. Kanske finns det ett mellanläge, kanske kunde vi uppbåda åtminstone lite mer motstånd?

För friheten och ödmjukheten och mot löften och eder. Eller?

Barnens president?

Postat av
6

Att maktförhållandet mellan omyndigt barn och förälder alltid är ojämlikt, betyder inte att föräldern måste uppträda som barnens president. Små barn behöver vuxna människor som pålitligt finns till hands och stöttar barnet i dess livslust, upptäckaranda och driv efter behovstillfredsställelse, men de behöver inte några härskare. Tror jag. Det är viktigt som förälder att axla sitt ansvar och att vara tydligt med sin egen vilja, och detta inkluderar givetvis att säga nej ibland. Men jag undrar om det verkligen är bra med föräldrar som bestämmer över barnet.

Det bortglömda ämnet i anarkistisk teori-bildning är relationen mellan barn och föräldrar. Här finns mycket att göra, både i praktik och teori. Psykologer som Tomas Ljungberg och Jesper Juul skulle kunna utgöra resurser för ett sådant arbete.

Hur kan vi som vill att anarki ska råda även mellan barn och vuxna underlätta ett icke-hierarkiskt förhållningssätt? Vad tror du? Eller är det omöjligt?

En handfull lördags-tips

Postat av
Svara

(Tack till Verklighetens tolk för tipset.)

-Anarkisten David Graeber om Batman vs. Occupy (lång text).

-Hjärtat är fullt med ny Pod Cast om konflikter.

-GP är i och för sig sent ute, men uppmärksammar nu att asylsökande ska sättas i fängelse. Läs mer här. Men förvarstagna rymde genom fönster, antagligen med hjälp utifrån. Bra jobbat! Och Jonas Bergström skriver på Flyktingbloggen om några personer för vilka asylaktionen gjorde skillnaden mellan deportation och uppehållstillstånd.

(tips från superspännande eko-kollektivet Diggers 2012. De gamla Diggers kan du börja läsa om här.)

-Anarchist Reverend tipsar om veckans queer-teologiska synkro-blogg. Jag har inte läst, men blir glad av anslaget. Kommentera gärna här om du läst något av det eller har tips eller synpunkter. (Läs också: Bibeln som Queer-resurs.)

Kommentera gärna dessa tips!

Vad folk ska tänka

Postat av
2

Det är lätt hänt att en ägnar mycket energi åt ”vad folk ska tänka”, och att det jag tror att de ska tänka hindrar mig från att agera och förändra. Kanske är till och med oron för ”vad folk ska tänka om jag…” en starkare konserverande kraft än maktens våld och hot.

Nu finns det ju något sunt i detta. Vi är sociala varelser, beroende av varandra för liv och överlevnad, och samhörighet och samarbete är kanske (trots allt) människans viktigaste styrka. Den som helt skiter i vad andra tänker är allvarligt skadad, och längtan efter att sticka ut och vara något förmer är grovmaterial att bygga uteslutning eller hierarkier med.

Samtidigt är vi individer, och det finns något vackert och befriande när jag gör det jag vill trots att det går emot majoritetens opinion, och i den mån vi behöver radikal förändring så kommer den aldrig någonsin att komma med mindre än att specifika personer bryter sig ut ur det som uppfattas som den rådande meningen och tar risken att ”folk” tänker dumma saker om en. Och ibland agerar utifrån sina dumma tankar.

Antagligen är det förmätet av mig att försöka rådgöra på temat ”vad folk ska tänka”. Men jag tar risken.

För det första kan det vara till hjälp att tänka på att ”folk” inte existerar som en enhetlig kategori. Människor är olika och tänker olika. Det finns alltid de som tycker du gör knäppa grejer, oavsett hur du agerar. Jag känner inte till någon enda övertygelse, praktik eller handling som det inte finns de som ifrågasätter. Därför är det bra att försöka tänka mer specifikt. Vilkas tankar är viktiga för mig? Vem är det jag tänker på när jag tänker ”folk”, och i vilken utsträckning vill jag låta mig påverkas av deras tankar? Om en är osäker på vad ”folk” ska tänka om en gör si eller så, så går det ju alltid att rådfråga på förhand. Det är inte alls tokigt att begrunda andras uppfattningar om ens agerande, men det är viktigt, tror jag, att en väljer vilkas tankar en lyssnar på.

För det andra så är det lätt att övervärdera sin egen betydelse. De flesta bryr sig väldigt lite eller inte alls om hur du agerar. ”Folk” ägnar sin mesta tid med att tänka på det som ligger väldigt nära de själva. Många gånger när jag funderat mycket på vad ”folk” ska tänka så verkar få ha brytt sig över huvud taget.

För det tredje så behöver vi inte vara överens om allt. Riktiga relationer måste tåla en del spänning, och det är vettigt att försöka bygga en karaktär som inte är alltför kritik-känslig. (Samtidigt som vissa förstås behöver lära sig att lyssna mycket mer på andra.)

För det fjärde tror jag det är bra att lära sig att lägga band på sig i vissa lägen. Om människor du har förtroende för och goda relationer till tar kraftigt avstånd från något du vill göra eller något du tycker, eller om du står ensam så kanske du har fel, eller så är det åtminstone inte läge just nu.

Ungefär så tänker jag? Vad tänker folk om detta?