Vad du och de dina kan tjäna på aktivism

Media och politiker pratar ibland om ”proffsaktivister”. Att vara proffesionell är att ha något som ett yrke, som något en får en rimlig lön av att utföra. Kanske vet media mer än jag och kan tipsa om var en kan lämna in sin ansökan till dessa yrken?

Ekonomiskt är aktivism oftast en förlustaffär, och det kan skapa problem även på andra sätt. Men det finns andra vinster, och jag misstänker att vi pratar för lite om dessa och för mycket om risker och förluster. Därför, låt mig lista några möjliga vinster med aktivism. (Det jag framför allt tänker på här är agerande utanför partipoliken som är norm- eller lagbrytande. Jag är tveksam till (tendensen att) beskriva saker som understöds av den rådande ordningen som aktivism.)

-Relationer. Att utföra aktivism tillsammans kan skapa starka band mellan människor, det kan ge en nya kamrater, och djupare relationer till befintliga kamrater. Att göra saker tillsammans under press, ibland under attack; att förbereda, visionera och agera tillsammans är oerhört fint och starkt. Och oavsett om en aktion leder till starkare band så är i alla fall min erfarenhet att det ofta uppstår en speciell, intensiv gemenskap och solidaritet under själva aktionen. En aktion får ofta också ringar på vattnet och kan leda till nya kontakter, möten och relationer av solidaritet.

-Kunskaper. Genuint lärande kommer ur praktiskt agerande. När en kliver ur den rådande ordningens låda och agerar konkret för förändring, för andra levande varelser så finns unika möjligheter att lära sig nya saker, både praktiska skills och nya teoretiska perspektiv. Aktivism kan också sätta igång eller blåsa på nyfikenhet och intresse att lära sig mer som kan få oanade konsekvenser.

-Frihet och självförverkligande. Att följa sin längtan trots att det bryter mot lagar och normer kan vara en väldigt dynamisk upplevelse. Även om den ibland leder till exempelvis en ekonomisk förlust eller en tillfällig begränsning av rörelseutrymme så är det ett fint och starkt sätt att ta ett steg framåt som människa.

-Påverkan på andra. Att övertyga människor om något med rationella argument är svårt eller omöjligt. Men när en aktivistar så visar det att en bryr sig på riktigt, och det blir därför ett Argument som är svårare att ignorera

-Testade övertygelser. En del verkar tro att en först ska vänta tills en är helt säker, och sedan agera. Inte konstigt att så få aktivistar! I själva verket är det oftare tvärtom. En agerar på en känsla eller det en tror är en övertygelse, och detta i sin tur leder till att känslan/övertygelsen stärks, modifieras eller förkastas. Den som har en massa åsikter om samhället men inte aktivistar ut dom blir lätt ytlig i sina åsikter.

-Konkreta förändringar. Ibland leder aktivism till positiva konkreta förändringar i situationen för en själv, sina närmaste och ibland större sammanhang. Jag vill inte lägga tonvikten här eftersom min världsbild är att vi inte styr över tillvaron, vi kan bara agera som ett erbjudande till omgivning utan att säkert veta vad effekterna blir. Men jag har verkligen varit med om att människors liv har blivit förändrade på små eller stora sätt på grund av aktivism. Få saker är så peppigt.

-Spänning. Att konfrontera sina egna och sina kamraters uppfattningar om världen med den rådande ordningen är oförutsägbart och frigörande och därför också spännande. Som människor tror jag vi nu och då har en dragning till spänning, och det finns så oerhört mycket mer skapande sätt att få upplopp för detta begär än att läsa deckare och kolla på TV-serier!

Sådär jag, ut och aktivista eller planera nu. Starta en feministisk stickklubb för män, säg emot när en kollega fäller en rasistisk kommentar, måla en stridsvagn rosa, säg nej när chefen har fel, ställ er framför en deportation, bjud hem en främling, bryt er in på en vapenfabrik och avrusta, hjälp män att gå ned i arbetstid och ta ansvar för hushållsarbetet, stäng ned trafiken i city med en jättedemonstration, flytta till ett kollektiv, inled en gerillaodling, läs saker som utmanar dig, ockupera ett övergivet hus, bli vegetarian, frita mat och ge till någon som tigger, börja prata med någon på bussen, befria ett instängt djur, lär dig ett hantverk, ifrågasätt arbetslinjen, gå ut i skogen istället för ut på krogen, plocka ned dålig reklam.

Alla kan aktivista på något sätt i någon utsträckning, och många gör det redan oreflekterat. Använd huvet, sök dig till andra, ta ansvar för din aktivism, och kör på!

Vanlig och aktivist

I mitt skrivande är ett bärande element en ganska radikal samhällskritik. Samhällskritiken är min gåva och min förbannelse. Jag tror att sådana bidrag behövs, men jag är väldigt glad att alla inte är som jag.

Ett dilemma med detta fokus är att den som bara ser mina texter kan dra långtgående och missriktade slutsatser om vilket liv jag lever. Men faktum är att mycket i mitt liv är väldigt vanligt. Jag är gift sen 17 år, har två barn som är på väg in i tonåren, bor i hyreslägenhet, lagar mat, städar, diskar, kollar på Breaking Bad, går på barnens idrottsmatcher, handlar, träffar släkt och vänner, gillar god mat och att ta några öl på fredagkvällen och så vidare. Jag är normalutbildad och har jobbat bland annat som taxiförare.

Men jag är också aktivist. Tidigare har jag undvikit den beteckningen, just eftersom den fungerar som en avnormaliserare av aktivismen. Men även om de små, ofta osynliga, vardagliga handlingarna av vänlighet, kamratskap och livsnjutning är centrala, så tror jag också vi behöver aktivism, det vill säga agerande och aktioner som tydligt bryter mot lagar och normer och pekar mot en radikalare omvärdering av vårt sätt att leva. Och jag är övertygad om att detta går att kombinera med ett vanligt liv. Alla aktivister behöver inte sluta lönearbeta, hamna hos Kronofogden eller skriva böcker! Den dagen det blir så har vi förlorat. Flera av mina vänner som deltagit i aktioner har exempelvis gjort det samtidigt som de varit småbarnsföräldrar i lägre medelåldern.

För några år sedan kom en ganska omskriven och välargumenterad text med titeln Ge upp aktivismen. I långa stycken delar jag analysen, men dilemmat blir att vi inte riktigt har något val, vi lever i ett system som delar upp oss och tilldelar oss roller, och detta kommer vi inte från. Ger vi upp aktivismen så kvarstår i princip bara de institutionaliserade rollerna att välja på istället. Jag föreslår istället att vi engagerar oss för att avexpertifiera och normalisera aktivismen. Här har personer som Pelle Strindlund och Annika Spalde gjort mycket i Sverige genom att dela med sig av sina erfarenheter och försöka inkludera nya människor i aktioner och nätverk, och personer som Hammarström och Lundell som i sin podcast vågat göra samma sak fast de varit nyare aktivister. Utan Annikas exempel och pepp hade jag själv knappast tagit steget.

Det finns mentala och sociala hinder mot aktivismen som vi behöver hjälpas åt att krossa. Två exempel. Det är inte så himla farligt. Ofta blir personer varken skadade eller lagförda i samband med aktioner. Och den typ av aktivism som jag sysslat mest med är småbrott med låga straff, det kan handla om några tusen i böter, där det ofta går att slippa rättegång även om en blir gripen om en vill det. Sällan leder den typen av domar till några problem med att få jobb eller liknande, så länge en inte vill bli plit eller snut eller så. Inte heller behöver en vara så himla påläst. Det är viktigt ibland att agera utifrån den insikt och de känslor en har, så länge en är öppen för korrigering. En behöver inte vara välargumenterad och ha alla fakta. Det finns ändå alltid ett trovärdigt motargument till alla perspektiv, och oavsett hur påläst en är så är det alltid den som avviker från normen som mest ifrågasätts och ställs till svars. När vi aktivt upprätthåller den rådande ordningen så ifrågasätts vi aldrig på samma sätt.

Däremot tror jag i de flesta fall det är viktigt att bedriva aktivism tillsammans med andra. Se till att ni är flera eller åtminstone att du har stöd av folk runtomkring dig. Har du inte det så sök dig till sammanhang som är öppna för detta. Och känner du folk som aktivistar för bra grejer så börja med att vara nyfiken (men inte för nyfiken…) prata om det och kanske ge ditt stöd. Var med när det händer som iakttagare eller aktionsunderstödjare om du inte är beredd att just då vara aktivisten. Öva dig, börja gärna där du är, exempelvis genom att oftare följa dina övertygelser på din arbetsplats eller i det offentliga rummet även om det bryter mot normen.

Well, jag har redan blivit för långrandig. Ni fattar bilden, tror jag. Fler vanliga aktivister i folket!

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Till curlingföräldrarnas försvar

Det bör sägas direkt. Jag är ingen curlingkännare. Inte jag heller. Trots att det är VM-tider. Men jag är inte heller någon curlinghatare. ”Varför sopar dom inte banan innan tävlingen”, är åtminstone ett uttryck för en curlingignorans jag har passerat.

Sopandet, som, så vitt jag förstår, inte kallas ”att curla”, påverkar isen och därigenom stenens friktion i förhållande till isen, och på så sätt dess bana och hastighet. En lyckad match förutsätter sopande.

Idag sjunger en samstämmig kör curlingföräldraskapets avsky. Det lär ha varit den danske psykologen Bent Hougaard som myntade begreppet, efter att ha blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp på ett dagis. Barnen har det så sjukt bra, de blir bortskämda och odrägliga, de kommer aldrig upp ur soffan framför datorn, de straffas för lite, de har blivit kungar.

Det här är inte riktigt vad jag ser, och jag blir inte så förvånad när en snabb googling på ämnet tycks antyda att personer som driver anticurlingperspektivet är konservativa, auktoritetsgillande män från de övre klasserna. Jag ser inte barn som är odrägliga, lata och kungar, jag ser barn som växer upp i en miljö präglad av tvång, hot och bestraffning. En stor del av sina dagar tillbringar de i en tvångsinstitution underställda en auktoritet som de från början inte har någon relation till. Här gäller det att spela sina kort väl och följa normerna noga om en inte ska riskera att bli utpetad ur gemenskapen. Förväntningarna från andra delar av samhället med mediahysteri och tävlingsmentalitet tränger sig överallt på. Och för den som vill tillhöra gäller det att lyda storföretagens och statens uppmaningar om att vara en tillväxtfrämjande och uppdaterad konsument. Många föräldrar är själva pressade av krav och förväntningar, och låter sin stress och frustration gå ut över barn och andra som står längre ned i hierarkin och som kan angripas tryggare än att säga ifrån uppåt. I de fall familjen befinner sig i en marginaliserad eller ekonomiskt utsatt position, ökar pressen ytterligare. Många föräldrar är väldigt frånvarande i sina barns liv, och försöker kompensera för detta genom att köpa prylar, skjutsa eller ”ha kvalitetstid”.

Det finns mycket att säga om detta, och jag vill inte ens låtsas att jag har svaren för ett bättre föräldraskap i det system vi befinner oss i. Men efter att ha smakat lite på curlingmetaforen så måste jag säga att jag tycker sopandet är en ganska vacker metafor för föräldrarskap.

Ett barn klarar sig inte själv i tillvaron. Barn behöver någon som ser dem, som är närvarande, som bryr sig om deras bästa inom och bortom samhällets förväntningar, som lär dem att manövrera sig fram i en vacker och snårig omvärld.

Ett barn behöver inte föräldrar som sitter distanserat på läktaren och leker med sin dumma telefon. Ett barn behöver heller inte en förälder som greppar stenen och skjuter den i barnets ställe. Det är barnet som ska sikta och skjuta, och föräldern har då bara en begränsad påverkan. Hen kan samtala och ge råd, men framför allt kan och bör hen sopa frenetiskt. När det behövs.

Att lära sig göra det på ett sätt som verkligen gynnar den match som barnet spelar mot ett alienerande och förtryckande system är en verklig utmaning. Kyrie.

Om ”hatet”

Det är mycket prat om ”hatet” nu för tiden. Lite väl mycket, i min smak. Problemet med att stoppa så många problem i hatlådan, är bland annat att människors motiv och känslor ofta är extremt komplexa och mångfacetterade. Människors inre liv är, tänker jag, i mycket ett olösligt mysterium. Talet om ”människor som hatar” kan dessutom också bidra till att de som kritiseras inte begriper att det är dom en talar om. Det är få människor som tänker ”jag är ond och hatisk och vill stå upp för det onda och för hatet”. Om vi fick höra exempelvis ”näthatarnas”s tankar så skulle nog många förvånas av hur många av dom som tycker att dom kämpar för det goda, det sanna och det sköna.

Jag föredrar att kritik och beröm riktas mot strukturer och mot handlingar, och mer sällan mot tillskrivna motiv, känslor eller tankar. Det avgörande är inte vad vi menar eller känner eller strävar efter eller ”the soul that lives within”, utan vilka praktiker vi deltar i och vilka handlingar vi utför.

Respons?

Olydnadstips

Olydnad är läskigt men viktigt. Genom olydnaden så växer vi som människor och skapar sprickor i systemet där frihetliga praktiker och initiativ kan växa fram.

När var du olydig senast?

Här kommer några olydnadstips. Komplettera och säg gärna emot!

1. Upptäck alla förbud, påbud och hot.
I alla sammanhang finns det lagar och normer. En del är uttalade, andra outtalade, men oavsett så är de ofta internaliserade och osynliggjorda. Inte sällan finns det flera normsystem i omlopp, ibland sinsemellan motsägande. Att lära sig se alla order som omger oss är centralt. Hemma, på stan, på bussen, på arbetsplatsen, på skolan, i affären, vid datorn. Fundera också över vilket straff som är hotet som ska upprätthålla regeln ifråga.

2. Ställ varför-frågan.
Varför finns den här lagen, det här påbudet? Vem tjänar på den? Vilka intressen och värderingar är den satt att försvara? Hur och av vem har den blivit instiftad?

3. Förhåll dig/er.
Som människor hänger vi alltid ihop med andra, och samarbete och relationer innebär alltid normer. En del normer är viktiga och positiva, andra är destruktiva och förtryckande. Men vad tänker DU/NI om just detta påbud, denna norm, denna lag. Är den vettig? Stämmer den med dina övertygelser? Går den tvärs emot vad du/ni längtar efter? Är den väsentlig eller oväsentlig?

4. Närma dig olydnaden.
Ofta är upproret något en behöver närma sig successivt. Visualisera dig själv bryta mot lagen. Prata med andra som är olydiga. Diskutera det aktuella påbudet/förbjudet. Fundera över konsekvenser, men tänk också på att hoten ofta är överdrivna. Häng med andra som är olydiga ibland. Och framför allt: vänta inte tills du är helt säker, har fullständig koll på konsekvenserna, och har alla med dig. Om du gör det så kommer du ALDRIG att våga vara olydig.

5. Ta steget.
Det är som sagt läskigt, i alla fall tycker jag det. Vad ska andra säga, vilket blir straffet, tänk om jag har fel, vem är jag att göra uppror? Men varje tillfälle av olydnad är en erfarenhet att lära sig av till nästa gång, och ofta upptäcker vi att vi har varit rädda i onödan. (Och ibland tvärtom…) Mod är inget vi får innan vi gör det vi är rädda för, mod är något som växer när vi tar de steg vi behöver ta TROTS att vi är rädda. När du väl tagit steget som kommer du också antagligen att efter hand få nya perspektiv och se nya möjliga världar och vägar öppna sig.

6. Peppa andra.
Det vi framför allt behöver är inte individuella olydnadsextremister eller olydnadshelgon. Vi behöver ersätta lydnad-olydnad med mer frihetliga och gemenskapsorienterade sätt att förhålla oss till andra människor, tror jag. Därför är det också viktigt att olydnaden inte förblir något privat, utan något vi diskuterar, utvärderar, lär oss och inspirerar till tillsammans med andra.

En behöver inte göra som makten säger. Det finns alternativ.

Eller?

Att respondera på radikala idéer

Om du hyser radikala idéer, dvs tankar och åsikter som vill gå till rötterna och förändra saker i grunden, och vill dela med dig av dessa till andra, så kommer du att möta en hel uppsättning av responser. Flera av dessa är jobbiga att möta, och därför är det bra att vara lite förberedd. Inte sällan följer dessa på varandra över tid, och kan exempelvis se ut som följer. Låt mig ta (den inte alltför radikala idén) ”avskaffa fängelserna” som exempel. Ponera att du i ett samtal säger detta till en vän eller en person du träffar på krogen. Vad händer?

1. Ignorerande. Det du har sagt får ingen som helst respons. Det ser i själva verket ut som om du inte har sagt något alls. Detta kan vara tufft eftersom det som är viktigt för dig bemöts som luft. Men det handlar i regel inte om illvilja, utan om att personen i fråga helt enkelt inte förmår ta in att någon kan hysa sådana tankar på allvar.

2. Förminskande/förlöjligande. Om du upprepar det du sagt eller om det kommer upp igen vid ett senare tillfälle, så kommer ofta nästa steg. ”Avskaffa fängelserna. Fniss, ha ha.” Det du säger behandlas som ett skämt eller som något tokigt eller smågalet. Reaktionen beror ofta på osäkerhet.

3. Förvrängning. Personen du samtalar med har nu förstått att du på något sätt menar allvar. Problemet (att du tycker fängelserna bör avskaffas) försvinner tydligen inte bara för att det ignoreras eller förlöjligas. Men eftersom idén för personen ifråga framstår som galen, och eftersom personen kanske på ett självklart sätt accepterar samhällets propaganda för den rådande ordningen, så tror nu personen att hen ganska enkelt kan avslöja tokigheten i din idé genom att visa hur absurd den är. Personen tar då tag i något du sagt eller som hen tycker finns inbakat i din idé, förvränger det, blåser upp det till orimliga proportioner och tolkar hela din tankegång i ljuset av denna fiktiva och uppförstorade förvrängning. Attityden har ofta en triumfatorisk ”har du tänkt på det här, ah?”-klang. ”Så du tycker det är bra att Breivik går omkring och skjuter vilka sossar han vill utan att något stoppar honom. Va?”

4. Attack. Nu gäller det att vara lite på sin vakt, för plötsligt kan den fnissiga responsen på 2an och den samtalsinriktade responsen under 3 slå över till en aggressiv, utåtagerande attack. Här angrips din karaktär, ditt förnuft, din konsekvens eller vad som helst som irriterar hos dig, exempelvis ditt kön, din hårfärg, din sexuella läggning, din filmsmak. I värsta fall får du helt enkelt på nöten. Detta är förstås vanligast i nätdiskussioner, men det förekommer även IRL bland okända eller bland vänner och bekanta. Ibland kan detta steg leda till att relationen upphör eller blir ansträngd. Ibland följs detta eller något av ovanstående steg av en mer resonabel respons.

Nu är dock inte alla responser på radikala idéer så negativa som ovan. Mycket avgörs av hur stark självkänsla, mognad och karaktärsbalans den du pratar med har själv. En trygg person responderar ofta på ett sätt som är mer lätthanterligt, respektfullt och mindre extremt.

Nu är vi ju aldrig entydigt på ”den radikala sidan” av sådana här potentiella konflikter. Ingen föds med radikala (eller konservativa) idéer. Därför behöver vi också förbereda oss på att själva respondera på radikala idéer på ett sätt som är fredligt och konstruktivt. Det grundmönster jag föreslår att vi tränar oss i skulle kunna kallas kritisk och respektfull nyfikenhet. Nyfikenheten är central eftersom vi samtalar med en människa som vi (åtminstone då) har en relation till, och intresse och någon form av attraktion är nödvändigt för relationer. Jag brukar säga att ”allt är intressant” om en bara ger det lite tid och energi, och oavsett om den radikala idé vi möter är ohållbar, så är det spännande att få veta hur och varför den här övertygelse finns hos den här människan, och det går alltid att lära sig nya saker. Respekten är viktig eftersom en övertygelse hos en människa alltid är en del av personen på något sätt. Det går inte att skilja på sak och person på något enkelt sätt… Det kritiska är nödvändigt om vi inte ska bli höstlöv som blåser hit och dit av olika tankevindar. Många radikala idéer är inget vidare, och vi behöver inte begrunda och utmanas i grunden av allt vi hör.

För en kreativare, fredligare och tryggare respons på radikala idéer!

Vad tänker du?

(Uppdatering 7/2. En läsare påpekade att punkt 1 kan uppfattas som en kritik riktad mot att färre kommenterar här än tidigare. Jag vill bara säga att jag tolkar inte den punkten på det sättet, och det finns många goda skäl att ignorera det mesta som sägs över nätet. Primärt tänkte jag här på irl-möten och relationer.)

Den dömande drömmaren

Att vi borde gråta över den gåta som är livet är väl givet, men att ta klivet in i handling som kan bli förvandling, är så svårt ni vet.

Och därför vill du gärna se på teve, eller möjligen gå breve när andras kroppar spjärna mot makter som förstör. För, hör, du spelar hellre säker hand, går tryggt på torra land, pressar in en prilla och trycker kanske Gilla.

Och det går alltid bra att klaga och säga ”du är dömande och drömmande och lever i en saga” till dem som viker av och söker något nytt och skönt. ”Du har för stora krav, det är ju inte lönt”.

Men tänk om det är du som drömmer, och som dömer när du glömmer hur systemet livet släcker, och tänk om tiden inte räcker om inte nån dig väcker?

Sveriges farligaste man (en omröstning)

Varje vecka under tio års tid har jag umgåtts med människor som har dödat andra människor. Aldrig har jag eller någon jag känner blivit skadad eller hotad. Oftast har det varit roligt, gripande, upplysande eller givande på andra sätt. Vid ett tillfälle har jag känt ett starkt obehag.

Vem är egentligen Sveriges farligaste man, kan en undra? Var med och rösta! Motivera om du känner för det.

1. Fredrik Reinfeldt

2. Carl Bildt

3. Tobias Billström

4. Anders Borg

5. Herr Svensson.

(Uppdatering. 6. Eskil Erlandsson)

Om Herr Svensson är okänd för dig så är det en helt normal och etablerad person med sunda värderingar, som aldrig lyft sin hand mot någon människa, men som heller aldrig frivilligt skulle avstå från sina privilegier eller riskera dem genom att medvetet sätta sig upp mot den rådande ordningen.

Ps. När Svensson tänker efter så kommer han på att han faktiskt har lyft sin hand mot en annan människa. Men bara mot sin fru. Och bara en gång. Ungefär. Och då hade hon verkligen förtjänat det, resonerar han. Dessutom är det ingen annan som vet om det. Faktum är att han minns det knappt ens själv.

Blott en afton

SVT återsände nyligen Tom Alandhs fina dokumentär om Mattias Agnesund och hans bok om pingstsångaren Einar Ekberg. Blott en afton bor jag här. Om kroppen, kreativiteten och döden. Mattias, som var en god vän, dog hastigt den 27:e december 2010. Här skrev jag en slags minnestext.

Jag glömmer dig aldrig, Mattias.

(Mattias hemsida och sista texter ligger fortfarande kvar här.)

Fråga o uppmaning (om teman o kommentarer)

Jag är väldigt intresserad av om någon läser det jag skriver, och vad du i så fall kan tänkas vilja läsa mer om. Finns det ämnen jag borde skriva mer om? Mindre? Har du någon fråga du vill att jag ska ta upp?

Jag undrar också om du tror att det finns något jag kan göra för att blåsa mer liv i kommenterandet. Fick jag drömma så skulle jag önska att det alltid var några kommentarer på varje inlägg och att dom hade en bredd i könsidentitet, ålder, stil och grad av medhåll/kritik. Finns det något jag göra för att undvika att signalera att jag är ointresserad av kommentatorers åsikter, såsom jag tycks ha gjort här.

Och så en moraliserande döma och skriva-på-näsan-uppmaning. Undvik att bli en passiv, distanserad, alienerad mediekonsument! Ta in mindre och respondera och agera istället mer på det du läser! (eller?)

Dagens tips

Mattlo. Pyssel, odling och aktivism. En blogg att bli glad och inspirerad av.

(Under en dryg vecka har jag paus för nya inlägg. Istället publiceras tips på bloggar och hemsidor på nätet som peppar mig. Tipsen är ett urval, fler tips finns under rubriken ”Peppar mig” (för pekaren över länken för en kort beskrivning)).