Vad du och de dina kan tjäna på aktivism

Media och politiker pratar ibland om ”proffsaktivister”. Att vara proffesionell är att ha något som ett yrke, som något en får en rimlig lön av att utföra. Kanske vet media mer än jag och kan tipsa om var en kan lämna in sin ansökan till dessa yrken?

Ekonomiskt är aktivism oftast en förlustaffär, och det kan skapa problem även på andra sätt. Men det finns andra vinster, och jag misstänker att vi pratar för lite om dessa och för mycket om risker och förluster. Därför, låt mig lista några möjliga vinster med aktivism. (Det jag framför allt tänker på här är agerande utanför partipoliken som är norm- eller lagbrytande. Jag är tveksam till (tendensen att) beskriva saker som understöds av den rådande ordningen som aktivism.)

-Relationer. Att utföra aktivism tillsammans kan skapa starka band mellan människor, det kan ge en nya kamrater, och djupare relationer till befintliga kamrater. Att göra saker tillsammans under press, ibland under attack; att förbereda, visionera och agera tillsammans är oerhört fint och starkt. Och oavsett om en aktion leder till starkare band så är i alla fall min erfarenhet att det ofta uppstår en speciell, intensiv gemenskap och solidaritet under själva aktionen. En aktion får ofta också ringar på vattnet och kan leda till nya kontakter, möten och relationer av solidaritet.

-Kunskaper. Genuint lärande kommer ur praktiskt agerande. När en kliver ur den rådande ordningens låda och agerar konkret för förändring, för andra levande varelser så finns unika möjligheter att lära sig nya saker, både praktiska skills och nya teoretiska perspektiv. Aktivism kan också sätta igång eller blåsa på nyfikenhet och intresse att lära sig mer som kan få oanade konsekvenser.

-Frihet och självförverkligande. Att följa sin längtan trots att det bryter mot lagar och normer kan vara en väldigt dynamisk upplevelse. Även om den ibland leder till exempelvis en ekonomisk förlust eller en tillfällig begränsning av rörelseutrymme så är det ett fint och starkt sätt att ta ett steg framåt som människa.

-Påverkan på andra. Att övertyga människor om något med rationella argument är svårt eller omöjligt. Men när en aktivistar så visar det att en bryr sig på riktigt, och det blir därför ett Argument som är svårare att ignorera

-Testade övertygelser. En del verkar tro att en först ska vänta tills en är helt säker, och sedan agera. Inte konstigt att så få aktivistar! I själva verket är det oftare tvärtom. En agerar på en känsla eller det en tror är en övertygelse, och detta i sin tur leder till att känslan/övertygelsen stärks, modifieras eller förkastas. Den som har en massa åsikter om samhället men inte aktivistar ut dom blir lätt ytlig i sina åsikter.

-Konkreta förändringar. Ibland leder aktivism till positiva konkreta förändringar i situationen för en själv, sina närmaste och ibland större sammanhang. Jag vill inte lägga tonvikten här eftersom min världsbild är att vi inte styr över tillvaron, vi kan bara agera som ett erbjudande till omgivning utan att säkert veta vad effekterna blir. Men jag har verkligen varit med om att människors liv har blivit förändrade på små eller stora sätt på grund av aktivism. Få saker är så peppigt.

-Spänning. Att konfrontera sina egna och sina kamraters uppfattningar om världen med den rådande ordningen är oförutsägbart och frigörande och därför också spännande. Som människor tror jag vi nu och då har en dragning till spänning, och det finns så oerhört mycket mer skapande sätt att få upplopp för detta begär än att läsa deckare och kolla på TV-serier!

Sådär jag, ut och aktivista eller planera nu. Starta en feministisk stickklubb för män, säg emot när en kollega fäller en rasistisk kommentar, måla en stridsvagn rosa, säg nej när chefen har fel, ställ er framför en deportation, bjud hem en främling, bryt er in på en vapenfabrik och avrusta, hjälp män att gå ned i arbetstid och ta ansvar för hushållsarbetet, stäng ned trafiken i city med en jättedemonstration, flytta till ett kollektiv, inled en gerillaodling, läs saker som utmanar dig, ockupera ett övergivet hus, bli vegetarian, frita mat och ge till någon som tigger, börja prata med någon på bussen, befria ett instängt djur, lär dig ett hantverk, ifrågasätt arbetslinjen, gå ut i skogen istället för ut på krogen, plocka ned dålig reklam.

Alla kan aktivista på något sätt i någon utsträckning, och många gör det redan oreflekterat. Använd huvet, sök dig till andra, ta ansvar för din aktivism, och kör på!

Hej Människor och Tro

Hej ”Människor och tro” (P1)!
Jag måste erkänna, Du gör mig lite trött. Visst, sex är intressant och roligt och viktigt, jag är helt med på det. Och jag förstår att ingen är objektiv och att Du verkar i en sekulariserad svensk miljö, absolut. Efter att ha lyssnat till och från till Dig under några år har jag också förstått hur viktigt det är för Dig att sprida den upplysta svenska sexualmoralen och Sekularismens grunddogmer över världen i hoppet om att omvända alla trångsynta och förtryckta hedningar där ute och helga och rena alla halvfrälsta här hemma. Fine, jag kan stå ut med det till en viss gräns, alla har vi ju våra sidor och koloniala attityder sitter djupt i oss alla. Och sexuellt förtryckt är ju verkligt, vanligt och vansinnigt.

Men att använda förhållandet till Din sexualmoral och till Sekularismens spiritualitet som huvudredskap i fördjupande reportage om religion och andlighet, blir inte det lite… snävt? Lite tunt, liksom? Kanske rentav lite snett, om Du tänker efter? Det skulle ju kunna finnas andra aspekter av och perspektiv på religion och andlighet som är minst lika viktiga och spännande?

Bara en tanke som Du kan ta med. Ha nu ett fint sommarlov. Helt ärligt ska det bli skönt att slippa dina predikningar någon månad eller så. Hoppas Du kommer tillbaka med nya, fräscha krafter.

Olydnadstips

Olydnad är läskigt men viktigt. Genom olydnaden så växer vi som människor och skapar sprickor i systemet där frihetliga praktiker och initiativ kan växa fram.

När var du olydig senast?

Här kommer några olydnadstips. Komplettera och säg gärna emot!

1. Upptäck alla förbud, påbud och hot.
I alla sammanhang finns det lagar och normer. En del är uttalade, andra outtalade, men oavsett så är de ofta internaliserade och osynliggjorda. Inte sällan finns det flera normsystem i omlopp, ibland sinsemellan motsägande. Att lära sig se alla order som omger oss är centralt. Hemma, på stan, på bussen, på arbetsplatsen, på skolan, i affären, vid datorn. Fundera också över vilket straff som är hotet som ska upprätthålla regeln ifråga.

2. Ställ varför-frågan.
Varför finns den här lagen, det här påbudet? Vem tjänar på den? Vilka intressen och värderingar är den satt att försvara? Hur och av vem har den blivit instiftad?

3. Förhåll dig/er.
Som människor hänger vi alltid ihop med andra, och samarbete och relationer innebär alltid normer. En del normer är viktiga och positiva, andra är destruktiva och förtryckande. Men vad tänker DU/NI om just detta påbud, denna norm, denna lag. Är den vettig? Stämmer den med dina övertygelser? Går den tvärs emot vad du/ni längtar efter? Är den väsentlig eller oväsentlig?

4. Närma dig olydnaden.
Ofta är upproret något en behöver närma sig successivt. Visualisera dig själv bryta mot lagen. Prata med andra som är olydiga. Diskutera det aktuella påbudet/förbjudet. Fundera över konsekvenser, men tänk också på att hoten ofta är överdrivna. Häng med andra som är olydiga ibland. Och framför allt: vänta inte tills du är helt säker, har fullständig koll på konsekvenserna, och har alla med dig. Om du gör det så kommer du ALDRIG att våga vara olydig.

5. Ta steget.
Det är som sagt läskigt, i alla fall tycker jag det. Vad ska andra säga, vilket blir straffet, tänk om jag har fel, vem är jag att göra uppror? Men varje tillfälle av olydnad är en erfarenhet att lära sig av till nästa gång, och ofta upptäcker vi att vi har varit rädda i onödan. (Och ibland tvärtom…) Mod är inget vi får innan vi gör det vi är rädda för, mod är något som växer när vi tar de steg vi behöver ta TROTS att vi är rädda. När du väl tagit steget som kommer du också antagligen att efter hand få nya perspektiv och se nya möjliga världar och vägar öppna sig.

6. Peppa andra.
Det vi framför allt behöver är inte individuella olydnadsextremister eller olydnadshelgon. Vi behöver ersätta lydnad-olydnad med mer frihetliga och gemenskapsorienterade sätt att förhålla oss till andra människor, tror jag. Därför är det också viktigt att olydnaden inte förblir något privat, utan något vi diskuterar, utvärderar, lär oss och inspirerar till tillsammans med andra.

En behöver inte göra som makten säger. Det finns alternativ.

Eller?

Det stora hindret?

De flesta människor tvingas tillbringa en stor del av dagen under 15-20 år i en institution där en lär sig att, under demokratisk förklädnad, lyda överheten. Är det då så konstigt att så många vuxna har stora svårigheter med egna initiativ, självkänsla, motstånd och icke påtvingat samarbete och gemenskap?

Förfrågan

Jag har involverad i ett litet projekt som drar åt det här hållet, men som skulle behöva ca 1.500 kr för att finansierats. Är du nyfiken på att understödja eller hjälpa till eller har frågor så skicka mig ett mail eller leverera stålarna direkt. (Eventuellt överskott går till direktstöd till migranter eller andra förföljda.) Berätta också om du vill se eller använda resultatet när det är klart.

Glädjen i frihetliga studier

Jag vet inte om det är så konstruktivt att försöka moralisera över att många av oss (alla?) försöker fly vardagen och systemet genom att drömma om resor, slösurfa, supa, meditera, dricka kaffe, kolla på film, bli förälskade, läsa deckare och röka på. Ändå, det går att fly på olika sätt och drömma om olika saker, och vissa flyktvägar är direkt destruktiva. Det är många som sagt åt mig genom åren att jag ”tänker för mycket”. Min tes är att vi alla tänker lika mycket, bara på olika sätt och på olika saker. Och i viss mån går det att påverka vart och hur ens tankar går. Vilka medel vi använder för flykt, tröst och vardagsuppiffning inverkar på hur vi tänker.

Jag gillar att kolla på film, och jag gillar att läsa. Får jag tro min goda mor så har jag alltid gjort det, tydligen brukade jag sitta vid redan några års ålder på en stol med en hög böcker på ena sidan. En efter en plockade jag upp böckerna, bläddrade i dom och läste: ”nugganugganugganugganugga”. Sen la jag ned boken och plockade upp nästa. Jag är ungefär likadan idag, även om vad jag läser har förändrats något genom åren.

Dom senaste åren har jag medvetet valt att fokusera på samhällskritisk litteratur. Detta är förstås ingen genre, utan en anda som kan återfinnas i allt från avhandlingar och historiska böcker till biografier, romaner, noveller och poesi. Allt som har att göra med motstånd mot förtryck och frihetliga experiment intresserar mig. Och om det inte finns explicit i boken jag har framför mig, så går det åtminstone att läsa det med sådana ögon. Detta gör att jag kan kombinera flykten och drömmandet (=underhållningsaspekten?) med något som också är kopplat till kampen och inte sällan användbart och lärorikt för densamma.

Att dessutom numera få göra detta utan att vara bunden av en kursplan eller att producera prestationer som ska betygssättas av någon hierarki, är en förmån som jag värderar gränslöst.

Hushållsarbete som motstånd

Systemet gör det naturligt för oss att längta efter städhjälp. Den långt drivna specialiseringen i samhället gör att vi tillbringar väldigt mycket tid och energi med att arbeta med projekt och sysselsättningar som inte berör oss på djupet och vars innehåll och mål någon annan bestämmer över. Arbetet blir därför något främmande och förtryckande för oss, och specialiseringen underlättar uppdelningen mellan rika och fattiga, mäktiga och marginaliserade. (se dock uppdatering nedan)

Att göra mer av hushållsarbetet själv kan vara ett sätt att underminera förtryck, bli mer återkopplad och förvildad och återta inflytande över sin egen tillvaro. Mänskligheten är förlorad så länge vi inte kan samla och tillaga vår egen mat, städa efter oss, bygga vår egen hydda, transportera oss dit vi ska med vår egen kropp osv. Och med ”egen” här menar jag förstås inte att vi måste göra detta ensamma, eller utan hjälp av andra, men att vi åtminstone är direkt involverade.

Vi har med andra ord mycket att göra för att återfinna oss själva och den närmiljö i vilken vi befinner oss. Att lägga mer tid på hushållsarbete kan vara ett steg i rätt riktning. Åtminstone för ”män”… Det kan vara lite jobbigt så klart, men det finns också något väldigt tillfredsställande i att äta mat som en själv har samlat in, eller lära sig andra nygamla skills. Stigen är dock inte något vidare forum för den som önskar detaljerad fördjupning i vad en kan göra konkret, även om det kommer en och annan hint här emellanåt, men det finns oändligt mycket att ösa ur där ute för den som vill.

Har du några tips och tankar om detta?

(Uppdatering 12:58: Efter Ylvas och Tomas kommentarer nedan har jag tittat över texten igen, och jag håller med om att påståendena i dom första två meningarna tillsammans är otydliga och missvisande (fel?). För dom privilegierade, typ välbeställd och välutbildad vit medelklass (där jag ingår) behöver inte lönearbetet var upplevt alienerande eller förtryckande. Om en bara gick på underhållningsvärde så skulle jag personligen tex försöka forska, tror jag. Jag skulle bli en bra forskare. Så jag ger er rätt där.

När det är sagt så tror jag ändå att det finns något av värde att upptäcka i det praktiska hushållsarbetet även för privilegierade människor.)

Blott en afton

SVT återsände nyligen Tom Alandhs fina dokumentär om Mattias Agnesund och hans bok om pingstsångaren Einar Ekberg. Blott en afton bor jag här. Om kroppen, kreativiteten och döden. Mattias, som var en god vän, dog hastigt den 27:e december 2010. Här skrev jag en slags minnestext.

Jag glömmer dig aldrig, Mattias.

(Mattias hemsida och sista texter ligger fortfarande kvar här.)

Fråga o uppmaning (om teman o kommentarer)

Jag är väldigt intresserad av om någon läser det jag skriver, och vad du i så fall kan tänkas vilja läsa mer om. Finns det ämnen jag borde skriva mer om? Mindre? Har du någon fråga du vill att jag ska ta upp?

Jag undrar också om du tror att det finns något jag kan göra för att blåsa mer liv i kommenterandet. Fick jag drömma så skulle jag önska att det alltid var några kommentarer på varje inlägg och att dom hade en bredd i könsidentitet, ålder, stil och grad av medhåll/kritik. Finns det något jag göra för att undvika att signalera att jag är ointresserad av kommentatorers åsikter, såsom jag tycks ha gjort här.

Och så en moraliserande döma och skriva-på-näsan-uppmaning. Undvik att bli en passiv, distanserad, alienerad mediekonsument! Ta in mindre och respondera och agera istället mer på det du läser! (eller?)

Läs och sevärt (fyra tips)

-Väldigt välskriven och kortfattad modernitets- och civilisationskritik av Johannes (Skogsdrömmar). Läs gärna också Bobbys vackra och fascinerande rapport från ”Wild Roots Feral Future”.

-82-årig nunna och medbrottslingar i blodig inbrotts-attack på högsäkerhetsanläggning för massförstörelsevapen.

-Brittisk dokumentär om Reclaim the Streets

-Kyckling, den rena maten? (Från Kristen Underjord, varning för obehagliga bilder)

Dagens tips

Mattlo. Pyssel, odling och aktivism. En blogg att bli glad och inspirerad av.

(Under en dryg vecka har jag paus för nya inlägg. Istället publiceras tips på bloggar och hemsidor på nätet som peppar mig. Tipsen är ett urval, fler tips finns under rubriken ”Peppar mig” (för pekaren över länken för en kort beskrivning)).

Kulturen och främlingsskapet

Tidsskriften NOD:s nya (dubbel-)nummer har temat Kulturspaning – Gud som föreställning och närvaro. Ett fantastiskt nummer måste jag säga, en riktig fröjd att läsa och iaktta. Och visst finns gud i kulturen, och absolut finns det skäl att göra upp med en ofta inkrökt och kulturdöv frikyrkokristendom (även om man kan fråga sig om detta slag inte vanns för ganska länge sen…).

NOD-numret var så intressant och välskrivet att civilisationskritikern i mig kvävdes under vågor av snygga tankar och träffsäkra iakttagelser, men hon återuppstod snabbt när jag väl la tidsskriften ifrån mig, och en del obekväma frågor trängde sig på.

Människan har ju sjungit, trummat, dansat, berättat ritat i tiotusentals år, även i för-civiliserade samhällen. Men är det inte en skillnad mellan en kultur som är en integrerad del av en nära gemenskap förankrad i sin land-bas och i Livsanden, och en kultur som gör oss till främlingar för varandra och land-basen?

Den förkrossande massan av det vi kallar kultur idag (inklusive bloggande, förstås!), är ju beroende av redskap och instrument som endast kan framställas genom girighets-drivet dödande, förtryck, slaveri och skövling (gruvindustri, elproduktion, fossila bränslen osv).

Och dessutom skapar den en (ibland förkrossande vacker!) pseudo-värld som vi flyr in i och som döljer och fördunklar vårt ohållbara och distanserade sätt att leva.

Därför, samtidigt som vi lyssnar och söker guds sju andar i kulturen, låt oss praktiskt förbereda oss på att den del av dagens kultur-produktion som vi är som stoltast över, måste förpassas till dödsriket om människan och andra arter ska kunna leva på denna jord även i framtiden.

Visst gör det ont

Som många socialister verkar Karin Boye ha haft stora förhoppningar på den sovjetiska kommunismen. Men ett besök i Sovjetunionen tillsammans med kamrater ur Clarté ledde till desillusionering. Bevittnandet av dom förtryckande aspekterna av stats-socialismen blev Boye övermäktigt. 1940 skrev Boye Kallokain, den dystopiska boken om sanningsdrogen och den totalitära världsstaten som för övrigt har tydliga likheter med Orwells 1984 (1948). Orwell som ju också hade liknande erfarenheter av socialismen.

I Kallocain uppfattar jag en stark, spirande frihetlig undertext, och en längtan efter att, trots allt, bygga en ny värld. Jag läste ut Kallocain för första gången i helgen, och kom då att tänka på att jag dom senaste månaderna mött en hel liten rad vänster/post-vänster människor i olika sammanhang som börjat tröttna på parti-politik och statssocialism, och istället närmat sig anarkismen och/eller frihetliga perspektiv. Detta inger visst hopp. Kan det vara så att när socialismen mognar, så blir den till anarkism? En smärtsam process, månne, men livsviktig. Födslovärkar, talade Jesus från Nasaret om. Och fanns inte också en kristen andlighet i Boyes diktning, och kanske detta bidragit till Boyes insikt att blott ur smärtan kan en ny värld växa fram?

(Min subjektiva Boye-tolkning kan förstås diskuteras. Gör gärna det. Själv är jag novis på både Boye och poesi och tar gärna del av andras infallsvinklar.)

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
(Boye läser dikten här.)

En pryl för allt

Har du någon gång tänkt på hur många gånger per dag du trycker på en knapp? Och hur många såna tryckningar människor gjorde för 150 år sedan?

På 10.000 år eller så har människan gått från några få handredskap med många användningsområden, till ett oändligt antal verktyg och maskiner för allt smalare nischer. Arbetsdelning, specialisering, teknik. Och i processen har vi blivit alltmer beroende av tekniken och specialisterna, allt mindre självständiga och kompetenta, och alltmer främlingar för jorden, arbetet, varandra och våra egna kroppar.

Dags nu att kasta ut en del espresso-maskiner, äggskalare och skosnöres-knytare och återupptäcka vad det innebär att lukta, känna, lyfta, smaka och arbeta med sina egna händer. Så känns det för mig i alla fall. Kan man göra något som behöver göras utan att använda ett specialverktyg eller en maskin, varför inte hellre göra det, även om (eller kanske just därför att) det kan vara mer fysiskt ansträngande, kräva en del träning och ta längre tid. Någonstans tror jag att en rörelse bort från special-verktyg, maskiner, knappar och apparater är en rörelse mot helande och helhet. Någonstans vill jag tro att ett enklare liv är ett rikare liv. Det är i alla fall min erfarenhet hittills. Även om jag hittills föredragit en långsam process där man gör upp med någon eller några saker i taget.

Vad känner du för alla prylar?