Sagan om den bekymrade bödeln som ville vara human

Det var en gång en bekymrad bödel som hette Bengt och bodde i en by. Bödlande är inte enkelt, och efter lång och trogen tjänst hade hans bödelbröder blivit brutala och cyniska. Men Bengt var annorlunda. Bengt brydde sig. Och detta trots att han egentligen visste att han bara gjorde sitt jobb, och att hans klienter var Lösdrivare eller Laglösa, snyltare och parasiter på samhällskroppen. Människor var oroliga och otrygga, och behövde rikta sin vrede någonstans. Ändå kunde han inte låta bli att känna sorg när han tänkte på klienterna och deras familjer. Ibland kunde han till och med se en glimt av sig själv i deras ögon.
Redan när Bengt gick som lärling hade han bestämt sig för att bli en human bödel. Han uttalade sina befallningar med värme och empati. Han var alltid mycket generös med tiden när de sista orden skulle uttalas. Han tränade mycket på svärdshugg för lära sig träffa rätt och skilja huvudet från kroppen så rättssäkert och effektivt som möjligt, för att minimera risken för smärta och extrahugg. Ibland plockade han en sorgsen bukett av vilda ängsblommor och överräckte dessa tillsammans med ett beklagande till de kvarlevande. Allt oftare delegerade han också huggandet till en undersåte, för att inte förhärdas.
Men det räckte inte. Det gnagde i hans inre och dagarna fylldes med oro och ångest, och nätterna med obehagliga och märkliga drömbilder. Det hade till och med börjat påverka hans jobb. Ibland snubblade han på orden eller stakade sig när han uttalade Domen innan svärdet föll och skiljde Brottslingens huvud från kroppen. När det var som värst kände han tårarna trycka på bakom ögonlocken.
Men så en dag fick Bengt höra att en ny bödel tillsatts i grannbyn. Det började gå rykten om ändrade arbetsmetoder och allt fler avrättningar. Ofta hånades den dömde, det skrattades och tjoades och tjimmades, och den Nye Bödeln högg slarvigt och oprecist. Ofta fick svärdet svingas flera gånger innan det var klart. Ibland användes trubbiga redskap såsom järnrör eller käppar. En sadist, sa vissa. Buset får vad de förtjänar, tyckte andra. Nu kan äntligen vi som sköter oss och som verkligen hör ihop ta hand om varandra på allvar. Många bybor började uppsöka grannbyns avrättningar. Det här var något nytt och spännande, här var det ord och inga visor.
Det blev allt tydligare vad som höll på att hända. Om den nya bödeln fortsatte dra folk skulle Bengt snart få sparken, och den nye bödeln få två byar på sitt ansvar. Snart skulle all bödelhumanitet vara som bortblåst.
Bengt hade således inget val. Han började imitera vissa av den nya bödelns arbetsmetoder. Han ökade avrättningskvoten. Ibland höggs det snett, ibland skrattade han ihåligt. Blodet sprutade och skriken ljöd över vidderna. Och så sakta började publiken komma tillbaka. En seger för humaniteten, tänkte Bengt.
Men ändå, det skavde fortfarande.
Så en natt vaknade bödeln Bengt med ett ryck. Plötsligt visste han vad som måste göras. Han klev upp, svepte rocken om sig, greppade ett glödande vedträ från vedstaden, och tågade ut i natten.
En timme senare stod förrådet med alla bödelsredskapen i brand.
Inom ett dygn hade den Laglöse bödeln Bengt gripits. Men avrättningsstubben var ju uppbränd, och därför fick den imponerande eken mitt i byn huggas ned för att få fram en lämplig avrättningsstubbe. Med en stor sten krossades Bengts huvud, och så fortsatte avrättningarna i byn, nu under den Nye Bödelns administration.
Men något hade förändrats i byn. Schwunget saknades liksom i huggen. Det pratades om Bengt, den humane bödeln, och hos allt fler kunde en ton av respekt skönjas. En atmosfär av obehag trängde sig på under avrättningarna. Det var inte som förr.
Så en dag uttalade någon högt den känsla som många delade. Dödandet måste få ett slut.
Och svårare än så var det inte. Byborna samlades och körde iväg den nye bödeln, som tilldelades en kolonilott i grannbyn där han kunde odla sin egen mat istället för att hugga huvudet av folk.
Oron fanns förstås kvar, och det var många tankar och vanor och strukturer som behövde förändras i den lilla byn. Byborna hade ju satt så mycket hopp till bödelsstubben och bödelssvärdet. Men det gick i rätt riktning.
Och ur den nedhuggna ekens stubbe sköt ett litet skott upp, och snart växte ett nytt träd upp ur det gamla. Där byggde fåglarna bo, och under dess skugga samlades under sommarens hetaste dagar före detta Laglösa och Lösdrivare, tillsammans med de andra byborna. För barn och barnbarn berättade de till evig tid om den gamla tidens förvirring, och om Bengt, den bekymrade bödeln som ville vara human.

Om människors oro

Det är nu tydligt att både regeringen, oppositionen och fascisterna vill ta ”människors oro” på allvar, vilket i praktiken betyder ett eskalerat våld för att hålla migranter borta från det territorium som kallas Sverige. Finns det en sådan utbredd oro, vad handlar den om, och är den befogad?

Det jag tycker mig höra är att inte så få faktiskt blir oroliga av att allt fler migranter kommer, även om många samtidigt är bekymrade för den växande radikalnationalismen. Oron verkar framför allt handla om riskerna med en lägre materiell levnadsstandard. Personligen lutar jag åt att detta är befogat. Det gränserna framför allt gör, åtminstone i vår situation idag, är att cementera en enorm global ekonomisk ojämlikhet och skydda de rikaste ländernas ledarposition. Idag går trenden helt uppenbart mot att mer kraft och resurser läggs på att bevaka gränserna. Om vi istället skulle gå i andra riktningen, då lutar jag personligen åt att fler skulle komma, och att det på sikt skulle innebära en reduktion av vårt ekonomiska överflöd.

Den fråga som inte ställs av någon är om detta är önskvärt eller inte. Jag tycker utan tvekan att det skulle vara något väldigt positivt över lag. ”Människors oro” handlar mer specifikt om de/vi rikas oro över att behöva dela med oss av vårt överflöd. De fattiga är oroliga över mat för dagen och sina liv.

Det finns flera skäl till att se en omfördelning som något positivt. Dels finns så klart starka etiska skäl för att verka för en global ekonomisk utjämning. En mer jämlik global resursfördelning skulle rimligen betyda en lägre risk för storskaliga väpnade konflikter, då dessa ofta eller alltid är drivna av en kamp om ekonomiska resurser. Dessutom befinner vi oss i en situation då vi MÅSTE lära oss att leva på en betydligt enklare materiell nivå om inte miljökollapsen ska eskalera på ett sätt som driver människan mot undergång. Det skulle ge oss mer tid och accentuera behovet av en radikal omställning i riktning mot hållbarhet. Det här är kanske den viktigaste frågan i ett längre perspektiv, men ignoreras helt i debatten.

Givetvis behöver vi i så fall också omfördela resurser inom landet för att inte ekonomiskt utsatta grupper i samhället ska drabbas. Tyvärr går trenden även här i motsatt riktning, som alla vet, med privatiseringar, växande klyftor mellan rika och fattiga och en alltmer högervriden ”vänster”.

Etiskt och politiskt vakna och radikala personer bör enligt min mening inte identifiera sig med denna ”människors oro”, utan istället välja att i attityd och handling ställa sig på de fattigas sida. Det är inte alltid enkelt, men det är möjligt!

Det är inte migranterna som är problemet, utan de rika.

Floskler och fakta om migrationspolitik

Floskler eller fakta? Svenska artister ska riva alla murar, hörde vi igår. ”Ingen människa är illegal”, skanderar demokratiministern. Till och med statsministern ogillar murar. Samtidigt som vi gläds över solidaritet, är det inte läge att också påminna om följande sju fakta om svensk migrationspolitik:

  1. Tiotusentals asylsökande nekas årligen uppehållstillstånd. Enligt Migrationsverket kom 81 000 asylsökande till Sverige förra året. 54 000 fall avgjordes och av de beviljades 58 % (31 000), en på grund av Syrienkrisen ovanligt hög siffra. 22 000 människor som flytt hit ska utvisas.
  2. Den som inte ordnar med sin egen utvisning kan bli hämtad av polis med våld, och bli inlåst på obegränsad tid i ett ”förvar” i väntan på deportation. Dessa förvar omgärdas av helt ickemetaforiska murar.
  3. Att vara fattig är i sig inte ett asylskäl. Det går alltså inte att göra som svenskarna gjorde för hundra år sedan.
  4. Bevisbördan ligger på den asylsökande. Att en till exempel har bott i Syrien eller är eritreansk medborgare garanterar inte uppehållstillstånd; du måste kunna bevisa din identitet, exempelvis med en koherent och detaljerad story och dokument som svenska myndigheter tror på.
  5. Svenskar tillhör ekonomiskt sett de allra mest privilegierade människor den här världen någonsin skådat.
  6. En politik som utvisar minst hälften av alla asylsökande, som förnekar ekonomiska skäl för flykt och som använder våld och inlåsning för att genomföra detta har drivits av alla regeringar Sverige haft hittills.
  7. Att hjälpa flyktingar in i Sverige, att förhindra deportationer och att riva murar är kriminaliserade handlingar, och kan därför användas av polisen som en förevändning att bruka våld mot dig.

Alla kan göra nåt. Vi kan sträcka ut en hand. Men hur blir det om den ena handen som sträcks ut är öppen, och den andra greppar en batong?

(Granska påståendena själv, informationen är hämtad bland annat från Migrationsverkets hemsida. Kom hemskt gärna med kritik om det finns faktabrister här.)

Knut Olsson Fastigheter döljer deportationsdelaktighet?

Knut Olsson Fastigheter med ”hus att trivas i” drar in 8,5 mille per år på att hyra ut till Migrationsverket på Maskingatan 4 i Märsta. När en betänker att denna bolagets största fastighet bland annat används som förvar, där asylsökande låses in på obestämd tid i väntan på deportation, är det inte så konstigt att de hemlighetsfullt skriver att byggnaden hyrs ut till ”en statlig myndighet” på sin hemsida, och att ”Migrationsverket” tycks vara bortretuscherad från skylten på bilden. Det verkar som om de är rädda för att det skulle drabba företaget negativt om sanningen kom fram. Eller hur tolkar ni nedanstående information? Är det inte en lämplig tid att sätta press på de intressen som tjänar på migrantförtrycket?

husatttrivasi

fastighetsvarldenknutolsson

maskingatan4

IS är inget främmande

Gårdagens Uppdrag Granskning var onekligen djupt obehagligt. Vi förväntas få en stark ”hur är det möjligt”-känsla. En svensk IS-krigare! Så otroligt långt ifrån det svenska samhällets värderingar. Eller? Vad är det som möjliggör fenomenet IS?

-Patriarkat. Könsbeteende utformat så att det finns en stark koppling mellan manlighet och våld.

-Militarism. Stående, väpnade styrkor som en central aspekt av självförsvar.

-Missionerande världsreligion. Budskapet ska spridas och Guds rike utbredas med hot och löften om belöningar och straff efter döden.

-Nationalism och imperialism. Staten ska kontrolleras av ett specifikt folk och utomstående inom territoriet är ett hot. Här finns också en antinationalistisk retorik som tjänar imperialistiska syften.

-Oljekontroll. Tillgången till energi måste säkras för att massamhället ska vara möjligt.

-Högteknologi. Ett djärvt utnyttjande av den modernaste kommunikationsteknologin. Det här är inte en rörelse som vill ”tillbaka till medeltiden”!

Det är svårt att se att IS skulle vara möjligt om något av dessa inslag saknades.

Historien tog inte slut med statskommunismens fall. Den liberaldemokratiska kapitalismen byggd på rasism och kolonialism knakar i fogarna och inbjuder till motstånd. IS aspirerar i konkurrens med andra krafter på platsen som global utmanare. Och till skillnad från Väst så maskeras inte terrorn under humanistiska värderingar. Det är stolta hot och halshuggningar direkt från youtubes predikostolar.

Men det är inget främmande vi ser. Det är ännu en fascistisk rörelse producerad av Systemet. Mer av samma skit.

Så tänker jag i alla fall. Hur tänker du?

FILMAR misshandel av pojke!

Tydligen har vi fått ett samhälle där en vuxen man kan sitta på en pojke, misshandla honom, dunka hans huvud i stengolvet, på en offentlig plats, och människor står runtomkring och filmar. Media ger utrymme för en representant för förövaren att förklara och försvara misshandeln. Är det här den totala avskärmningens samhälle, eller kan det gå längre?

(Skånepolisens rutinreaktion var att inte inleda någon förundersökning, det här är inga konstigheter, det är jobbet bara. Notera också att detta är den våldsnivå som dessa assholes kan tänka sig använda när det sker i offentligheten och någon filmar. Vad som händer när ingen ser vill en inte tänka på. Det är också värt att notera de oklarheter som finns, hos SVT stod det att barnen är överlämnade till Migrationsverket, i andra sammanhang talas det om ”ett boende”. Är det ett utvisningsärende?)

Aftonbladet, SVT

Fantastisk TV-serie om aktivism

UR:s TV-serie om aktivism är absolut bland det bästa jag sett i genren. 8 halvtimmesavsnitt från hela världen speglar vardagsbaserad aktivism på ett sätt som oemotståndligt inger hopp om att en annan värld inte bara är möjlig utan redan här i systemets sprickor. Det är snyggt, välproducerat, glatt, allvarligt, utforskande och tankeväckande. Framför allt är det inbjudande, vem vill inte vara med i det här på ett eller annat sätt? Det är inte mycket som går på TV som jag tycker alla borde se, men det här borde vara obligatoriskt för alla TV-tittare. Och serien bör ses i sin helhet. Att inte fler pratar om det här är förvånande. Det finns många favoriter här, men kvinnorna som skildras i inslaget från Las Patronas med sin kaxiga, djärva och kärleksbaserade direkta aktion.

Se det här, tipsa andra och sätt spaden i jorden där du står.

Aktion mot snuthus i Uppsala

Nedanstående text från Motkraft

I solidaritet med de migranter som förra veckan utvisades till Afghanistan, och med alla andra som jagas, fängslas och utvisas under Reva och Mos Maiorum, genomfördes en aktion mot snuthuset i Uppsala. Meddelanden lämnades med sprayfärg och fasaden täcktes med färgbomber.

Vi vill uppmana alla att fortsätta hjälpa våra medmänniskor som utsätts för statens förtryck, och sabotera polisens och migrationsverkets arbete under de sista dagarna av Mos Maiorum. Men Revaprojektet och utvisningarna kommer inte upphöra så vi måste fortsätta bekämpa statsrasismen tills förvaren är stängda och gränserna öppna.

Död åt nationalstaten och Fort Europa!

/ anonym aktionsgrupp Uppsala

acab2

Blod på vems händer?

Jag läste precis att en tvåbarnspappa som brandskadades vid branden i EU-migranternas läger (som jag skrev om för en knapp månad sedan här) nu är död. Mycket tyder i mitt tycke på att branden var anlagd och att polisen aktivt valt att mörka händelsen. Även kommunen drog sitt strå till stacken genom att skicka dit polisen ett dygn senare för att riva lägret.

Hittills i år har 3 000 flyktingar dött på Medelhavet rapporterar Sveriges Radio. Styrande politiker har nämligen valt att se till att det inte finns några säkra, legala flyktvägar till Sverige och andra EU-länder.

Visst är det systemets fel, och visst är vi alla delaktiga på något sätt, men det är samtidigt specifika maktmänniskor som genom sina beslut och handlingar är upphovet till allt detta massiva, demokratiska våld i en värld där ”alla är lika mycket värda”.

Ibland längtar jag tillbaka till tron på en förbannad, mäktig, dömande Gud som till sist ska ställa oss till svars och skipa rättvisa.

Ibland önskar jag att jag kunde gråta tills ilskan tog slut.

Eld över Babylon.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Svensk kustbevakning räddar flyktingar på Medelhavet

”Rädda”: Att delta i en väpnad insats mot desperata människor som saknar vettiga legala flyktvägar in i Europa och som flyr från våld, förtryck eller fattigdom. Att med våld och våldshot gripa dessa och placera dem i flyktingfängelser på öar i Medelhavet med vidriga förhållande, i väntan på trolig deportation tillbaka till lidande och i värsta fall död.

Det orwellska nyspråket når nya höjder, och Sveriges Radio agerar okritiskt språkrör. För vilka skäl skulle det finnas att förhålla sig kritisk till ordningsmaktens beskrivning av världen?