Grön teknologi: ett trovärdigt alternativ?

Får vi tro diverse larmrapporter så är behovet av att ställa om till ett fossilfritt samhälle akut. För detta talar både sinande källor och eskalerande klimatförändringar. Det är knappast rimligt att chansa på att det kommer att gå bra även om vi kör på som vi gjort sen industrialiseringens början.

De flesta tycks i den här situationen sätta sin tilltro till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi”. Ytterligt få är de som frågar sig om detta är ett trovärdigt alternativ till dagens ordning. Jag kan förstå den här impulsen; vi vill tänka positivt, vi har så mycket annat att grunna på, och vi som lever ganska bekvämt i det här samhället vill inte ändra vårt sätt att leva i grunden.

Problemet är att tiden för omställning är begränsad. Väntar vi för länge så risker vi inte bara människans framtid som art, utan också att det pågående massförsvinnandet av arter accelererar kraftigt. Om vi i den här situationen lägger ett antal decennier på att ställa om till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi” (GröT), och detta sedan visar sig inte vara ett trovärdigt alternativ, då står vi där med hipsterskäggen i brevlådan.

Jag tycker därför grön teknologi-förespråkarna behöver svara på åtminstone fyra basala frågor.

  1. Hur mycket utsläpp av växthusgaser kommer kokandet av GröT att generera? För att ersätta fossilindustrin är det nödvändigt att bygga ny infrastruktur med inte bara elbilar och elplan (?), vind- och vågkraftverk, solpanelparker utan också gruvor, tranportvägar, elnät, fabriker och så vidare. Denna infrastruktur kommer att bli gigantisk, och måste byggas utifrån ett fossilberoende samhälle. Kommer inte detta att leda till ökade utsläpp i just en situation där de flesta experter menar att vi måste kraftigt reducera dem?
  2. Vilka problem leder råmaterialframställningen till? Den gröna teknologin kräver bland annat en rad sällsynta jordartsmetaller, vars framställande idag är förknippade bland annat med massiva föroreningar, väpnade konflikter och diktatoriska regimer. Inte sällan går dessa projekt hand i hand med kraftig lokal opposition och förstörda landbaser och lokalsamhällen. En massiv GröTomställning betyder att behovet av de här mineralerna kommer mångdubblas och åter mångdubblas.
  3. Var ska råmaterialet komma från på längre sikt? Idag består infrastrukturen i GröT av en rad material, däribland mineraler och plaster, som inte är förnyelsebara. Det vill säga, de kommer att ta slut. Ska vi dra lärdom av historien kan det mycket väl komma att bli tidigare än vi anat. Vi pratar alltså inte om en långsiktig lösning, såvida inte allt material kan återvinnas till 100 %, eller allt material i GröT kan bli förnyelsebart. Är det troligt att detta går att genomföra?
  4. Kommer en GröT-omställning uppmuntra en fortsatt produktion och konsumtion på nuvarande nivåer? Om vi tror att GröT är svaret, löper vi inte då en allvarlig risk att tro att vi kan fortsätta konsumera energi och råvaror i nuvarande omfattning? Hindrar en GröT-omställning ett nödvändigt ifrågasättande av hela det kapitalistiska systemet?

Jag gör inte anspråk på att ha svaren på de här frågorna, men jag tycker det är oerhört angeläget att de ställs på allvar. Och vid sidan av Fossil och GröT vill jag föreslå en tredje tänkbar väg. Det är att vi ställer om från ett teknoindustriellt globalt system till småskaliga gemenskaper med kulturer som är förnyelsebara ur alla aspekter, relativt självförsörjande och ser det som en av sina huvuduppgifter att leva enkelt och respektfullt mot varandra, våra medvarelser och den miljö som är vårt enda hem. Det kanske är naivt och korkat och utopiskt, men att bara köra på och hoppas på det bästa, hur utopiskt är inte det?

rare earth

 rare earth

Med en anabaptistisk sexförbrytare som föredöme

När jag berättar mitt liv så finns det ett par viktiga händelser eller skeenden som ändrat inriktningen i mitt liv. Det handlar aldrig om u-svängar, men om tydliga avbrott som korrigerar kursen.

En sådan kursändring inleddes för mig under 2003. Under hela mitt vuxna liv hade jag varit en hängiven frikyrkoperson. Under sex år hade vi arbetat med ett församlingsgrundande arbete i Iggesund i norra Hälsingland. I andligt avseende kom ”projekt Källan” att bli ett misslyckande, samtidigt som vi nådde ganska långt socialt, framför allt med ett omfattande arbete bland ungdomar.

Efter att ha lagt ned projektet flyttade vi till Örebro där jag började studera på Örebro Teologiska Högskola. Under 2003 hände åtminstone två saker som skulle påverka mitt liv i grunden. Dels kom jag under året att bli tight med en klasskamrat, och våra familjer började umgås regelbundet. Ur denna relation växte sedan kommuniteten Björken fram. Men jag upptäckte också den historiska anabaptismen, både genom studier på ÖTH och genom det litterära mötet med den anabaptistiske teologen John Howard Yoder, mest känd för sin fredsteologi och radikala friförsamlingtanke. De här båda händelserna samverkade sedan i att vår kommunitet (från början ”församling”) kom att få en tydligt neoanabaptistisk (yoderiansk?) aura. Vi hade samlingar utan ledare där vi hade kväkersk tystnad, öppen delgivning och fokus på samtal, vi firade en mix av vanlig måltid och nattvard som vi kallade ”Jesusmiddag”, vi försökte praktisera församlingsfostran enligt Matteus 18 och vi hade en ”mild form av egendomsgemenskap” som vi ingick i genom att byta nycklar med varandra som ett förtydligande av dopet.

I maj 2011 la vi ned kommuniteten Björken. Då var inte Yoder längre viktig för mig. Dels hade jag upptäckt och förankrat mig i den anabaptistiska rörelsen i stort, och dels hade ovanpå de anabaptistiska influenserna lagts ett lager av anarkism. Till detta kom en rörelse bort från det evangelikala som så småningom ledde till att jag även släppte den kristna bekännelsen.

Men när jag just nu sitter och knåpar på en ny bok som är tänkt att bli en samling av tidigare texter (från ”Jesusbrevs”-perioden) med ett förord och ett efterord, så ser jag igen hur viktig Yoder var för den inriktning som mitt liv kom att få från 2003. Jag undrar om jag inte var Yoders största fan i Sverige under denna period. Och då känns det också viktigt att lyfta fram det jag inte då kände till om Yoder. Hans omfattande och systematiska sexuella trakasserier och övergrepp.

I vissa kretsar har det sedan länge funnits en kunskap om vad som pågått. En rad personer har dock arbetat aktivt för att dessa övergrepp ska negligeras, tonas ned eller förminskas. Den som kanske mer än andra byggt Yoders teologiska plattform är Stanley Hauerwas, av Time Magazine utsedd till ”Amerikas bästa teolog” 2001. I sin självbiografi Hannah´s Child beskriver Hauerwas hur djupt upptäckten av och relationen till fredsteologen påverkat honom. Hauerwas beskriver hur Yoder hamnade ”in a heap of trouble” genom den process genom vilken övergreppen började föras fram i offentligheten: ”John had been involved in a pattern of behaviour with women that was, to say the least, problematic”. Ordet ”problematic” är inget olycksfall i arbetet utan återkommer och beteendet omtalas som ett försöka att ”förföra” (seduce) kvinnor, ”experimentera” och ”testa sin teori”. Intrycket som ges läsaren är att det mer eller mindre handlade om teologiskt motiverade utomäktenskapliga flörtar. Men efter en process av församlingsfostran får vi veta att det slutar lyckligt. ”John was reconciled” (Hauerwas, 2010, 242-244) Vad som egentligen hände och hur de utsatta kvinnorna upplevde det får vi inte veta, istället handlar det om hur detta ställde till problem för Teologen.

Mark Thiessen Nation (aktuell med boken Bonhoeffer the Assasin?) vars produktion i mycket kretsat kring Yoder, lyfter fram namnkunniga teologer/aktivister som Richard Hays, Jim Wallis och Walter Wink som betonat Yoders betydelse för fredsteologin, samtidigt som de sexuella trakasserierna förbigås med tystnad. (Nation, 2006, s. 26-27). Ett liknande mönster går igenom i den biografiska delen om Yoder av Mark Thiessen Nation i andra sammanhang (Hauerwas, 2005). Fler exempel på nedtystande hos andra finns hos Ruth Krall (2013, s. 181, 205).

De senaste åren har den offentliga bearbetningen av dessa händelser blivit tydligare. Några exempel är Anabaptist Mennonite Biblical Seminarys utredning och (lama?) bearbetning, artikeln ”Scandalizing John Howard Yoder” i The Other Journal 2014-07-07 och Ruth Kralls omfattande arbete. Dessa innehåller både en lång rad vittnesmål från utsatta kvinnor och psykologiska och teologiska bearbetningar av det hela. Även i Sverige har uppmaningar att inte tiga om Yoders sexövergrepp förekommit. (När det gäller Nations tystnad om övergreppen svarar han på denna kritik här, och lyfter också fram andra, positiva sidor av Yoder. I vilken utsträckning detta är ett viktigt kompletterande perspektiv och/eller eller ytterligare förminskande låter jag vara osagt.)

Jag tänker inte här försöka upprepa och sammanfatta vad som hittills kommit fram om Yoder. Istället uppmanar jag berörda att följa länkar i texten och på så sätt fördjupa sig i det hela. Som jag ser det finns det tre alltför enkla vägar för att slippa ta hänsyn till det här (och liknande).

Den ena är att förbigå det hela med tystnad och tänka att det är skillnad på teori och praktik och att vi ”alla är syndare”.

Den andra är att peka ut Yoder som ett enskilt rötägg, som sjuk eller syndig/ond, och därmed rikta ljuset bort från oss andra så att vi kan gå vidare som om inget hänt.

Den tredje är att inte lyssna på teorier och tankar från människor som har endera tydligt destruktivt beteendemönster i sitt liv.

Det jag vill föreslå som en mer konstruktiv väg är att utgå från att dessa övergrepp inte enbart är en produkt av en person, utan också av en teologisk-praktisk-social miljö. I så fall kan det vara viktigt för oss som kommer från en liknande miljö att granska om och på vilket sätt vi kan behöva omvärdera denna miljö. Att göra det utan att gå in i försvarsställning (sic) kan vara tufft, men åtminstone för oss som inspirerats av och/eller lyft fram Yoder och därför är delaktiga på något sätt tycker jag det är rimligt. Därför vill jag överlämna några frågor och tankar som väckts hos mig, i förhoppning om att de kan väcka ett fortsatt samtal här och/eller i andra forum. De här frågorna gör inte anspråk på att vara neutrala, och jag vill vara öppen för att jag kan ha missat viktiga saker eller att jag drar fel eller för långtgående (eller kortgående) slutsatser om detta.

1. Församlingen – ett ljus i mörkret? I den frikyrkliga teologin ingår uppfattningen att församlingen, som då uppfattas som distinkta gemenskaper av Jesustroende, är ”ett ljus i mörkret”. Idén är hämtad från bergspredikan (Matteus 5-7), och har varit central för anabaptismen, för svensk frikyrklighet, och för Yoder. Enligt Yoders synsätt så är församlingen en försmak av Guds rike och ett alternativt samhälle som visar mainstreamsamhället på en bättre väg. ”En stad på berget.” För många frikyrkliga är detta perspektiv väldigt viktigt. Men är det sant? Hur ska vi se på bristen på överensstämmelse mellan ord och handling, på mörkret i ”Guds församling”? Finns ljuset verkligen mer hos frikyrkliga (av någon speciell schattering) än i andra sammanhang? Är det tillräckligt att säga att ”ingen är perfekt” osv, eller behövs det en djupare uppgörelse med självbilden? Varför verkar församlingsfostran i detta alternativsamhälle fungera så fruktansvärt dåligt för att motverka i synnerhet mäktiga mäns härjningar? (För en aktuell behandling av frikyrklig självbild, missa inte Andreas Törns avhandling om Filadelfiaförsamlingen, En framgångsrik främling.)

2. Frikyrkan hjärta patriarkatet? Att Amish och traditionell mennonitisk kultur är patriarkal är väl allmänt känt. Frågan är om inte något liknande gäller frikyrkan. Ett dilemma här är att en konservatism som i vissa stycken kan vara konstruktiv, exempelvis i motståndet mot kapitalistiska beteendemönster, i andra fall kan leda till ett fasthållande vid förtryckande strukturer. I värsta fall kopplas detta då till ”staden på berget”-tanken (se ovan). Då kan patriarkala ordningar och tvåkönsnormen bli till en identitetsmarkör som visar att ”vi” är annorlunda och omvärlden korrupt. En lång rad bibeltexter och en tjock kyrklig tradition som pekar i patriarkal riktning gör inte saken bättre. I frikyrkliga fall kan detta också kombineras med en varm, innerlig gemenskap som präglas av tillit. Här gäller det att se, tänker jag, att kyrkan faktiskt kan vara mer sårbar för sexförbrytare och sexuella trakasserier och för osynliggörandet av detta än en moderniserad omvärld. Hur ska en hantera detta?

3. Underordnande och ickevåld, maktens alibi?
The Femonite har gett oss texten Can Subordination Ever Be Revolutionary, som tar upp Yoders användning av underordnandetexterna. Även Stephanie Krehbiel är inne på liknande tankegångar i den mycket läsvärda texten The Woody Allen Problem: How Do We Read Pacifist Theologian (and Sexual Abuser) John Howard Yoder? I Yoders teologi går ”revolutionärt underordnande” och ickevåld in i varandra. Den fråga som jag tycker att pacifistiska kristna på allvar behöver brottas med är i vilken utsträckning bibliska underordnandetexter och ickevåld tjänar som ett försvar för förtryck. Är det inte detta som sker när privilegierade människor kritiserar ett bestämt och potentiellt våldsamt motstånd mot makten? Kanske en välriktad spark i skrevet hade varit ett bättre sätt att försätta Fredsteologen i andra tankebanor?

4. Går ”det allmäna prästadömet” att kombinera med hierarkiska strukturer?
Yoder betonade den klassiska frikyrkliga (egentligen protestantiska) idén med det så kallade allmäna prästadömet, det vill säga att alla Jesustroende i teologisk mening är ”präster”. Yoder menade att det inte behövdes något särskilt ämbete. Det här är ett tydligt hierarkikritiskt (kvasianarkistiskt) synsätt. Den akademiska teologin och samfundsvärlden däremot fick inte ta emot lika mycket av denna hierarkikritik. Detta var nämligen Yoder beroende av själv för sitt inflytande och uppehälle. Men frågan är om Yoders övergrepp, i varje fall i den här formen, hade varit möjliga utan hans teologiska positioner. Jag tror inte det. Går det att ha en hierarkikritisk syn på tjänst i den lokala församlingen och samtidigt låta bli att utmana hierarkier inom teologi- och samfundsvärld? Gör hierarkier i (och utanför) den religiösa världen det lättare för sexförbrytare att komma undan? På vilka sätt främjar status (eller brist på status) sexuella trakasserier, och hur kan detta i så fall förebyggas?

5. Att lära av förtryckare? Vad gör vi idag med Yoders teologi? Kan vi fortsätta att lära oss något även av förtryckare utan att legitimera eller osynliggöra förtrycket? I så fall, hur?

Vad tänker du?

Sidhänvisningar i texten från:

-Hauerwas, S.M., Huebner, H.J., Huebner, C.K. (2005) The Wisdom of the Cross: Essays in Honor of John Howard Yoder. Eugene: Wipf Stock Publishers.
-Hauerwas, S.M. (2010) Hannah´s Child. London: SCM Press.
-Krall, R. (2013) The Elephant in God´s Living Room: The Mennonite Church and John Howard Yoder. Eget förlag
-Nation, M.T. (2005) John Howard Yoder: Mennonite Patience, Evangelical Witness, Catholic Convictions. Grand Rapids: William B Eerdmans Publishing Co.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Om det konsekventa motståndet

IBLAND känner jag en lockelse till att sluta att aktivt stödja förtryck, eller att bli konsekvent i motståndet mot systemet. Men jag älskar ju livet, min kropp och mina närstående, och den som avstår från förtrycksupport utsätts ju för omfattande direkt och indirekt våld. Den som gör helhjärtat motstånd mot systemet blir dödad.

Detta är kanske inte hela världen i och för sig, alla dör, och det finns sämre sätt att dö på. Men livet är vackert och måste vårdas, det är ju just därför vi gör motstånd! Det finns en tid för Golgata, men de flesta tider är tider för att undvika konfrontationen i Jerusalem, för att prata kristniska.

Därför är det så viktigt för den som är radikal, tror jag, BÅDE att träna sig i att aktivt stödja förtryck utan att ens samvete krossas, OCH att på riktigt vara beredd att förr eller senare slå näven i bordet på liv och död.

Eller vad tänker du?

Allt för Saken?

Ska du komma nån vart, vill du leva korrekt

Då är det vitt eller svart som i sekternas sekt

Du ska satsa till max och ge hundra procent

Inte va kluven, dags att bli helt totalt konsekvent

 

För Jobbkarriären den kräver ditt bästa

och sport, även det är en sak för vilken det mesta

får offras, och staten, dess krav är ej för en lat en

Du bör bli främst i ditt plugg och inte missa ett dugg

O sen är det Gud och hans bud och barnen och maken

och hälsan och frälsarn och Kampen för Saken

 

Ska du komma nån vart, vill du leva korrekt

blir du troligen ganska snart spräckt eller knäckt

För många är procenten och kraven som väntas utav en

Nej, låt makterna höra att mänskor är sköra

kanske är det du som duger och systemet som suger?

 

Nu är det hög tid att ge mödan ett tak

och inse att livet är mera än en enda sak

Vättern

Vättern är vacker, djup och central som dricksvattenkälla och för mängder av djur. Men dess livskraft är också hotad av gruvnäring och av försvaret som varje år skjuter tonvis med metallskrot i vattnet, och på senare tid också begärt att få utöka sina flygningar och skjutningar.

Läs mer hos Bevara Vättern och Brevik och Rädda Vättern.

Sagan om gumman på grenen

Det var en gång en gumma som bodde på en gren. Detta kan möjligen tyckas märkligt, men vi talar här om en mycket liten gumma, och hon bodde dessutom i ett land som inte riktigt är som vårt. I detta land bor alla små gummor på grenar.

Inte var det ett speciellt märkvärdigt liv hon levde, den lilla gumman, och inte var det perfekt. På förmiddagarna samlade hon barr till sitt te. På eftermiddagarna satt hon och dinglade med benen och lyssnade på fåglarna. På kvällarna samtalade och diskuterade hon med andra gummor på grenar. Ibland blev hennes te för beskt, ibland pickade fåglarna henne på hjässan, ibland uppstod konflikter med de andra gummorna, och inte sällan hade hon ont i ändalykten av det idoga sittandet. Men på det stora hela taget levde hon i sitt eget tycke ett ganska så gott liv.

Men så en morgon vaknade gumman på sin gren av ett hiskeligt oväsende. Ljudet kom från granngumman på grenen i granen bredvid. Med ett bistert ansiktsuttryck pressade grannen den snurrande klingan hos en glänsande motorsåg mot fästet på sin gren.

”Men vad i all sin dar håller du på med”, utbrast den lilla yrvakna gumman förskräckt.

”Jag gör bara mitt jobb”, hann granngumman precis säga innan ett skarpt ”krack” hördes när grenen brast, och strax därefter ett ”splatch” när granngumman föll i marken och förvandlades till en våt fläck.
Detta gjorde den lilla gumman mycket upprörd. Under resten av dagen så grät hon tröstlöst samtidigt som hon funderade över vad som hade hänt. Ledsen och förvirrad somnade den lilla gumman tidigt på sin gren och missade därför också kvällssamtalet med sina grannar.

Motorsåg

Även nästa morgon väcktes gumman av ett mäktigt oljud. Den här gången var det två gummor som var i full färd med sågandet en bit längre bort. Med två ”krack” sprack deras grenar och efter påföljande två ”splatch” rann de två våta fläckarna ihop till en pöl.

Den tredje dagen pågick bullret hela dagen och kunde nu höras från alla riktningar. Pölarna från de våta fläckarna under träden blev långsamt till en forsande bäck som skar ett djupt hack i jorden och begravde flera av den lilla älsklingsgummans favoritbuskar. En igelkottfamilj flydde hals över huvudet undan det framströmmande vattnet, och eftermiddagsfåglarna tystnade en efter en.

Den fjärde morgonen vaknade gumman mycket tidigt, långt före alla andra, av tre bestämda knackningar på stammen. När hon tittade ner stod där en pojke i grova, svarta arbetskläder.

”Vi kommer från Företaget”, sa pojken med myndig stämma. ”Grenen du sitter på ska sågas av.”

”Men det vill jag inte! Jag har suttit här i alla år, och min mor och min mormor satt här före mig. Jag älskar den här grenen!”

”Det kan inte hjälpas, det är Beslutat”, sa pojken och knöt ett blått plastband runt trädets ärrade stam. ”Vi kommer med sågen imorgon. Jag beklagar, men jag gör bara mitt jobb. Vi förväntar oss att du samarbetar.” Därefter gick han vidare till ett annat träd.

Allt detta rabalder hade gjort den lilla gumman inte bara förtvivlad utan också ganska så konfunderad. Hon beslutade sig därför för att söka upp Grottan Långt Inne i Berget, där Företaget hade sitt kontor, för att kunna ändra Beslutet eller åtminstone få en förklaring.

Efter att slutligen ha hittat rätt i grottans labyrintgångar, togs hon emot av en pojke i vit skjorta med uppkavlade ärmar, slips och sandblästrade jeans. När gumman förklarat sin belägenhet tittade pojken nedlåtande på henne och sa i uppfostrande ton:
”Du förstår, detta företag är ett grenvänligt företag som tänker väldigt mycket på hur verksamheten påverkar saker som grenar och gummor. Våta fläckar är absolut inget vi sysslar med. Om du bara läser våra Dokument ordentligt så kan du klart och tydligt se att du inte har något att oroa dig över. För du kan väl läsa? Dessutom är allt godkänt och sanktionerat av Myndigheten För Grenkapande.”

När den lilla gumman hörde detta så var hennes första instinkt att även söka upp Myndigheten För Grenkapande. Men då hon begrundade att denna låg ända längst upp på toppen av Höga Fjället, och då gumman saknade adekvat tillgång till lämpligt transportmedel, slog hon snart detta ur hågen. Istället använde hon olovandes Företagets telefax och skickade in sina papper till Myndigheten. Svaret kom i stort sett omedelbart, till synes automatiskt.

”Bästa lilla gumma. Myndigheten För Grenkapande garanterar att varje avsågande av gren görs på det allra humanaste och rättsäkra sätt en kan tänka sig. Dessutom sker allt i enlighet med den lag som Ugglerådet beslutat. Se bilaga.”

Ugglerådet, visste gumman, var en liten grupp ugglor som tagit ordspråken om ugglans klokhet på lite för stort allvar, och som nu gjorde anspråk på att vara den högsta beslutsfattande instansen i skogen. Att många inte tog dem på allvar verkade inte bekymra nämnvärt. Genom att använda ordspråket om ugglornas klokhet hade skogens medborgare i själva verket godkänt deras verksamhet, resonerade Ugglerådet.

I bilagan från Myndigheten För Grenkapande kunde gumman läsa Ugglerådets argument för ett måttligt grenkapande. ”Vi är den skog som kapar allra minst grenar på hela jorden(…).Grenar kan heller inte anses ha några medborgerliga rättigheter. (…) Några grenar måste så klart kapas, vad ska annars Företaget jobba med, vem ska motorsågarna säljas till och vad ska Myndigheten För Grenkapande annars syssla med? (…) Om inte vi kapar grenarna så kommer ändå någon annan att göra det. (…) Äganderätten bör Helgas (…) Det är inte vårt ansvar, Företaget måste ha sin frihet (…) Utan grenkapande stannar skogen. (…) Vi älskar alla skogen, vi vill allas bästa och gör vad vi kan för att arbeta i rätt riktning” osv.

Med dystert sinne insåg den lilla gumman att hon omöjligtvis skulle hinna överklaga till Grendomstolen, Övergrendomstolen eller De Gemensamma Skogarnas Överövergrendomstol. Inte ens Grenombudspojken eller den frivilliga sammanslutningen Rädda Grenen skulle kunna hjälpa henne i tid.

Bedrövad gick den lilla gumman hem till sin gren.

Den femte dagen knackade pojken med de grova arbetskläderna på stammen mycket tidigt. Bakom honom stod ännu en pojke, en pytteliten sådan med blå uniform, en löjlig liten mössa på huvudet och en kort, svart käpp i handen.

”Du har själv försatt dig i den här situationen”, sa den pyttelilla pojken med barsk röst. ”Men nu ska du få ett val. Antingen uppfyller du din medborgerliga plikt och sågar själv av den gren du sitter på, eller så sågar vi först itu dig innan vi börjar med trädet. Vad väljer du?”

Nu kanske läsaren invänder att det här är en osedvanligt nedslående och dyster berättelse. Men då dras det förhastade slutsatser.

Varje kväll sedan den första grenen sågades av hade nämligen de små gummorna tillbringat sina samtalskvällar åt att vrida och vända på grensågandet. De grät och tröstade varandra, de visionerade och agiterade, de planerade och konspirerade. Efter hand hade frustrationen och förvirringen alltmer övergått i en atmosfär av motståndslusta.

Därför kom det sig att den lilla gumman på grenen, när hon hörde den pyttelilla pojkens fråga, blev inget annat än rosenrasande. Ingen hann reagera innan hon i ett nafs hade öppnat sitt överraskande stora gap och slukat hela den glänsande motorsågen i ett stycke. Ett krasande ljud hördes när hon tuggade på motorsågen med sina ståltänder, och sedan spottade små metalldelar så det fräste bland buskar och blad.

En kort sekund var det alldeles tyst i skogen. Sedan tappade den pyttelilla pojken mössan och flydde skrikande sin kos, och den lilla pojken i sina grova, svarta arbetskläder blev så rädd att han kastade av sig kläderna och hoppade upp och satte sig på en gren. När de andra små gummorna på sina grenar såg vad som hände, hävde de upp ett stridsrop och hoppade samfällt ned från sina träd och öppnade sina väldiga käftar.

Snart var grensågandet en saga all och inget motorsågsljud eller små pojkar i spektakulära kläder kunde längre skönjas mellan träden.

För att vara på den säkra sidan så rullade de små gummorna en stor sten framför ingången till Företagets grotta. Myndigheten För Trädkapande omyndigförklarades och Ugglerådet diagnosticerades med megalomani och tvingades arbeta med barrinsamling som alla andra.

Den lilla gumman blev vida känd som Gumman-som-inte-sågade-av-den-gren-hon-satt-på.

Och vad jag har hört så sitter hon fortfarande kvar på sin gren, dricker sitt barrte, dinglar med benen och lyssnar på fåglarna. I landet som inte riktigt är som vårt.

Från jägare till samlare

Inom antropologin har en successiv förskjutning skett när det gäller att beskriva förciviliserade och nomadiserande människors försörjningssätt. (Odling och djurhållning som huvudsaklig försörjningsmetod har ju bara förekommit under en oerhört kort del av människans historia.)

Tidigare talade en ofta om ”jägare”, men efter hand blev det allt vanligare att tala om ”jägare-samlare”, eller om ”samlare-jägare” och idag är det inte ovanligt att det talas om ”samlare”. Machoperspektivet med fokus på män och därmed på jakt har något trängts tillbaka då en upptäckt att (ofta kvinnlig) insamling av grödor i många av dessa grupper har stått för huvuddelen av försörjningen. Och en hel del av det animaliska proteinet som intogs kom antagligen snarare från självdöda djur eller djur som fällts av andra.

Försörjningsättet har givetvis varierat mycket mellan olika grupper beroende på den specifika biotopen och klimatet, och att det i vissa fall är mest korrekt att tala om ”jägarkulturer”, men det verkar inte orimligt att dra slutsatsen att jakten varit mindre betydelsefull än vad vi tidigare trott. Inte heller är jägargrupper per definition ekologiskt hållbara. Att megafauna med mammut och en rad andra arter försvann från Amerika mellan 40.000 och 10.000 beroende antagligen på en alltför omfattande jakt.

Bären

Ibland (ursäkta alla revolutionärer där ute) känns det som om det vettigaste en kan göra är att samla sin egen mat. I år har jag plockat bär utan plockare, vilket varit skönare (ännu en onödig pryl?), en förstör mindre och det är ju så sjukt tråkigt att rensa bären hemma. Bättre då att tillbringa så mycket tid som möjligt i skogen. En liten frys har vi, så på Mattlos uppmaning har jag testat en del andra sätt för förvaring – torkat (inte så energieffektivt direkt), syltat och marmeladat. Finns det fler förslag på vad en kan göra med bären?

Har du inte varit där förut så är det dags nu att besöka Skogsskafferiet.

Vilken är din favoritmat i skogen?

Dagens tips

Alternativ.nu. Praktisk kunskap om självhushållning.

(Under en dryg vecka har jag paus för nya inlägg. Istället publiceras tips på bloggar och hemsidor på nätet som peppar mig. Tipsen är ett urval, fler tips finns under rubriken ”Peppar mig” (för pekaren över länken för en kort beskrivning)).

Icke-våld/taktik-mångfald (om diskussionen)

Efter hand har en hel del kommentarer från olika perspektiv kommit in på temat Icke-våld eller taktik-mångfald som jag hade för ett antal veckor sen. Det är många bra inlägg som ger en god bild av hur diskussionen kan se ut och av olika approacher till ämnet. Rekommenderad läsning. Tack till alla som har tagit sig tid att bidra. Och känn dig fri att fortsätta samtalet!