Om människors oro

Det är nu tydligt att både regeringen, oppositionen och fascisterna vill ta ”människors oro” på allvar, vilket i praktiken betyder ett eskalerat våld för att hålla migranter borta från det territorium som kallas Sverige. Finns det en sådan utbredd oro, vad handlar den om, och är den befogad?

Det jag tycker mig höra är att inte så få faktiskt blir oroliga av att allt fler migranter kommer, även om många samtidigt är bekymrade för den växande radikalnationalismen. Oron verkar framför allt handla om riskerna med en lägre materiell levnadsstandard. Personligen lutar jag åt att detta är befogat. Det gränserna framför allt gör, åtminstone i vår situation idag, är att cementera en enorm global ekonomisk ojämlikhet och skydda de rikaste ländernas ledarposition. Idag går trenden helt uppenbart mot att mer kraft och resurser läggs på att bevaka gränserna. Om vi istället skulle gå i andra riktningen, då lutar jag personligen åt att fler skulle komma, och att det på sikt skulle innebära en reduktion av vårt ekonomiska överflöd.

Den fråga som inte ställs av någon är om detta är önskvärt eller inte. Jag tycker utan tvekan att det skulle vara något väldigt positivt över lag. ”Människors oro” handlar mer specifikt om de/vi rikas oro över att behöva dela med oss av vårt överflöd. De fattiga är oroliga över mat för dagen och sina liv.

Det finns flera skäl till att se en omfördelning som något positivt. Dels finns så klart starka etiska skäl för att verka för en global ekonomisk utjämning. En mer jämlik global resursfördelning skulle rimligen betyda en lägre risk för storskaliga väpnade konflikter, då dessa ofta eller alltid är drivna av en kamp om ekonomiska resurser. Dessutom befinner vi oss i en situation då vi MÅSTE lära oss att leva på en betydligt enklare materiell nivå om inte miljökollapsen ska eskalera på ett sätt som driver människan mot undergång. Det skulle ge oss mer tid och accentuera behovet av en radikal omställning i riktning mot hållbarhet. Det här är kanske den viktigaste frågan i ett längre perspektiv, men ignoreras helt i debatten.

Givetvis behöver vi i så fall också omfördela resurser inom landet för att inte ekonomiskt utsatta grupper i samhället ska drabbas. Tyvärr går trenden även här i motsatt riktning, som alla vet, med privatiseringar, växande klyftor mellan rika och fattiga och en alltmer högervriden ”vänster”.

Etiskt och politiskt vakna och radikala personer bör enligt min mening inte identifiera sig med denna ”människors oro”, utan istället välja att i attityd och handling ställa sig på de fattigas sida. Det är inte alltid enkelt, men det är möjligt!

Det är inte migranterna som är problemet, utan de rika.

Grön teknologi: ett trovärdigt alternativ?

Får vi tro diverse larmrapporter så är behovet av att ställa om till ett fossilfritt samhälle akut. För detta talar både sinande källor och eskalerande klimatförändringar. Det är knappast rimligt att chansa på att det kommer att gå bra även om vi kör på som vi gjort sen industrialiseringens början.

De flesta tycks i den här situationen sätta sin tilltro till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi”. Ytterligt få är de som frågar sig om detta är ett trovärdigt alternativ till dagens ordning. Jag kan förstå den här impulsen; vi vill tänka positivt, vi har så mycket annat att grunna på, och vi som lever ganska bekvämt i det här samhället vill inte ändra vårt sätt att leva i grunden.

Problemet är att tiden för omställning är begränsad. Väntar vi för länge så risker vi inte bara människans framtid som art, utan också att det pågående massförsvinnandet av arter accelererar kraftigt. Om vi i den här situationen lägger ett antal decennier på att ställa om till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi” (GröT), och detta sedan visar sig inte vara ett trovärdigt alternativ, då står vi där med hipsterskäggen i brevlådan.

Jag tycker därför grön teknologi-förespråkarna behöver svara på åtminstone fyra basala frågor.

  1. Hur mycket utsläpp av växthusgaser kommer kokandet av GröT att generera? För att ersätta fossilindustrin är det nödvändigt att bygga ny infrastruktur med inte bara elbilar och elplan (?), vind- och vågkraftverk, solpanelparker utan också gruvor, tranportvägar, elnät, fabriker och så vidare. Denna infrastruktur kommer att bli gigantisk, och måste byggas utifrån ett fossilberoende samhälle. Kommer inte detta att leda till ökade utsläpp i just en situation där de flesta experter menar att vi måste kraftigt reducera dem?
  2. Vilka problem leder råmaterialframställningen till? Den gröna teknologin kräver bland annat en rad sällsynta jordartsmetaller, vars framställande idag är förknippade bland annat med massiva föroreningar, väpnade konflikter och diktatoriska regimer. Inte sällan går dessa projekt hand i hand med kraftig lokal opposition och förstörda landbaser och lokalsamhällen. En massiv GröTomställning betyder att behovet av de här mineralerna kommer mångdubblas och åter mångdubblas.
  3. Var ska råmaterialet komma från på längre sikt? Idag består infrastrukturen i GröT av en rad material, däribland mineraler och plaster, som inte är förnyelsebara. Det vill säga, de kommer att ta slut. Ska vi dra lärdom av historien kan det mycket väl komma att bli tidigare än vi anat. Vi pratar alltså inte om en långsiktig lösning, såvida inte allt material kan återvinnas till 100 %, eller allt material i GröT kan bli förnyelsebart. Är det troligt att detta går att genomföra?
  4. Kommer en GröT-omställning uppmuntra en fortsatt produktion och konsumtion på nuvarande nivåer? Om vi tror att GröT är svaret, löper vi inte då en allvarlig risk att tro att vi kan fortsätta konsumera energi och råvaror i nuvarande omfattning? Hindrar en GröT-omställning ett nödvändigt ifrågasättande av hela det kapitalistiska systemet?

Jag gör inte anspråk på att ha svaren på de här frågorna, men jag tycker det är oerhört angeläget att de ställs på allvar. Och vid sidan av Fossil och GröT vill jag föreslå en tredje tänkbar väg. Det är att vi ställer om från ett teknoindustriellt globalt system till småskaliga gemenskaper med kulturer som är förnyelsebara ur alla aspekter, relativt självförsörjande och ser det som en av sina huvuduppgifter att leva enkelt och respektfullt mot varandra, våra medvarelser och den miljö som är vårt enda hem. Det kanske är naivt och korkat och utopiskt, men att bara köra på och hoppas på det bästa, hur utopiskt är inte det?

rare earth

 rare earth

Vad tänker du om panteism?

”Det finns många gudar”, sa aposteln Paulus. Och det stämmer sannerligen. Vi lever i en värld med en uppsjö av gudar och andra, där vi dessutom i en globaliserad värld har större kännedom om att denna mångfald existerar. Det är därför något vi tvingas förhålla oss till. Modern ateism blir ofta eller alltid en rationalistisk avförtrollning av världen med påhäng av utvecklingstro kombinerat med ett döljande av det moderna samhällets personifikationer. Agnosticism verkar ofta eller alltid bli antingen en mjukare ateism eller en mjukare teism. Därför, kan ett alternativ vara en (materialistisk) panteism? Det föreslås i varje fall i den här väldigt spännande texten, och det ett är ett perspektiv som ligger nära det den fascinerande eko-feminist-teologen Rosemary Radford Ruether förespråkar i boken Gaia & God.

Vad tänker du? Oavsett trosbakgrund, kom med ditt ris och ros till panteismen. Om ett samtal uppstår så kommer jag (på prov?) att anta en roll där jag försvarar det här perspektivet.

Koloniseringen av ”Norrland”

Nyss hemkommen från begravning av min mormor i Lycksele, och med en hel del samtalande med syskon och släkt om släkten, samer, Sápmi och koloniseringen av norra halvan av Sverige, har jag börjat lyssna på Norrlandspoden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm. Spännande, trevligt, upplysande och viktigt. Här del 2, om koloniseringen.

En jävligt dålig anarkistkommuniké

Om det här är på riktigt, vilket det vad jag kan bedöma är, mer eller mindre, så tycker jag att det suger fett. Jag är inte mer sugen på att stötta sånt här än den svenska regeringen. Anarkoterrorism – nej tack, nej tack, nej tack.

And if for that reason, during an attack, some citizen is wounded or killed, we won’t care, we will be indifferent and indiscriminating. The population, the mass, the people, the community, the sheep, the society does not merit our consideration, neither warnings, nor calls to attention, nor anything at all, because they are all part of the system; let it be clear, if they cross our path they are going to regret it… and we already showed this in the past with ITS.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Elin Wägner-citat

Det var väldigt länge sen jag ”upptäckte” en person på det sätt som jag de senaste månaderna upptäckt Elin Wägner. En person som dog i slutet av första halvan av förra seklet och som förutom att vara en lysande romanförfattare också var en smart, djärv, nyfiken och uthållig antimilitarist och feminist som också utvecklade en stark ekologisk och civilisationskritisk medvetenhet. Att hon blev kväkare gör henne inte mindre intressant i mitt tycke.

Det kvinnorna skall kunna göra för att rädda världen, måste de göra med allt av eld, mod, självständighet och djärvhet, som finns hos dem. (1923)

Den vita mannens herravälde

Samhällsidealet måste fullkomnas under arbetet. Ett samhälle vars ordning likt vårt vilar på härskarnas makt över de behärskade, på barnens, kvinnornas, de fattigas, de färgades underdånighet mot de äldre, de vita, de rika männen, kan inte i ett slag lösas upp i frihet, den måste läras och levas fram.

alla Kristi sanna föregångare och efterföljare, som rest sig upp mot kriget

Det är lättare att slåss än att tänka, vilket i en värld utan krig skulle bli oupphörligen nödvändigt.

Ja, sade de, låt oss göra oss en murbräcka.

I den hade människan en helt annat plats i naturen, ty naturen hade en själ och människan var en planta, en syster, en broder bland de andra: Sen blev hon bildad, blev härskare, förlorade som sådan mildhet, vördnad, medlidande och sinne för skönhet och förvärvade förakt för forna tiders vidskepelse.

Många är de försök, som görs av militära dimbildare att dölja sanningen för oss.

Vi som har gjort uppror har flyttat utanför systemet åtminstone i vårt tänkande. Det är därför vi vill sticka vår käpp i ödets hjul. Kanske hejdar vi farten. Kanske går käppen bara sönder. Det kan inte hjälpas då.

Det är inte lätt för staterna att släppa sitt krigsmaskineri när den nuvarande fördelningen av jordens utrymmen och tillgångar i så hög grad vilar på våld. Och ändå måste det ske.

Jag förstod att kriget inte kan ryckas upp ur detta alltför färdiga samhälle och fred placeras in i dess ställe utan att hela den noggrannt utarbetade systembyggnad rasade sönder, i vilket krig var närvarande som möjlighet, som hot och som sista utväg i allt.

Jordförstöring var just ett av symptomen på ohållbarbeten av det system vi opponerade oss mot.

Är det kanske för att vårt system i själva verket har en hel del gemensamt med diktaturernas, med deras fortskridande mekanisering och maskulinisering av tillvaron och centraliseringen av makten?

befria sig ur vår civilisations system

människans diktatur

 

Uranbrytningen ska stoppas!

URU Metals förbereder för uranbrytning i Asker, Kvarntorp och Latorp i ”Närke Project”, som det kallas på företagets hemsida. I början av oktober planerar enligt NA vd Roger Lemaitre för en rundresa i området.

Att företag vill tjäna stålar på den här typen av smutsig och destruktiv verksamhet är inget som kan accepteras. Vi uppmanar därför ALLA som ogillar uranbrytningen att med eftertryck i ord och handling, själv eller tillsammans med andra, visa att URU Metals INTE är välkomna här (eller någon annanstans) med sin prospektering.

Låt kreativiteten flöda. Kampen för fast mark, bevarade skogar och rent vatten i Ojnare, Jokkmokk och Vättern visar vägen! Använd gärna den här sidan till att diskutera och organisera motstånd, men ta också andra initiativ!

Dela, bjud in dina vänner osv, men tänk på att vi måste agera också afk om vi ska vinna denna strid.