Om människors oro

Det är nu tydligt att både regeringen, oppositionen och fascisterna vill ta ”människors oro” på allvar, vilket i praktiken betyder ett eskalerat våld för att hålla migranter borta från det territorium som kallas Sverige. Finns det en sådan utbredd oro, vad handlar den om, och är den befogad?

Det jag tycker mig höra är att inte så få faktiskt blir oroliga av att allt fler migranter kommer, även om många samtidigt är bekymrade för den växande radikalnationalismen. Oron verkar framför allt handla om riskerna med en lägre materiell levnadsstandard. Personligen lutar jag åt att detta är befogat. Det gränserna framför allt gör, åtminstone i vår situation idag, är att cementera en enorm global ekonomisk ojämlikhet och skydda de rikaste ländernas ledarposition. Idag går trenden helt uppenbart mot att mer kraft och resurser läggs på att bevaka gränserna. Om vi istället skulle gå i andra riktningen, då lutar jag personligen åt att fler skulle komma, och att det på sikt skulle innebära en reduktion av vårt ekonomiska överflöd.

Den fråga som inte ställs av någon är om detta är önskvärt eller inte. Jag tycker utan tvekan att det skulle vara något väldigt positivt över lag. ”Människors oro” handlar mer specifikt om de/vi rikas oro över att behöva dela med oss av vårt överflöd. De fattiga är oroliga över mat för dagen och sina liv.

Det finns flera skäl till att se en omfördelning som något positivt. Dels finns så klart starka etiska skäl för att verka för en global ekonomisk utjämning. En mer jämlik global resursfördelning skulle rimligen betyda en lägre risk för storskaliga väpnade konflikter, då dessa ofta eller alltid är drivna av en kamp om ekonomiska resurser. Dessutom befinner vi oss i en situation då vi MÅSTE lära oss att leva på en betydligt enklare materiell nivå om inte miljökollapsen ska eskalera på ett sätt som driver människan mot undergång. Det skulle ge oss mer tid och accentuera behovet av en radikal omställning i riktning mot hållbarhet. Det här är kanske den viktigaste frågan i ett längre perspektiv, men ignoreras helt i debatten.

Givetvis behöver vi i så fall också omfördela resurser inom landet för att inte ekonomiskt utsatta grupper i samhället ska drabbas. Tyvärr går trenden även här i motsatt riktning, som alla vet, med privatiseringar, växande klyftor mellan rika och fattiga och en alltmer högervriden ”vänster”.

Etiskt och politiskt vakna och radikala personer bör enligt min mening inte identifiera sig med denna ”människors oro”, utan istället välja att i attityd och handling ställa sig på de fattigas sida. Det är inte alltid enkelt, men det är möjligt!

Det är inte migranterna som är problemet, utan de rika.

Grön teknologi: ett trovärdigt alternativ?

Får vi tro diverse larmrapporter så är behovet av att ställa om till ett fossilfritt samhälle akut. För detta talar både sinande källor och eskalerande klimatförändringar. Det är knappast rimligt att chansa på att det kommer att gå bra även om vi kör på som vi gjort sen industrialiseringens början.

De flesta tycks i den här situationen sätta sin tilltro till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi”. Ytterligt få är de som frågar sig om detta är ett trovärdigt alternativ till dagens ordning. Jag kan förstå den här impulsen; vi vill tänka positivt, vi har så mycket annat att grunna på, och vi som lever ganska bekvämt i det här samhället vill inte ändra vårt sätt att leva i grunden.

Problemet är att tiden för omställning är begränsad. Väntar vi för länge så risker vi inte bara människans framtid som art, utan också att det pågående massförsvinnandet av arter accelererar kraftigt. Om vi i den här situationen lägger ett antal decennier på att ställa om till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi” (GröT), och detta sedan visar sig inte vara ett trovärdigt alternativ, då står vi där med hipsterskäggen i brevlådan.

Jag tycker därför grön teknologi-förespråkarna behöver svara på åtminstone fyra basala frågor.

  1. Hur mycket utsläpp av växthusgaser kommer kokandet av GröT att generera? För att ersätta fossilindustrin är det nödvändigt att bygga ny infrastruktur med inte bara elbilar och elplan (?), vind- och vågkraftverk, solpanelparker utan också gruvor, tranportvägar, elnät, fabriker och så vidare. Denna infrastruktur kommer att bli gigantisk, och måste byggas utifrån ett fossilberoende samhälle. Kommer inte detta att leda till ökade utsläpp i just en situation där de flesta experter menar att vi måste kraftigt reducera dem?
  2. Vilka problem leder råmaterialframställningen till? Den gröna teknologin kräver bland annat en rad sällsynta jordartsmetaller, vars framställande idag är förknippade bland annat med massiva föroreningar, väpnade konflikter och diktatoriska regimer. Inte sällan går dessa projekt hand i hand med kraftig lokal opposition och förstörda landbaser och lokalsamhällen. En massiv GröTomställning betyder att behovet av de här mineralerna kommer mångdubblas och åter mångdubblas.
  3. Var ska råmaterialet komma från på längre sikt? Idag består infrastrukturen i GröT av en rad material, däribland mineraler och plaster, som inte är förnyelsebara. Det vill säga, de kommer att ta slut. Ska vi dra lärdom av historien kan det mycket väl komma att bli tidigare än vi anat. Vi pratar alltså inte om en långsiktig lösning, såvida inte allt material kan återvinnas till 100 %, eller allt material i GröT kan bli förnyelsebart. Är det troligt att detta går att genomföra?
  4. Kommer en GröT-omställning uppmuntra en fortsatt produktion och konsumtion på nuvarande nivåer? Om vi tror att GröT är svaret, löper vi inte då en allvarlig risk att tro att vi kan fortsätta konsumera energi och råvaror i nuvarande omfattning? Hindrar en GröT-omställning ett nödvändigt ifrågasättande av hela det kapitalistiska systemet?

Jag gör inte anspråk på att ha svaren på de här frågorna, men jag tycker det är oerhört angeläget att de ställs på allvar. Och vid sidan av Fossil och GröT vill jag föreslå en tredje tänkbar väg. Det är att vi ställer om från ett teknoindustriellt globalt system till småskaliga gemenskaper med kulturer som är förnyelsebara ur alla aspekter, relativt självförsörjande och ser det som en av sina huvuduppgifter att leva enkelt och respektfullt mot varandra, våra medvarelser och den miljö som är vårt enda hem. Det kanske är naivt och korkat och utopiskt, men att bara köra på och hoppas på det bästa, hur utopiskt är inte det?

rare earth

 rare earth

Religionsfrihetens och sekularismens baksida

Är det en tillfällighet att det blev mer och mer populärt med så kallad religionsfrihet och sekularism samtidigt som kapitalism, nationalstaterna och industrialismen växte fram som globalt system? Jag tror inte det.

Vi har fått ett nytt pantheon som fått övertaget gentemot andra gudar. Idag tror vi på Penningen, Nationen och Utvecklingen. Och här finns absolut ingen frihet att välja eller välja bort. De andra gudarna, den kristna guden, Allah, JHV, Krishna, Budda får vi gärna välja bort eller tränga in i ett privat hörn. Men ve den som förnekar Pengarnas rättfärdighet, eller Sveriges legitimitet, eller sätter någon annan gud över dessa ny-gudar! Hen må exkluderas och förföljas med våld.

(Om religion som antropomorfism, se Stewart Guthrie)

IS är inget främmande

Gårdagens Uppdrag Granskning var onekligen djupt obehagligt. Vi förväntas få en stark ”hur är det möjligt”-känsla. En svensk IS-krigare! Så otroligt långt ifrån det svenska samhällets värderingar. Eller? Vad är det som möjliggör fenomenet IS?

-Patriarkat. Könsbeteende utformat så att det finns en stark koppling mellan manlighet och våld.

-Militarism. Stående, väpnade styrkor som en central aspekt av självförsvar.

-Missionerande världsreligion. Budskapet ska spridas och Guds rike utbredas med hot och löften om belöningar och straff efter döden.

-Nationalism och imperialism. Staten ska kontrolleras av ett specifikt folk och utomstående inom territoriet är ett hot. Här finns också en antinationalistisk retorik som tjänar imperialistiska syften.

-Oljekontroll. Tillgången till energi måste säkras för att massamhället ska vara möjligt.

-Högteknologi. Ett djärvt utnyttjande av den modernaste kommunikationsteknologin. Det här är inte en rörelse som vill ”tillbaka till medeltiden”!

Det är svårt att se att IS skulle vara möjligt om något av dessa inslag saknades.

Historien tog inte slut med statskommunismens fall. Den liberaldemokratiska kapitalismen byggd på rasism och kolonialism knakar i fogarna och inbjuder till motstånd. IS aspirerar i konkurrens med andra krafter på platsen som global utmanare. Och till skillnad från Väst så maskeras inte terrorn under humanistiska värderingar. Det är stolta hot och halshuggningar direkt från youtubes predikostolar.

Men det är inget främmande vi ser. Det är ännu en fascistisk rörelse producerad av Systemet. Mer av samma skit.

Så tänker jag i alla fall. Hur tänker du?

(Icke-retoriska) frågor kring attentatet

-Terrorism. Handlar det verkligen om terrorism när det är ett så pass specifikt mål? (Uppdatering, det här formulerades när det ännu bara handlade om Charlie Hebdo, nu framstår det hela i ett delvis annat ljus.) Finns det en poäng med att skilja mellan ideologiskt motiverade massmord och terrorism? Vilken är distinktionen? Varför är det viktigt att kalla det terrorism? I Breivik-fallet var det inte lika självklart, inte heller om USA bombar bröllop i afghanistan. Varför?

-Utlopp för systemkritik. Är IS-vurmen det mest tillgängliga, tydliga och drastiska sättet att tillsammans med andra i någon slags rörelse markera motstånd mot ett kapitalistiskt och rasistiskt samhällssystem? Söker den religiösa fascismen att ta den roll som statskommunismen hade tidigare, innan ”historiens slut”? Behövs det kanske mer, men annorlunda, radikal samhällskritik och extremism istället för mindre?

-Finns det något sätt för vita, kristna västerlänningar att samtidigt göra motstånd både mot religiös och politisk (kvasi)fascism?

(Fotnot 1: med ”fascism” menar jag något i stil med maktorienterad radikal-nationalism. Fotnot 2: har begränsad nättillgång i helgen och kan troligen inte svara på/moderera eventuella kommentarer förrän i början av veckan.)

Fördelar med att leva enkelt

Normen i vårt samhällssystem är som bekant att sträva efter att maximera sin inkomst, konsumera flitigt och samla på prylar, pengar, resor och liknande. Så blir en en god medborgare som bidrar till tillväxten och når popularitet och framgång. En slags materiell maximering. I linje med detta så bör också en så stor del av ens liv som möjligt filtreras genom kapitalistiska produkter. Den som vill vara ”medveten” kan välja att finkonsumera etiskt specialmärkta produkter och socialt inriktade upplevelser.

I den radikalreformatoriska kristna traditionen har det varit en dygd att leva enkelt. Traditionellt har anabaptister och kväkare undvikit flashiga utsmyckningar, rikedom och överflöd. Även för mig/oss har enkelhetstanken varit central länge. Jag tror inte att personliga konsumtionsval kommer ändra systemet i grunden, men ändå ser jag flera potentiella fördelar med att leva enkelt. Låt mig nämna några:

-En enkel livsstil kan göra det lättare att öppna sig för de fattigas lidande. Den som lever överdådigt måste lägga mer energi på att rättfärdiga sin rikedom och behöver öka distans till de fattiga för att inte må för dåligt.

-En enkel livsstil kan befrämja en mindre stressad tillvaro. Ju fler prylar och ju större besparingar en har, desto mer behöver en anstränga sig för att underhålla, laga, uppdatera, vårda och försvara det en äger.

-Om fler lever enklare så minskas takten i förstörelsen av miljö, djur- och ekosystem, vilket ökar möjligheterna att vi ska få tid att ställa om till ett mer lokalt, hållbart levnadssätt.

-Den som lever enkelt behöver inte lönearbeta lika mycket och kan därför lägga mer tid på annat som är viktigt: relationer, frivilligarbete, utbildning, naturen, sömn, aktivism.

Vad som är ”enkelt” är relativt. Den som i vårt land lever ”enkelt” kan globalt sett vara en rik person. Och för vissa genuint fattiga människor i vårt land så kan det vara en enklare livsstil när dessa kan säkra sin tillgång till fast bostad och en säker tillgång till käk och vatten. Enkelhet handlar alltså inte om något fattigdomsideal eller att knyta orimliga förväntningar till individen. Det handlar om att skapa möjligheter och alternativ till ett friare och helare liv för fler människor inom ramen för det förtryckande system vi lever inom, så länge detta består.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Elin Wägner-citat

Det var väldigt länge sen jag ”upptäckte” en person på det sätt som jag de senaste månaderna upptäckt Elin Wägner. En person som dog i slutet av första halvan av förra seklet och som förutom att vara en lysande romanförfattare också var en smart, djärv, nyfiken och uthållig antimilitarist och feminist som också utvecklade en stark ekologisk och civilisationskritisk medvetenhet. Att hon blev kväkare gör henne inte mindre intressant i mitt tycke.

Det kvinnorna skall kunna göra för att rädda världen, måste de göra med allt av eld, mod, självständighet och djärvhet, som finns hos dem. (1923)

Den vita mannens herravälde

Samhällsidealet måste fullkomnas under arbetet. Ett samhälle vars ordning likt vårt vilar på härskarnas makt över de behärskade, på barnens, kvinnornas, de fattigas, de färgades underdånighet mot de äldre, de vita, de rika männen, kan inte i ett slag lösas upp i frihet, den måste läras och levas fram.

alla Kristi sanna föregångare och efterföljare, som rest sig upp mot kriget

Det är lättare att slåss än att tänka, vilket i en värld utan krig skulle bli oupphörligen nödvändigt.

Ja, sade de, låt oss göra oss en murbräcka.

I den hade människan en helt annat plats i naturen, ty naturen hade en själ och människan var en planta, en syster, en broder bland de andra: Sen blev hon bildad, blev härskare, förlorade som sådan mildhet, vördnad, medlidande och sinne för skönhet och förvärvade förakt för forna tiders vidskepelse.

Många är de försök, som görs av militära dimbildare att dölja sanningen för oss.

Vi som har gjort uppror har flyttat utanför systemet åtminstone i vårt tänkande. Det är därför vi vill sticka vår käpp i ödets hjul. Kanske hejdar vi farten. Kanske går käppen bara sönder. Det kan inte hjälpas då.

Det är inte lätt för staterna att släppa sitt krigsmaskineri när den nuvarande fördelningen av jordens utrymmen och tillgångar i så hög grad vilar på våld. Och ändå måste det ske.

Jag förstod att kriget inte kan ryckas upp ur detta alltför färdiga samhälle och fred placeras in i dess ställe utan att hela den noggrannt utarbetade systembyggnad rasade sönder, i vilket krig var närvarande som möjlighet, som hot och som sista utväg i allt.

Jordförstöring var just ett av symptomen på ohållbarbeten av det system vi opponerade oss mot.

Är det kanske för att vårt system i själva verket har en hel del gemensamt med diktaturernas, med deras fortskridande mekanisering och maskulinisering av tillvaron och centraliseringen av makten?

befria sig ur vår civilisations system

människans diktatur

 

Motsägelsefullt röstande

SVT:s grepp med lite mer utförliga och ideologiskt inriktade intervjuer med partiledarna känns som ett fräscht grepp, även om det möjligen samtidigt förstärker personfixeringen i politiken. Den spontana känslan efter första programmet är väl att det blir en tuff match för de andra att slå Sjöstedt. Själv tycker jag fortfarande inte en ska rösta, och av allt att döma blir det här det tredje valet i rad där jag avstår, även om jag så klart inte är neutral. Det är ju inte så många som sympatiserar med ett ideologiskt drivet icke-röstande, men vissa gruppers röstande känns för mig extra motsägelsefullt, exempelvis;

-Socialister, ty svensk partipolitik handlar om att välja vilka representanter som under nästa period ska samarbeta med kapitalet. Att driva en antikapitalistisk politik låter sig inte göras när staten och kapitalet suttit så länge i samma båt att de kommit att växa samman. Även styrande politiker är slavar under det ekonomiska systemet, som Sjöstedt också själv antydde.

-Troende kristna, ty dessa borde i enlighet med sin bekännelse söka Guds rike, erkänna Jesus som regent (och inte Svea rike eller Reinfeldts gäng), hata Mammon och inte söka uppträda som härskare och makthavare.

-Ickevåldsförespråkare, ty staten är en våldsapparat som genom polis, militär, ordningsvakter, domstolar, fängelser, jakt och djurindustri söker genomdriva och upprätthålla det riksdag och regering beslutar.

-Asylaktivister, ty att välja personer till ett nationellt parlament är också att välja personer som ska skydda rikets särintressen och gränser, och nationalstater bygger på tanken att skapa och skilja folk från folk.

-Anarkister, av uppenbara skäl (?)

Med flera. Frågor på det?

(men om du ska rösta, så finns det definitivt sämre alternativ än V, tycker jag)

Bidrar jag till samhället?

Det är nu cirka fyra år sedan jag lönearbetade senast. Nu och då får jag kommentarer eller frågor som antyder att jag som icke lönearbetande inte ”bidrar till samhället”.

Min första impuls när jag hör detta är inte sällan att försöka förklara att samhällen byggs av människors arbete och inte av pengar. Det går som bekant inte att äta pengar.

Vårt system bygger på lönearbete. De resurser som vi behöver för att fylla våra behov kontrolleras av de med mycket stålar. För att dela med sig kräver de ännu mera stålar, får de inte det så används våld. För att få tag på stålar behöver vi sälja våra kroppar och vår arbetskraft åt andra personer med tillgång till cash. Men detta är inte den enda formen av arbete som är möjlig. Arbete kan organiseras på olika sätt, det kan exempelvis utgöras av slaveri, av självvald aktivitet, vara drivet av ett direkt behov (den hungrige som samlar mat) eller vara avlönat i form av pengar. I större delen av människans historia har våra samhällen fungerat utan vare sig lönearbete eller slaveri, och även i dagens samhällen är mycket av det arbete som utförs vare sig avlönat eller slaveribetonat. Själv bidrar jag till samhället genom bland annat hushållsarbete och volontärarbete.

Att svara så är alltså ofta min första impuls, kanske för att det är det minst provocerande svaret. Min andra impuls (som jag sällan följer) är lite mer offensiv. Jag vill inte bidra till ”samhället”, ty samhället är genomsyrat av förtryck och miljöförstöring, det är en del av den dödsmaskin som knuffar ut människor, producerar vapen, massdödar djur och hotar det mångfaldiga livets framtid på den här planeten. Därför väljer jag att dra ganska få strån till det här samhällslasset, istället lägger jag det mesta av min energi på insatser som jag tror (lite mer) på, som (möjligen) stärker samhällets marginaler och dödsmaskinens motkrafter.

Den tredje impulsen, som jag aldrig hinner nå fram till i ett snabbt samtal eftersom uppmärksamheten ofta är så kort och jag själv ganska trögtänkt, är att sanningen antagligen är en komplex kombination av dessa svar. Även jag är beroende av lönearbetet. Andra måste lönearbeta och dela med sig frivilligt till mig, annars funkar det inte. Och även på andra sätt bidrar jag till samhället, exempelvis genom att konsumera, blogga, gå ut med soporna, åka buss, hjälpa barnen med läxorna.

Vi får se vad jag svarar nästa gång jag får frågan…

Så vad tänker du om att bidra till samhället?

Om ”tryggheten” i förorten

I senaste Brickenytt efterfrågade Hyresgästföreningen synpunkter på hur Brickebacken skulle kunna bli tryggare (s6). Nedan följer mitt svar, och jag tror det skulle vara bra även om andra som tänker något liknande hörde av sig.
————————
Hej!
Jag läste uppmaningen från Hyresgästföreningen om att höra av sig med synpunkter angående ”hur man kan göra Brickebacken tryggare” i senaste Brickenytt. Jag har ett lite annat perspektiv på det här med att göra Brickebacken tryggare.

Jag har bott här 11 år med min familj, och vi har aldrig känt oss otrygga här. Problemet med trygghetsskapande åtgärder i Brickebacken är, om än på ett sätt behjärtansvärt, att det tenderar att skapa den otrygghet det vill förebygga. Det finns ju som bekant många fördomar om farligheten i förorten, och sådana här projektet tror jag förstärker det synsättet och gör människor än mer otrygga.

Jag tycker det är bra om belysningen på gångvägarna fungerar, men det som gör mig personligen mest otrygg är exempelvis män med motorsågar och skogsmaskiner som ger sig på den fantastiska grönska vi har i och omkring området. Det gör mig djupt ledsen och upprörd att se hur fler och fler träd kring stigen och mer grönska i området försvinner. Mycket hellre en stökigare natur än en återhållen, ständigt reducerad, tämjd och tuktad sådan. Mer betong och mindre grönt tror jag inte skapar trygghet.

Själv har jag också dåliga erfarenheter av mötet med den ständigt överskattade polismakten, så den tid jag känt mig mest otrygg här är då området ockuperades av polis i våras, eller när det är mycket väktare och prat om fler övervakningskameror. När det gäller bilbränderna så kom polisen hit och körde runt på gångvägarna innan bilarna började brinna och var här som på andra platser en viktig orsak till att situationen trappades upp.

Det jag däremot tror skulle kunna stärka tryggheten är om gemenskapen mellan människor förstärks. Misstänksamhet skapar otrygghet, och om vi sprider en bild av att det är farligt här så blir människor rädda för varandra och risken ökar att klyftor förstärks och saker går överstyr.

Och det finns mycket en skulle kunna göra för att stärka gemenskapen, utan att det går under rubriken trygghetsskapande åtgärder! Detta skulle vara ett kreativt, proaktivt sätt att arbeta istället för att gå den gängse vägen med starkare repression. Närmare granskningar av situationen i Husby tyder på att det är en lång rad av nedskärningar och destruktiva förändringar under flera års tid, mot de boendes uttryckliga och organiserade vilja, som i mycket bidragit till att skapa en miljö där människor känner sig utsatta och negligerade och känner att de ”demokratiska” vägarna inte leder någon vart. Även i Brickebacken finns ju liknande tendenser med exempelvis utförsäljning av lägenheter med tillhörande hyreshöjningar, försämringar och potentiell gentrifiering, skolnedläggningar, kommunal förstörelse av spontana odlingslotter och en ovilja att tydligt ta strid för den kommunala skolan. Viktoriaskolan fortsätter att vinna mark och stärka segregeringen.

Föreningen Trädet, badet, och BIF är tre exempel på företeelser i området som gärna skulle kunna få mer stöd och fler resurser. Fler mötesplatser för ungdomar, gårdsfester eller att möjliggöra gemensamma odlingsprojekt som exempelvis Omställningsrörelsen gjort på flera platser i Sverige är ytterligare några exempel. Våra barn har länge pratat om att de skulle vilja ha en sådan där liten fotbollskonstgräsplan för barn/unga där gamla Ängen låg (innan det flyttades mot vår vilja och barnen tvingades till centralskolan).

Framför allt tror jag att initiativ som kommer från de som bor i området bör uppmuntras och stöttas, snarare än centralstyrda program utan genuint medborgarinflytande.

Kanske går det att ta initiativ att bjuda in intresserade till en grupp Brickebackenbor som samlas regelbundet för att diskutera idéer och mobilisera för att stärka medborgarinflytandet och samhörigheten i området?

Min övertygelse är att ett ökat fokus på hotet från ”de kriminella” eller repressiva åtgärder ökar känslan av otrygghet. Det som däremot stärker tryggheten är när människor känner varandra, samarbetar och känner att de har inflytande över sitt närområdet.

Med vänlig hälsning,