HD om djurrättsdom

Idag kom beskedet att HD inte tar upp Ebba och Karls fall till prövning. Ebba och Karl dömdes av Svea hovrätt till 2,5 års fängelse för påstådda angrepp på ett antal personer med koppling till minkfarmande. Jag touchade på ämnet i den här posten. Om du vill skriva solidaritetsbrev till Karl och Ebba så hittar du adresserna här, men de kommer att ändras inom kort när de flyttas till anstalt.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Stöd till EU-migranter

Jag undviker att lägga upp information om olika insamlingar här, men med tanke på den djupt oroväckande situationen med den växande antiziganismen och fascistpartiernas framfart så känns det oerhört angeläget att visa solidaritet med de EU-migranter i Högdalen som nu drabbas av våldshot även från svenska myndigheters sida.

Läs mer här

Bidrar jag till samhället?

Det är nu cirka fyra år sedan jag lönearbetade senast. Nu och då får jag kommentarer eller frågor som antyder att jag som icke lönearbetande inte ”bidrar till samhället”.

Min första impuls när jag hör detta är inte sällan att försöka förklara att samhällen byggs av människors arbete och inte av pengar. Det går som bekant inte att äta pengar.

Vårt system bygger på lönearbete. De resurser som vi behöver för att fylla våra behov kontrolleras av de med mycket stålar. För att dela med sig kräver de ännu mera stålar, får de inte det så används våld. För att få tag på stålar behöver vi sälja våra kroppar och vår arbetskraft åt andra personer med tillgång till cash. Men detta är inte den enda formen av arbete som är möjlig. Arbete kan organiseras på olika sätt, det kan exempelvis utgöras av slaveri, av självvald aktivitet, vara drivet av ett direkt behov (den hungrige som samlar mat) eller vara avlönat i form av pengar. I större delen av människans historia har våra samhällen fungerat utan vare sig lönearbete eller slaveri, och även i dagens samhällen är mycket av det arbete som utförs vare sig avlönat eller slaveribetonat. Själv bidrar jag till samhället genom bland annat hushållsarbete och volontärarbete.

Att svara så är alltså ofta min första impuls, kanske för att det är det minst provocerande svaret. Min andra impuls (som jag sällan följer) är lite mer offensiv. Jag vill inte bidra till ”samhället”, ty samhället är genomsyrat av förtryck och miljöförstöring, det är en del av den dödsmaskin som knuffar ut människor, producerar vapen, massdödar djur och hotar det mångfaldiga livets framtid på den här planeten. Därför väljer jag att dra ganska få strån till det här samhällslasset, istället lägger jag det mesta av min energi på insatser som jag tror (lite mer) på, som (möjligen) stärker samhällets marginaler och dödsmaskinens motkrafter.

Den tredje impulsen, som jag aldrig hinner nå fram till i ett snabbt samtal eftersom uppmärksamheten ofta är så kort och jag själv ganska trögtänkt, är att sanningen antagligen är en komplex kombination av dessa svar. Även jag är beroende av lönearbetet. Andra måste lönearbeta och dela med sig frivilligt till mig, annars funkar det inte. Och även på andra sätt bidrar jag till samhället, exempelvis genom att konsumera, blogga, gå ut med soporna, åka buss, hjälpa barnen med läxorna.

Vi får se vad jag svarar nästa gång jag får frågan…

Så vad tänker du om att bidra till samhället?

Om ”tryggheten” i förorten

I senaste Brickenytt efterfrågade Hyresgästföreningen synpunkter på hur Brickebacken skulle kunna bli tryggare (s6). Nedan följer mitt svar, och jag tror det skulle vara bra även om andra som tänker något liknande hörde av sig.
————————
Hej!
Jag läste uppmaningen från Hyresgästföreningen om att höra av sig med synpunkter angående ”hur man kan göra Brickebacken tryggare” i senaste Brickenytt. Jag har ett lite annat perspektiv på det här med att göra Brickebacken tryggare.

Jag har bott här 11 år med min familj, och vi har aldrig känt oss otrygga här. Problemet med trygghetsskapande åtgärder i Brickebacken är, om än på ett sätt behjärtansvärt, att det tenderar att skapa den otrygghet det vill förebygga. Det finns ju som bekant många fördomar om farligheten i förorten, och sådana här projektet tror jag förstärker det synsättet och gör människor än mer otrygga.

Jag tycker det är bra om belysningen på gångvägarna fungerar, men det som gör mig personligen mest otrygg är exempelvis män med motorsågar och skogsmaskiner som ger sig på den fantastiska grönska vi har i och omkring området. Det gör mig djupt ledsen och upprörd att se hur fler och fler träd kring stigen och mer grönska i området försvinner. Mycket hellre en stökigare natur än en återhållen, ständigt reducerad, tämjd och tuktad sådan. Mer betong och mindre grönt tror jag inte skapar trygghet.

Själv har jag också dåliga erfarenheter av mötet med den ständigt överskattade polismakten, så den tid jag känt mig mest otrygg här är då området ockuperades av polis i våras, eller när det är mycket väktare och prat om fler övervakningskameror. När det gäller bilbränderna så kom polisen hit och körde runt på gångvägarna innan bilarna började brinna och var här som på andra platser en viktig orsak till att situationen trappades upp.

Det jag däremot tror skulle kunna stärka tryggheten är om gemenskapen mellan människor förstärks. Misstänksamhet skapar otrygghet, och om vi sprider en bild av att det är farligt här så blir människor rädda för varandra och risken ökar att klyftor förstärks och saker går överstyr.

Och det finns mycket en skulle kunna göra för att stärka gemenskapen, utan att det går under rubriken trygghetsskapande åtgärder! Detta skulle vara ett kreativt, proaktivt sätt att arbeta istället för att gå den gängse vägen med starkare repression. Närmare granskningar av situationen i Husby tyder på att det är en lång rad av nedskärningar och destruktiva förändringar under flera års tid, mot de boendes uttryckliga och organiserade vilja, som i mycket bidragit till att skapa en miljö där människor känner sig utsatta och negligerade och känner att de ”demokratiska” vägarna inte leder någon vart. Även i Brickebacken finns ju liknande tendenser med exempelvis utförsäljning av lägenheter med tillhörande hyreshöjningar, försämringar och potentiell gentrifiering, skolnedläggningar, kommunal förstörelse av spontana odlingslotter och en ovilja att tydligt ta strid för den kommunala skolan. Viktoriaskolan fortsätter att vinna mark och stärka segregeringen.

Föreningen Trädet, badet, och BIF är tre exempel på företeelser i området som gärna skulle kunna få mer stöd och fler resurser. Fler mötesplatser för ungdomar, gårdsfester eller att möjliggöra gemensamma odlingsprojekt som exempelvis Omställningsrörelsen gjort på flera platser i Sverige är ytterligare några exempel. Våra barn har länge pratat om att de skulle vilja ha en sådan där liten fotbollskonstgräsplan för barn/unga där gamla Ängen låg (innan det flyttades mot vår vilja och barnen tvingades till centralskolan).

Framför allt tror jag att initiativ som kommer från de som bor i området bör uppmuntras och stöttas, snarare än centralstyrda program utan genuint medborgarinflytande.

Kanske går det att ta initiativ att bjuda in intresserade till en grupp Brickebackenbor som samlas regelbundet för att diskutera idéer och mobilisera för att stärka medborgarinflytandet och samhörigheten i området?

Min övertygelse är att ett ökat fokus på hotet från ”de kriminella” eller repressiva åtgärder ökar känslan av otrygghet. Det som däremot stärker tryggheten är när människor känner varandra, samarbetar och känner att de har inflytande över sitt närområdet.

Med vänlig hälsning,

Tre (ogenomförbara?) förslag till RIA

Idag gör jag min sista dag innan ”semestern” som frivilligarbetare på RIA. RIA är ett place där bland annat hemlösa, alkoholister och narkomaner hänger, fikar, snackar och har möjlighet att duscha, tvätta, få nya kläder eller stöd med myndighetskontakter. RIA passar kanske framför allt in på beskrivningen ”välgörenhet”, och välgörenhet är ju problematiskt för den som har en radikal samhällsanalys. Välgörenhet bekräftar den rådande ordningen och uppdelning mellan privilegierade och marginaliserade, och lämnar de strukturer som orsakat utträngningen orörda eller i värsta fall stärkta.

Ria_skylt.jpg

För egen del har jag varit på RIA i snart fyra år, och trots ovanstående tycker jag att verksamheten fyller en funktion som egentligen har en radikal potential. På vissa sätt är RIA en frizon för marginaliserade människor, och skulle (ännu mer) kunna utgöra en autonom mötesplats och fristad. Här kommer därför tre (odetaljerade) förslag som antagligen i princip ingen berörd kommer att höra och som antagligen aldrig kommer att genomföras, och som jag tror med fördel skulle kunna användas för de otaliga andra liknande verksamheter som finns;

1.Makten över RIA till besökarna. Bilda ett råd som styr verksamheten som (enbart) består av (i stort sett var och en av) de människor som regelbundet hänger på RIA.

2.Ta inte betalt för något. I min mening bör det vara tydligt att RIA bryter mot den kapitalistiska logik som varit med och orsakat besökarnas utträngning. Om det inte går ihop ekonomiskt så är det bättre att erbjuda mindre, än att exempelvis ta betalt för mat.

3.Bryt myndighetssamarbetet. Säg upp bidrag från stat och kommun, och gör verksamheten självständig. I synnerhet bör inget samarbete ske med faster blå.

Även om RIA inte skulle röra sig i den här riktningen (det absolut troligaste) så är min avsikt att fortsätta volontära på RIA. Från början visste jag ungefär vad det var för verksamhet, och av besökarfrekvensen att döma så fyller ändå verksamheten en funktion för besökarna. För min egen del har jag lärt känna många underbara och intressanta människor genom RIA, både i personallag och bland så kallade gäster, och mötet med människor på RIA påminner mig om hur världen kan se ut ur marginaliserade människors perspektiv. Få saker kan vara viktigare.

Därför är volontärande i liknande sammanhang något jag rekommenderar, trots allt. Jobba mindre, volontära mer!!

Om ”kristen renhet”, CPT och gruvindustrin

-Demo i Jokkmokk mot gruvindustrin med 300 deltagare.

-Ojnareaktivist som stog i vägen för skogsmaskiner försvarade lagen, tycker tingsrätten.

-Annika Spalde som är med CPT i Kurdistan bloggar om arbetet.

-Experimental Theology skriver skarpt om den kristna renhetskulturen.

Ockuperade sjukstugor, gruvmotstånd och bankerna

-Ett år med ockuperad sjukstuga i Dorotea.

-Dyr polisinsats i Ojnareskogen.

-Pensionspengarna och gruvförtrycket.

Svenska storbanker tjänade förra året 80 miljarder. Det motsvarar kollektivtrafikkostnaden för 160 län av Örebros storlek.

För övrigt rekommenderar jag senaste numret av Naturskyddsförenings tidning, som innehåller en rad intressanta artiklar, bland annat om Ojnarekampen och gruvprojekten i norr.

En liten liten seger!

Efter några veckors mailande, mediakontakter, mobilisering och avgiftsstrejkande och en offentlig biljettstrejk igår, som uteblev eftersom folk blev skrämda av ett antal polisfordon och väktare på platsen, så bekräftar idag Mats Gunnarsson (MP) även i media (NA) att det kommer en ändring av situationen med familjebiljetten, och hen utlovar också ”en översyn” av biljettpriserna. ”Det blev inte bra, det här”, typ. Det betyder inte att kampen är över, men det är gött med lite framgång ibland!

Socialbidrag

Att behöva ta emot försörjningsstöd (”socialbidrag” i folkmun) för att kunna äta och bo utan att riskera polisbatonger, är inte så glamoröst. Men ur ett samhällsperspektiv finns flera fördelar:

-En bidrar mindre till den ekonomiska tillväxt och den konsumtionshets som hotar så många arters överlevnad på den här planeten.

-En får mer tid över som åtminstone potentiellt kan fyllas med viktigt obetalt arbete. Många arbetsuppgifter förknippade med lönearbete är ju tjänster åt staten och kapitalet och inte sällan direkt destruktiva.

-Riskerna är större när en lönearbetar att en formas till hjärndöd lydnad, och samhället behöver ju kreativa, självständiga, kritiska och initiativtagande individer.

Jag tror inte att försörjningsstöd alltid är att föredra framför lönearbete, men generellt sätt finns det vissa sociopolitiska fördelar. De som tar emot försörjningsstöd ger genom detta ett viktigt socialt bidrag. Låt oss därför applådera dem.

Ett saknat tabu

Till skillnad från den expansiva, hierarkiska och mycket våldsamma Mayacivilisationen (1500 fvt – 1520 evt) så präglas den amazonska urbefolkningsgruppen Makuna av helt andra värden.

(kollektivboende á la Makuna)

”Hövdingens” inflytande bygger på förtroende, generositet och hårt arbete och saknar tvingande maktmedel. Kvinnor och män ”arbetar” kanske motsvarande halva vår arbetsdag. Makuna bor i kollektivhus på ca 15-20 personer och bedriver en form av ekologiskt uthålligt svedjejordbruk i kombination med jakt och fiske. Dieten är närande och välbalanserad, och fester och dramatiserande riter har en central roll. Makunas ”antiöverskottsideologi” (Kaj Århem) fördömer ett utnyttjande av den omgivande miljön utöver familjens omedelbara hushållsbehov, och djuren har Rådare (andeväsen) som vakar och skyddar över dem och skickar hämnd över människorna om de exempelvis jagar eller fiskar mer än de behöver.

Jag betraktar ägandeprincipen som en av grundpelarna i civilisationen. Ägandeprincipen etableras genom att en person eller grupp tillskansar sig långsiktig kontroll över mark, produktionsmedel och/eller resultatet av produktionen. På denna bas förstärks sedan hierarkier, vakter och arméer skapas och omgivningen skövlas för att utöka ägandet. Förtryck, krig och mijöförstöring löper amok.

Till slut blir det hela en självgående maskin som till slut också lägger människors tänkande under sig. Vi börjar dyrka ägandet, Mammon, som något heligt. När detta når sitt kulmen så kan människor bli mer upprörda över en fest där prylar tillhörande en förtryckande institution går sönder, än över att människor som vi har både plats och resurser att välkomna deporteras med våld iväg till hot, trauman, tortyr eller död.

Jag tror att det är desperat viktigt att vi återupptäcker ett tabu mot ägande och överflöd. Enkelhet, måttlighet, från hand-till-mun och jämlik fördelning behöver bli ideal som ersätter en ideologi byggd kring tillväxt, byggande och expansion. Här behövs ett paradigmskifte, men ett sådant tror jag knappast är möjligt bara genom teoretisk diskussion och verbal propaganda. Vi behöver genom våra liv och handlingar visa att vi inte accepterar ägandeprincipen. Frågan är hur. Vad tänker du?

Fotnötter:

1. Du kan läsa mer om både Mayacivilisationen och Makuna i antropologen Jan-Åke Alvarssons (red.) Amerikas indiankulturer. Observera distinktionen mellan mayacivilisationen och mayafolken som idag omfattar flera miljoner människor från urbefolkningen i Mexiko och centralamerika.

2. Angående Facebookfesten som ”urartade” kan du läsa ett manifest från inbjudarna här.

Tips

-John Zerzan, ”The Sea”. (Lyssna på hens radioprogram här.)

-Aktivist-förföljelse: Sex månaders fängelse för simning. I Guardian om kriminaliseringen av protest som del av klass-krig. Och Ofog om fredsaktivister som krävs på 350.000 kronor för stängselklättring. Obs! Låt inte detta avskräcka dig. Det blir sällan så här allvarligt, oftast går det att komma undan odömda. Green Peace-aktivisterna som tog sig in på Forsmark fick bara 40 dagsböter.

-Hela Pingsten om krisen i Kongo.

-Asylsökande offentligt utpekade och polispåhoppade på tåg. Jag förespråkar att svenska medborgare så långt det känns rimligt plankar. Av solidaritets-, rättvise- och miljöskäl bör kollektivtrafiken vara gratis.

-Dumpstring: Reportage i Värmlandsnytt. Hannes på Dumpstrat ”matstrejkar”.

Volontär; 4 plus och 3 minus.

Med volontär menar jag här att göra frivilligt, obetalt arbete i en existerande organisation som jobbar med välgörenhet eller liknande.

+ Volontärandet ger en möjligheter att träffa och lära känna marginaliserade personer, vilket i sin tur ger oersättliga erfarenheter, utmaningar, lärdomar och perspektiv på världen.

+Volontärandet ger en möjligheter att lära känna äldre personer med ett stort hjärta och lång erfarenhet av att möta utsatta människor, vilket även detta ger oersättliga erfarenheter, lärdomar och perspektiv på världen.

+Volontärandet kombinerar strukturerat och oglamoröst vardagsarbete med ett större mått av frihet än i ett vanligt lönearbete.

+Volontärandet skapar åtminstone en möjlighet att ibland något underlätta vardagen för utsatta personer.

-Volontären ger sitt stöd till en hierarkiskt uppbyggd organisation med ekonomiska resurser som är allierad med staten.

-Volontären blir lätt (alltid?) självgod, tror att hen är med och ”gör en insats” och ”hjälper” människor och framstår lätt som lite förmer än dom som är organisationens målgrupp.

-Volontärens ställning blir lätt oklar. Varken anställd eller klient/gäst/målgrupp.

För mig, just nu, väger plusen över, och därför tillbringar jag en hel del tid med volontärarbete.

Vad tänker du? Håller du med? Vill du komplettera eller korrigera listan? Jobbar du själv volontärt?