Jag är inte ickevåldsligt lagd specifikt, men använder ickevåld som strategi mycket i mitt motstånd mot systemet. Har lämnat den som ideologi moraliskt för att istället anamma ‘whatever works’. Funkar den typen av motstånd? Om svaret är ja så kör på! Om något annat funkar bättre så kör på det! Det är viktigare, tycker jag, att saker händer än hur dom händer. Vi pratar väldigt mycket om strategi för aktivister och krigare för jorden men ganska lite om uppvigling!vi måste bli fler som kämpar helhjärtat tror jag. Hur blir vi det? Vilka situationer är radikaliserande? Vad fick oss att vakna upp, och från det börja göra motstånd? Hur kan fler börja göra motstånd oavsett metod?

Jag tror att många aktivister bryr sig om metod men att många ”vanliga människor” inte bryr sig så mycket utan mer vill se något som funkar.

Om jag ändå ska försöka kommentera sakinnehållet i dina kommentarer:

1. Ultrakollektivism. Jag är skeptisk till att kämpa för det allmäna bästa, jag tror att intressen ofta står emot varandra. För att anknyta till det som min länk handlade om så tror jag inte att den aktion som nunnan var inblandad i var för vapenindustrins bästa. Och jag är (till skillnad från de flesta) skeptisk till stora enheter som nationer, organisationer eller rörelser, och förespråkar små gemenskaper där anslutning/närmande är frivilligt. Så jag känner inte igen mig i detta.

2. Jag menar att påverkan och härskande är olika saker. Påverkan blir härskande när en befinner sig i en överordnad position och agerar nedåt. Det betyder inte att jag tror att det finns vattentäta skott här. (Jag tycker ”inflytande” är ett bra ord som bryggar mellan påverkan och härskande.) Det är helt klart viktigt för mig att påverka andra människor, och det ser jag inget problematiskt i. Jag tror att viljan att påverka andra tillhör våra instinkter till samarbete och gemenskap och kamp för överlevnad, och återfinns hos de flesta eller alla. Däremot går det att problematisera vilka redskap jag använder och vilken position jag har. Det är något jag är öppen för att diskutera, jag vet att jag har vissa privilegier som andra saknar (jag är en vit medelålders man och har en blogg, är välformulerad, har förmåga att skriva på ett sätt som anknyter till en akademisk diskurs mm). Samtidigt har jag ingen formell position, saknar ekonomiska resurser (med svenska mått mätt), är dömd och skuldsatt och är kontroversiell på ett sätt som begränsar vilka personer, sammanhang och forum jag kan påverka. Delvis är detta medvetna val utifrån ett maktkritiskt perspektiv. Mitt inflytande är ganska begränsad och jag tror att jag varken vill, kan eller kommer att få speciellt mycket större inflytande än jag har nu.

3. När du talar om att gruppen ska vända sina klor mot mig och att jag ska förlora min status som predikant i hierarkin så har jag uppriktigt sagt ingen aning om vilken grupp du syftar på, du får gärna upplysa mig. Den grupp jag tillbringar mest tid i utanför familjen är nog som volontärarbetare på Ria Dorkas. Där diskar jag, hämtar mat och fikar med hemlösa och min status som predikant i hierarkin är verkligen inte speciellt tydligt…

Om du vill får du gärna förklara mer kring dina utgångspunkter. Hur kommer det sig att du kommenterar här, finns det något i det jag skriver som anknyter till något hos dig, eller är du helt igenom kritisk? Vad var det som fick dig att kommentera just under den här posten? (Jag menar så klart inte att du behöver svara.)