6 reaktion på “Debattartikel: ”Församling på låtsas”

  1. Det var intressant att läsa. Även om jag kommer från en helt annan bakgrund så kan jag känna igen mig i detta med dissonansen, när något inte lever upp till sina förväntningar. Och att delvis fortfarande längta efter något annat. Det kan kännas jobbigt men det är sådant som gör att man utvecklas.

  2. Efter att ha läst kommentarerna på dagen.se så känns det som de flesta som kommenterat inte har läst längre än till att du inte är ”troende” längre och där fått någon slags panik och bara måste försöka omvända dig. Känns som att det egentliga samtalet som jag tror skulle kunna bli väldigt intressant uteblir pga dessa kommenterare.

  3. Visst känner jag igen mycket i debattartikeln i Dagen. Har nog vistats i miljöer med ungefär samma tankar om radikalitet. På samma sätt brottas jag hela tiden med en önskan om att leva mer radikalt som kristen och funderingar på vad som är vision och vad som är ett realistiskt mål.

    Det finns ett grundläggande fel i tanken på att vi kan uppnå den utopi som vi har i visionen att leva som den första kristna församlingen. Det var aldrig något idealtillstånd i den första kristna församlingen heller. Precis som nu var det vanliga människor i både Jerusalem och på andra håll. Det är bara att läsa i Bibeln, inte minst breven från Paulus, så inser man att alla problem som finns i dagens församlingar fanns redan då. Ändå växte församlingarna och budskapet gick vidare.

    Att läsa gamla testamenten är också en resa, där normaltillståndet verkar vara att folket vände sig bort från Gud för det mesta, medan mer radikala troende ibland fick upp ögonen på folket, så att de sökte sig närmare Gud och vad han ville.

    Visionen för församlingen bör vara radikal. Samtidigt blir det en tillkämpad variant av framgångsteologi att hävda att det går att uppnå den utopi vi har ställt upp. Dit lär vi inte komma, innan vi kommer till himlen. Om vi inte har den insikten, leder det faktiskt in på mer dubbelmoral och sekterism, än i den församling som kritiseras för att inte vara tillräckligt radikal.

    Hur radikala kan vi då vara? Historien, både i Bibeln och annars, lär oss att vissa människor kan leva väldigt radikalt. Däremot har det aldrig fungerat att få med sig majoriteten på det tåget. De flesta verkar nöjda med att kunna leva ett fungerande vardagsliv och är nöjda med det. De funderar inte på de mer djupgående frågorna. Kanske är radikalitet något som är en speciell kallelse för dem som behöver visa på ett annat sätt att leva? Församlingen kan alltid bli mer radikal, men det är inte realistiskt att tro på ett idealtillstånd.
    Kanske är det mest radikala att våga leva ett ”vanligt” liv, men samtidigt våga manifestera kristen kärlek och med mänsklighet i de möten med människor man har?
    Att göra spektakulära uttalanden och handlingar kan ha en funktion i vissa lägen, men kan lika gärna vara ett uttryck för bekräftelsebehov och självgod syn på medmänniskorna som inte nått samma högre grad av upplysning. Ju mer man satsar själv, desto lättare är det att bli besviken och bitter på andra, som inte känner samma engagemang. Det är också en fälla.

    Ett radikalt liv har alltid varit en möjlighet inom kyrkan. Lite spännande är det, att det är den ”traditionella” kyrkan som har den tydligaste varianten på radikalt ställningstagande i en kristen gemenskap – att gå i kloster.

    Teorin, teologin och verkligheten måste gå hand i hand, när vi söker vägar till ett mer radikalt liv som kristen.

  4. Tack för kommentar, jag håller med om mycket av det du skriver. Som jag skriver i artikeln har jag personligen släppt taget om den kristna tron. En del av de fällor du pekar på har jag också gått i, och det är inget jag är färdig med heller.

    Idag ser jag en rad olika visioner och praktiker i NT. Där finns både de förväntningar jag pekar på i artikeln, men även andra förväntningar och sådant som direkt motsäger det jag ser som ideal. Även Paulus verkar ha brottats med detta, det ser ut som om han hade en bild av hur församlingarna borde vara om evangeliet var sant som de inte levde upp till, därav säkert mycket av den hårda och auktoritära tonen i många av breven. Idag drar jag andra slutsatser av dessa spänningar – gudsriket kom inte som utlovat, och det öppnar upp för andra sett att tolka och/eller förhålla sig till den kristna berättelsen. För mig är den fortfarande viktigt, men jag förhåller mig väldigt mycket lösare till den idag, och jag tror tex inte på en personlig gud i himlen som vill saker osv.
    När det gäller utopier så är det delvis en annan fråga, även det moderna liberal-demokratiska samhällssystemet är drivet av utopiska förhållningssätt, allt utvecklas och blir bättre och till sist uppnår vi jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter, tänker många. Det utopiska förhållnignssättet genomsyrar i mina ögon den politiska debatten till den grad att regerande politiker kan komma undan med att tala om fred, öppna gränser, inga murar och ”refugees welcome”, samtidigt som den verkliga politiken innebär att tusentals dör och Sverige låser in och deporterar tiotusentals människor med våld. Det är inte en utopi jag tror på. Men att föreställa oss andra världar, andra sätt att leva, och att i någon mån implementera dessa i vardagen tycker jag hör till de mänskliga villkoren. Även den massa som du verkar tala om som fokuserar på vardagen osv lever utifrån utopier, väl, men betydligt mindre sådana, det handlar kanske om den egna karriären eller barnens utvecklingen eller framgång för familjen?
    Det jag framför allt håller med om är behovet av att hitta ett sätt att förhålla sig till frågan om radikalt och gemenskapsorienterat liv. Jag skulle vilja att det inte fanns en spänning där, men jag kan inte se annat än att det gör det. Generellt tror jag på att försöka hålla fast vid både och i någon mån. Om jag hör dig rätt så är det här även något du brottats eller brottas med?

  5. Intellektuellt och praktiskt kan du kanske släppa taget om den kristna tron. Ändå är det frågan om det går? Om man har haft en personlig relation med någon under en längre tid, genom goda och dåliga dagar, är det svårt att säga att den man lämnar inte längre finns… Det går inte att förneka de upplevelser man har haft tillsammans.

    Visst funderar jag återkommande över vad det innebär att leva ett radikalt kristet liv. Om man har mer ambitioner än att vara medlem i en kyrka, är det en fråga som man måste brottas med, för att hålla en hyfsat vettig linje. Den som bara går in för att vara radikal blir helt hänsynslös mot omgivningen. När allt offras för saken, drabbar det både den egna familjen, vännerna , det sammanhang där man verkar och till slut de människor i omgivningen som man skadar, genom att se dem som lägre stående varelser med fel åsikter, som man t.o.m. med mer eller mindre våldsamma metoder har rätt att bekämpa.

    Det finns definitivt en spänning mellan att kunna ha familj och arbete, men samtidigt kunna ha ett engagemang. Då talar jag inte bara om en fullbokad almanacka med aktiviteter, utan ett liv som gör skillnad för människor. tan aktiviteter sker ingen förändring, men verkliga möten kan inte alltid bokas in i almanackan.
    Livet, precis som församlingslivet som NT tar upp, går inte att trycka in i färdiga ramar och logiska resonemang. Det är fullt av paradoxer. I det spänningsfältet lever vi hela tiden, vare sig vi vill eller inte. Enkla lösningar lämnar alltid ute en stor del av verkligheten.

    Jag tycker faktiskt att ett stort problem i dagens politik är att politikerna inte har några utopier som man målar upp eller ens några visoner om hur man tänker sig det goda livet. De uttalanden som du räknar upp, ser jag som rena floskler. Allmänt hållna uttalanden, utan att berätta vad man har för konkreta tankar om hur man vill ha det, ökar bara folkets likgiltighet inför politiken.
    Å andra sidan gäller det att se skillnaden mellan utopin och verkligheten. Det finns en risk både i karismatiska församlingar och politiska ledare slår knut på sig själva i sina försök att låtsas att det går att leva upp till alla sina ideal. Här behövs den ödmjukhet som man kan få av den kristna insikten att ingen klarar av att ens leva upp till vad man själv vill göra. (Som Paulus säger)
    I sådana sammanhang ser vi de värsta exemplen på när systemet till slut blir så sjukt att det blir diktatur, där ledarna upphöjer sig själv och ger sig förmåner som ingen annan kommer i närheten av. Det gäller både religiösa sekter och kommunistiska stater. Detta trots att både religiösa utopier och den kommunistiska utopin i teorin låter väldigt bra.

    Vi behöver utopier. Annars har vi inget att sträva mot, utan kan sätta oss famför TV´n med chipspåsen och låta livet bara ramla över oss.

    Visst finns en utopi hos den marknadsliberala tanken om att vi automatiskt utvecklas till något bättre hela tiden. Det visar på vilka snedvridna tankar som skapas, när man blint tror på den evolutionistiska religionen. Om evolutionen ägt rum, finns det ingenting som säger att den leder till något bättre. Evolutionen styrs av slumpen. Då är det lika möjligt att det inträffar en mutation som leder till systemets undergång. När man sedan lämnar naturvetenskapen och menar att evolutionen automatiskt utvecklar människorna till högre stadier i ex. medvetenhet och godhet, är man helt ute och cyklar. Det är mer ideologi/religion än vetenskap. Dessutom placerar man gärna den västerländska, nutida civilidasationen längst upp på utvecklingsstegen ideologiskt. Det rättfärdigar en nedlåtande, ibland rent imperialistisk syn på människor i andra kulturer.

    Kanske är det verkligt radikalt ändå att våga leva ett liv med familj och arbete, men ändå ha engagemang för andra människor?
    Om man är ”proffsaktivist” kritiserar man ofta andra människor för deras liv och livsval, men är helt beroende av att de finansierar aktivistens liv med socialbidrag eller stöd från närstående. Man vill åka tunnelbana gratis, men förväntar sig att andra ska betala mer. Det kanske är mer glidarliv än radikalitet, även om man är aktivist?

  6. När det gäller upplevelser så tänker jag att våra erfarenheter aldrig är ”rena”, de uppstår ur specifika miljöer och tolkningssammanhang och förstås med de verktyg, det språk och den ideologi en är präglad av. I alla religiösa och andra miljöer gör människor starka erfarenheter av det en tror på. Sen har du förstås rätt i att Jesus och andra inslag i den kristna tron har präglat mig långsiktigt, troligen för resten av mitt liv, på gott och ont, och att det är något jag behöver förhålla mig till.

    Jag lyssnar på det du säger, tack för att du delade med dig, även om jag är lite osäker på vart du vill med kommentarerna. Det är förstås ok för mig att kommentera även utan mål, men jag är osäker på om du söker respons och i så fall av vilken sort. Mot slutet anar jag en kritik av mig, är det rätt uppfattat? Eller är det en allmän bild du kritiserar? Jag är osäker eftersom jag inte känner igen mig så mycket, jag är gift och har barn i tonåren och har också haft lönearbete osv, även om jag inte har det just nu. Vi lever lite enklare än medelsvensson men har ändå mycket mer än vi behöver utan att behöva försörjningsstöd. Plankning förespråkar jag, ja, kollektivtrafiken borde av miljö- och rättviseskäl vara skattefinansierad och tillgänglig för alla på lika villkor. Men kanske är det inte mig specifikt du kritiserar utan andra ”proffsaktivister” du känner. Själv känner jag inga proffsaktivister, trots att jag har många vänner som håller på med aktivism. De flesta aktivister jag känner lägger mycket tid och engagemang på direktstöd till utsatta människor och för samhällsförändring på andra sätt, det mesta obetalt, och lever i regel enklare än snittet. Så lite funderar jag allt på vilka ”proffsaktivister” du tänker på som lever ”glidarliv”.

    Mot slutet av din kommentar ser det ut som om du har ett ideal där en är oberoende av andra, rätta mig om jag har fel? Så ser inte jag på världen, jag tror vi är ”skapade till gemenskap” (med kristniska) eller ”flockdjur” (med evolutionistiska) som behöver varandra. Dessutom bygger hela vår livsstil här i väst med ekonomiskt överflöd och lyxprodukter i rader på förtryck och utsugning av djuren, miljön och fattiga människors arbete, och vårt ekonomiska system, som jag ser det, är uppbyggt på att en liten klick blir rika på att äga företag medan andra tvingas sälja sin tid och sina kroppar för att producera varor och tjänster (dvs kapitalism). Vem i detta system som lever ”glidarliv” är nog inte så entydigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>