En läsarfråga om pacifism

Hej Jonas!

Jag har inte läst alla inlägg i din blogg och du kanske redan har skrivit mycket om pacifism. Tycker dock att det skulle vara intressant att höra hur du resonerar om man tar ned diskussionen från ett teoretiskt plan till praktiska situationer där många, inte minst jag, skulle säga att en pacifistisk hållning blir smått absurd.

Man skulle t.ex. kunna tänka sig en skolskjutning där en ytterligt motiverad person har skjutit ihjäl ett flertal barn med ett automatvapen och nu är i färd med att skjuta ihjäl fler.

I situationen står du gömd bakom en vägg och ser skytten från sidan när denne skjuter mot fler skolbarn. Du har tillgång till en laddad pistol och du vet hur du ska hantera den. Du har fri skottvinkel och kan slå ut skytten med en kula utan att skada någon annan. I övrigt är du den vanliga Jonas med dina normala skills.

Om du av någon anledning tycker att det är fånigt med påhittade pistolkunskaper kan du väl istället tänka att du står gömd med en spade och har möjlighet att slå ned skytten. =)

Hur väljer du att hantera situationen och varför?

/Arvid

——————————————————————————-


Respons

Innan jag försöker besvara den konkreta frågan vill jag lyfta fram och kommentera en del av dom förutsättningar som är inbäddade i frågeställningen.

-Jag förespråkar och strävar efter att praktisera icke-våld, men det betyder inte att jag saknar förståelse för, eller känner ett behov av att avstånd från, dom som till exempel bedriver väpnad kamp mot förtryck.

-Som ofta när våld diskuteras så målas en extremsituation upp. Mitt dilemma är att våld och förtryck, som jag ser det, inte är en extrem-situation, utan en integrerad del av den rådande ordningen. Låt oss ta våldet mot migranter, produktion och export av svenska vapen till export, oljeindustrins ohållbarhet, hustrumisshandel eller förtrycket av icke-mänskliga djur som några exempel. Allt detta pågår hela tiden. Betyder det att jag borde införskaffa vapen och ge mig ut och skjuta migrationsministrar, oljemagnater, Bofors-chefer, aggressiva äkta män och Scan-aktieägare? Vissa menar det och det är frågor som ligger närmare mig än en skolskjutning som jag med största sannolikhet aldrig kommer att hamna i.

-”Jag” kommer aldrig att få tillgång till en laddad pistol, därför att jag föraktar skjutvapen. Lägger jag mina händer på ett skjutvapen så är min ambition att försöka förstöra det så snart som möjligt. Om ”jag” har tillgång till en laddad pistol så skulle jag vara en person som är i grunden annorlunda än den jag är idag, och då är inte frågan relevant längre.

-En behöver fundera också över vad som har skapat den aktuella situationen, och hur det ska motverkas. Skolskjutningar och liknande verkar av allt att döma vara en produkt av ett sen-modernt och väldigt alienerande samhällssystem + tillgången till skjutvapen. Att motverka vapenindustrin och skapa gemenskap är därför fundamentalt. Att beväpna oss mot beväpnade galningar riskerar att skapa ännu fler beväpnade galningar.

Med det som bakgrund, vad skulle jag göra? Ingen aning, faktiskt. Skita på mig och bli handlingsförlamad är kanske det troligaste alternativet om jag känner mig själv rätt. Kanske skulle jag försöka skjuta skytten, troligen missa, och själv bli skjuten innan skytten fortsatte slakten. Kanske skulle jag skjuta i luften och springa fram för att skapa distraktion och något oväntat. Kanske skulle jag försöka snabbt mobilisera andra för att tex rusa fram mot skytten från olika håll, plötsligt och samtidigt.

Har andra någon input i diskussionen? Och Arvid får gärna en replik, förstås.

7 reaktion på “En läsarfråga om pacifism

  1. Tack för svar!

    Ja, visst är det en extrem situation jag målar upp. Sådana brukar ofta vara tacksamma som underlag för diskussion. Samtidigt är det ju inte helt osannolikt att man som människa med icke-vålds-principer hamnar i lägen där man måste fråga sig om det finns utrymme för samtal eller om det handlar om att snabbt och resolut gå in för att fysiskt rädda oskyldigas liv och hälsa och där alternativet helt enkelt är att se på när människor far illa.

    Jag inser att det finns mycket att fundera över gällande det våld (”och förtryck”) som du kallar ”en integrerad del av den rådande ordningen” och som du säkert vet är jag en del av det så kallade våldsmonopolet. Det är komplicerat och det manar till eftertanke, men jag står för mitt yrke och jag är stolt över det jag gör.

    Självklart ska vi ifrågasätta polisens uppgift, hur den genomförs och dess existensberättigande, men jag måste säga att jag mer än sällan hamnar i situationer som jag har mycket svårt att se hur man skulle kunna lösa på ett moraliskt försvarbart sätt utan att använda ett visst mått av våld.

    Nu i veckan blev vi dragna på ett jobb där ambulanspersonal hamnade i fysiskt underläge mot en patient, stor och kraftig, som drabbats av krampanfall. Han var så förvirrad och tagen att han inte begrep att sjukvården samt nära och kära var där för att hjälpa honom. Han blev utåtagerande och farlig och detta i ett tillstånd där han inte var mottaglig för ickevåldsprinciper.

    För mig hade det varit sjukt att inte ingripa fysiskt för att säkra hans förtvivlade blivande hustru, hans föräldrar och ambulanspersonalen.

    Personligen ser jag på pacifismen som en metod för att hindra ”hämnden”, den som driver våldet framåt, men om det handlar om rena räddningsaktioner i uppkomna och akuta situationer där oskyldiga kommer till skada, då är jag beredd att ta till det våld som krävs för att göra det rätta.

    Detta om pacifism och våldsanvändning. Sen förstår jag att vi befinner oss långt ifrån varandra i synen på den liberala demokratin
    och på hur samhället fungerar…

    (Ber om ursäkt för eventuella stavfel. Jag stavar som en kratta.)

    • Arvid. Tack för respons. (Jag misstänkte att det var du, men jag var inte säker.)

      Icke-våld konstrueras ofta av kritiker som passivitet, och jag tycker du tangerar det här också. Som om våld eller passivitet är dom enda alternativen. För mig är icke-våld något aktivt, en ingripande livshållning. Jag har rent konkret själv ingripit och gått emellan ibland i våldsamma situationer på stan. Att då använda kroppen är inget problem, däremot vill jag undvika att fysiskt skada (eller hota med sådan skada) andra personer. Levande varelser bör enligt min mening bemötas med respekt, även om dom uppfattas som ”onda”. Men att under en kortare tid hålla i eller hålla nere en person som behöver lugna ner sig kan absolut vara det bästa i vissa situationer, tror jag, och det mest respektfulla en kan göra. Sen är det i och för sig intressant att det alltid är den här typen av ”vackra” exempel som kommer fram när polisvåldet ska försvaras.

      Sen tror jag du ringar in det när du nämner den liberala demokratin på slutet. Frågan om polismaktens existens har för mig inte enbart med polisens metoder att göra (om vapenmakt och våldshot är det bästa sättet att hantera konflikter och icke-etiskt agerande), utan också om huruvida en tycker att dagens samhälle är huvudsakligen något positivt, och därför värt att försvara, eller ej. Om en är beredd att med vapenmakt försvara det våld och den förstörelse som riktas mot migranter, djur och miljön och dom rika som tjänar på detta så förstår jag att polis kan vara ett lockande yrke.

      Hoppas vi slipper träffas ”på fältet”, det skulle kunna bli jobbigt…

  2. Ja, det är lätt att tänka att icke-våld är passivitet. Det finns såklart potentiellt våldsamma situationer som går att lösa på alternativa sätt. Du var t.ex. inne på distraktioner av olika slag.

    Sen vet jag inte om det var meningen att lyfta fram ett särskilt vackert exempel. Det var helt enkelt det senaste våldsingripandet jag varit med om. I övrigt anser jag att våld som lösning i regel brukar förekomma när det inte finns utrymme att chansa med andra lösningar (risk att andra kommer till skada om man inte ingriper direkt).

    Jag håller helt med om att det i grunden handlar om hur man ser på samhället. Det är som sagt komplicerat, men jag landar ändå i att jag ställer mig bakom den liberala demokartin. Utöver det du lyfter fram – ”Om en är beredd att med vapenmakt försvara det våld och den förstörelse som riktas mot migranter, djur och miljön och dom rika som tjänar på detta så förstår jag att polis kan vara ett lockande yrke.” – så kan man istället framhålla fred, yttrandefrihet, allmän sjukvård, god hälsa, ökad livslängd, gratis skolgång, de invandrare som fått ett bättre liv i Sverige mm och marknadsekonomin som betalar det hela.

    Jag blundar inte för att det finns problem och saker som jag skulle vilja förändra, men jag är inte beredd att skjuta ut mig ännu…

    • Egentligen skulle jag vilja kommentera/kritisera eller åtminstone nyansera varje punkt på den liberala demokratins meritlista, men det kanske blir lite tröttande?

      Men låt mig säga så här istället. Jag har ju diskuterat med otaliga poliser dom senaste åren, och ”samtalen” har varit av olika karaktär, allt från regelrätt hån och mobbing (från polisernas sida) till en viss förståelse. I regel har responsen varit ”jag gör bara mitt jobb” (dvs låser in och deporterar migranter med våld till traumatiska situationer). En polis jag snackade med som jag kommer ihåg sa, när vi var ensamma (det är ofta då jag haft dom bästa samtalen), att ”jag förstår verkligen ert perspektiv, och jag måste erkänna att det här är verkligen baksidan med det här jobbet”. Men det var ändå nödvändigt, menade han, för han ville inte förlora jobbet och han ansåg att det var så mycket bra han gjorde annars så att det övervägde. Jag kan förstå tanken, men för mig är det ändå väldigt svårt att ta till sig, och ganska cyniskt eftersom det handlar om andra människors liv. ”Det är klart att vi måste stå ut med en del collateral damage, en del flyktingar måste vi skicka till döden, vissa fredliga demonstranter måste vi bryta ben och bussa hundarna på, vi måste försvara giriga storföretags egendom, osv för vi gör ju ändå så mycket bra också.” För mig framstår det som om en då givit upp sitt eget etiska omdöme och överlämnat hela sitt liv i händerna på sin chef, sin roll och staten, och det är samma argumentationslinje som nazisterna använde under andra världskriget. Eller?

  3. Personligen skulle jag nog inte använda mig av uttrycket ”jag gör bara mitt jobb”. Jag kan inte undandra mig från eget ansvar eller gömma mig bakom chefers beslut.

    Men för mig handlar det om att jag i grunden ser positivt på det du kallar för ”maskinen” eller för ”systemet”. Det är inte ofelbart eller i brist på brister, men jag anser att det är det bästa alternativet hitintills.

    Därför är jag än så länge beredd att ta på mig uniformen och upprätthålla strukturen även om det ibland kan gå emot mina privata ståndpunkter. Möjligen ngt slags tvåregementslära.

    Jag skulle vilja sträcka mig till att såväl aktivister som poliser kan stå för ngt ”bra” i vissa situationer där man hamnar på kollisionskurs och står på olika sidor.

    Det betyder inte att jag är beredd att göra precis vad som helst i polisrollen, men det mesta handlar, som sagt, om hur jag i slutänden ser på ”systemet” när jag summerar ned på sista raden…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>