Förlåt!

Under en stor del av mina många år i kyrkan försökte jag uppträda som en lärare och ledare. Idag inser jag att det såklart var många som såg igenom mig och andra ”ledare”, och inte brydde sig speciellt mycket. Men ändå påverkade jag människor på sätt som jag idag ibland känner sorg och skam över. De sanningar jag predikade hade jag lärt mig av andra, men det undantar inte mig från ansvar.

Under 2000-talet kom dessa värderingar hos mig successivt att förändras och brytas ned, men då hade jag aktivt och offentligt propagerat i den här riktningen i ett tiotal år. Nu var ju det här ganska länge sen, men ändå känns det angeläget att tydligt erkänna och ta ansvar för den här delen av mitt liv.

Här följer några smakprov. Tänk dock på att jag då absolut inte skulle ha beskrivit nedanstående på samma sätt som idag.

-Jag ville skrämma människor att underordna sig den kristna läran med hot om dom, straff och helvete.

-Jag arbetade aktivt för att begränsa kvinnors utrymme.

-Jag drog med människor till sammanhang där de utsattes för suggestion och andliga övergrepp.

-Jag försvarade hierarkiska strukturer, djurförtryck, homofobi och förakt för andra religioner.

-Jag sökte lura människor att tro att allt i Bibeln är sant.

-Jag peppade människor att ge tid, kraft och pengar till destruktiva sammanhang och personer.

-Jag bidrog till att ge människor falska förhoppningar på vad gud skulle göra.

Genom detta har jag bidragit till att såra, skada och krympa människor samtidigt som det hjälpte mig att bygga en (i och för sig ganska liten) plattform. Det är unket.

För nyansernas skull ska sägas att jag inte nödvändigtvis blivit en bättre människa nu, och givetvis gjorde jag mycket inom och för kyrkan som jag är glad för och stolt över, det finns absolut inslag i den kristna berättelsen och sammanhangen som jag värderar högt, och det finns en hel del kontinuitet i mitt liv också.

Men ändå.

Har du gjort liknande saker? Finns det något vi kan göra för att försöka reparera de skador vi tillfogat andra?

(Läs också Sofia Franzén och Joachim Elsander som i dessa poster ger glimtar från sin tros-resa som kanske något kan belysa vad jag talar om, för den som inte känner till dessa sammanhang. Richard Beck skrev också intressant härom dagen om tro i moderniteten.)

9 reaktion på “Förlåt!

  1. Jag har trott att mina icke-kristna vänner på något sätt måste ”ta emot Jesus” för att bli ”frälsta”. Med andra ord, att de skulle behöva tro på ett visst sätt för att inte komma till helvetet. Jag förstår inte hur jag tänkte. Jag tänkte i alla fall inte att det var arrogant eller absurt. Men nu när jag inte tror så längre är jag bara tacksam att jag har så många icke-kristna vänner som accepterade mig som jag var. De var ganska oinsatta i vad jag trodde på och det var ju bara bra.

    Jag försvarade också en massa saker jag inte kan stå för i dag. Vad som finns att göra är kanske att prata med dem vi tror har blivit illa berörda. Jag har pratat lite med ett par personer och det visade sig att de har glömt eller inte bryr sig så mycket. Det var skönt att höra.

    Det du gör nu är ju också bra! Att skriva om det på bloggen, alltså.

    • Sofia. Jag pratade igår med två icke-kristna vänner från den här tiden o länkade till min post. Dom tyckte inte heller det var så farligt, dom fokuserade istället på mer positiva saker. Men jag tror också icke-troende på grund av distans mm generellt sett inte drabbas av sånt här i lika hög utsträckning som engagerade troende som saknar distans och redskap för kritisk reflektion.

  2. Med all respekt för vad du har gått igenom och det verkar ju inte som att någon av er direkt tycker att processen har varit rolig. Helt kul för mig att läsa detta är det ju definitivt inte, jag som jobbat med dig i sex år och dessutom haft kontakt därefter. Att du begränsat kvinnors möjlighet kan jag kanske medge men det var ju också för en väldigt begränsad tid, åtminstone under ”våran” tid. Dina tankar och motiv kan ju ingen annan läsa men ändå tycker jag att det är lite cyniskt. Jag vet knappt ingen som ville vara mer ärlig än du. Dina predikningar tog tag i folk, det märktes, och det i positiv riktning! Du har bidragit oerhört mycket för teologins riktning framåt Jonas och kristen livsstil, jag vet inte om du förstår det? Jag måste erkänna att det är väldigt tråkigt att läsa din ståndpunkt nu. Du beskriver dig själv som om att allt igentligen var uträknat från din sida och skenheligt redan från början men återigen så tror jag att du gjorde det av det ärligaste hjärtat och det ljus du hade då. Det kanske man inte skall se som en livslögn utan att man handlade efter övertygelse då. Jag respekterar också om du känner att just du för ditt liv behöver göra räkenskap men lite konstigt är det när du skriver ”andra ledare”. Visst ingen är perfekt och visst fanns säkert en del omognad hos oss unga ledare i alla fall men det eventuella hyckleriet får väl vi stå för i så fall. Nu kändes det som fler drogs med ofrivilligt i uppräknandet av detta förlåt. Öppenhet är bra för att pröva sina ståndpunkter men allt behöver ju inte bli relativt. Ibland kan detaljer behöva göras upp, även under den tiden som du beskriver ovan men att på något sätt kasta ut barnet med badvattnet känns lite väl drastiskt. För mig får gärna väldigt mycket rivas upp i min kristna tro om det måste till det men Gud har jag inte släppt och tänker inte släppa. Det är det som ger mig mål och glädje i livet. Jag hoppas att du någongång kommer fram till det också, som en välmenande önskan. Förresten, jag såg ditt namn bland ”tack” och ”inspirationskällor” till vår konfirmandbok ”Vägens folk” som vi använder. Är det du?

    • Daniel, tack för din kommentar, det är värdefullt för mig att få just din input. Jag förstår hur du menar, till viss del. Men jag tycker inte att intentionen är så intressant, det är viktigare vilken effekt ens handlingar har och hur handlingarna är, än vilken som är ambitionen bakom.

      Är det något i min lista som du inte förstår vad jag menar med?

      Konfaboken – jo, jag var med och läste och kommenterade texterna, jag känner Skander som är en av personerna bakom boken.

  3. Hej! Nej då, jag tror nog att jag förstår vad du vill säga med punkterna. Det jag vill börja med att säga är att det gläder mig att du skriver med en sådan självinsikt att du trots allt har saker i din kristna historia som du är stolt över och som du inte ångrar. Det är ju ett steg i riktningen att inte kasta ut barnet med badvattnet, det erkänner jag samt att du skriver att du nödvändigtvis inte är en bättre människa nu än förut. Jag har tyvärr så många vänner som har lämnat tron och de känner säkert en frihet men ärligt talat så tycker inte jag att de har blivit bättre människor. De slänger verkligen ut allt. Någon skrev vid ett tillfälle att de okritiskt bara tog emot allt som kyrkan sa på ett område men ärligt talat så är de samma människor idag. Nu tar de okritiskt emot allt som ”motsatsen” säger upplever jag det som.

    Det jag däremot kan betvivla är att dessa ståndpunkter samt att du nu har satt ner foten för din nuvarande övertygelse får den effekt du önskar. Du skriver att du har sårat människor och att du redan har talat med två icketroende. Du fick det svar du hade anat samt säkert hoppats på att det inte hade påverkat så mycket. Okej, nu vet du det. Men alla troende då, som du nu faktiskt sviker. De är kanske ännu fler? Alla vi som var dina medarbetare, alla ungdomar som lyssnade på dig, som du undervisade, alla medelsålders och äldre som tyckte du var en vis man. Ärligt talat undrar jag om du inte sårar fler nu.

    Du hänvisade senast till en vän och bokförfattare och jag klickade där och såg vad han skrivit. Han tackade dig för att du fanns. Det är fler som gör det. Jag vet att jag inte är neutral men jag tror fortfarande att du gör större nytta som tex ”Jesusbrevsförfattare” än det du gör nu.

    Du skrev om skapa plattformar och visst, det är definitivt inte bra och på det sätt som du beskriver det på så kan man verkligen tro att det var det du höll på med men tänk om det inte handlar om plattformar och positioner utan om funktioner? Vi har alla olika gåvor och ”platser” där vi gör störst nytta. När vi inte har den platsen kanske vi blir otåliga och frustrerade. Jag var länge frustrerad över att jag inte gjorde det jag längtade efter. Nu gör jag det och jag är tillfredsställd med livet. Allt är inte perfekt men jag gör det jag tror jag skall göra. Kanske du skall sluta stå på åskådarläktaren och istället fortsätta det du påbörjade på Öms och bli en församlingsledare av något slag? Då tror jag verkligen att du kan påverka. Det handlar om funktioner, inte positioner! Du påverkar redan, på något sätt så får du gehör genom din blogg och ditt engagemang för flyktingar. Det både gläder mig och samtidigt sticker det i ögonen ;-) , inte att du syns utan att du påverkar så pass mycket inom ett område som du säger dig nu ha lämnat.

    Du skriver att det viktiga inte är intentioner utan effekten det verkligen fick och det är delvis det jag menar. Du hade gett effekter som också var bra. Jag vet att vår tid i Iggesund inte fick den effekt du hade hoppats på och jag vet att du skrev att du inte såg det du förväntade dig hos andra kristna heller. Men tänk om du aldrig skulle ha varit som de som det gick bra för, som såg människor komma till tro? Din uppgift är kanske att vara sådan som du är men inom den kristna sfären? Du behöver inte vara som oss. Du behöver inte vara som dessa evangelister som det under vår tid i Iggesund såg ut att gå bra för. Vi är alla olika.

    Tänk, du kom med i Dagen för ditt engagemang för flyktingar. Vilken plattform! Eller funktion kanske? ;-) Det är något helt annat än det du beskriver att du försökte skapa förut.

    Till sist. Dagen skrev, om jag inte minns fel, att du hade börjat gå tillbaka till Mötesplatsen. Stämmer det? Jag har frågat en gång tidigare. Önskar dig allt gott!

    • Tack Daniel. Jag märker att det här engagerar dig, och jag uppskattar verkligen att du tar dig tid. Jag läser och begrundar och tar med mig. Nu tycker jag i och för sig kanske att du fokuserar lite väl mycket på Iggesund, det fanns också en tid innan Iggesund och en tid efter. Många av dom förändringar av övertygelser som skedde började eller tog åtminstone fart genom det sociala engagemanget i Iggesund och vårt gemensamma arbete och kanske var Iggesund en slags ganska tolerant frizon för experiment och teologiskt arbete för åtminstone dig och mig.

      Det är fint att du skriver att jag inte behöver vara som er, men det är inte min erfarenhet. Min erfarenhet är att man i det offentliga rummet inom tex EFK inte får avvika från åsiktspaketet speciellt mycket, det tycker jag blev ganska tydlgt i den sk Fyrke-debatten.

      Vi har alltid haft en relation till Mötesplatsen, och gick tid på gudstjänster periodvis även när vi hade kommuniteten. Efter kommuniteten fortsatte vi, men nu var det dock ganska länge sen. Däremot är Sara ”gäst” i en husförsamling i MP.

      Jag förstår att det sårar och förvirrar en del att jag skriver öppet om min trosberättelse. Men jag tror det vore skadligt om jag dolde de förändringar som jag gått igenom för att folk ska fortsätta lyssna på mig, och det var nog fler som blev ”sårade” under min Jesusbrevs-period, då jag skrev betydligt mer kyrkokritisk än idag. Och jag tror att människor mår generellt bra av att tron prövas och ifrågasätts, även om det är jobbigt. Om det ska beskrivas som ett ”svek” eller ej är jag osäker på, men jag förstår att det kan se ut så från ett evangeliskt kristet perspektiv. För vissa har det varit viktigt att markera att jag inte längre är ett ”syskon” osv, och så hade jag nog själv resonerat tidigare. Andra kan/vill inte ta inte förändringen utan fortsätter att räkna mig som en troende kristen ändå, och ser det som en övergående fas. Det är ok för mig, vem känner framtiden?

  4. Känner igen mig i det du skriver även om jag för tillfället inte skulle uttrycka mig lika drastiskt. Läste för några år sen Torgny Lindgrens bok Norrlands Akvavit om en predikant som på ålderns höst inser att det han trott inte varit sant vilket leder till att han bestämmer sig för att åka runt till de människor han ”omvänt” och berätta om sitt misstag. Den är värd att läsa om du inte gjort det. Nu har jag träffat din bror irl (på min brors bröllop) och ser fram emot att få träffa dig också någon gång…
    /Patric

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>