Fostran o försoning i Gemenskaperna

Stefan Swärds inlägg om det han kallar församlingstukt, med anledning av intervjun med pingst-ledaren Pelle Hörnmark i Dagen, har fått en del följdverkningar i bloggosfären. Hundratals kommentarer hos Swärd (även om dom flesta verkar vara av samma gäng), men också egna poster hos Kolportören, Götabrobloggen, Tankar i Natten, Fjärde väggen, Hela pingsten mfl.

Jag vill med anledning av det som sagts och inte sagts slänga in följande påståenden i diskussionen;

   -Alla församlingar är inte Gemenskaper. I klassisk baptistisk/anabaptistisk teologi så hör församlingsfostran ihop med dopet, och dopet är en tydlig överlåtelse till en alternativ gemenskap och dess praktiker och anda. Motsvarande är fallet även inom kloster, även om initiationsriten är en annan. Det är i dessa och liknande sammanhang (tex kollektiv, kommuniteter, anarkist- och motståndsgrupper) som fostran hör hemma anser jag, och inte i institutioner med sin opersonlighet, brist på gemenskap och hierarkiska ledarskap. Därför föredrar jag nog att etablerade församlingar rör sig mer åt folkyrkohållet, snarare än att börja tillämpa godtycklig ”församlingstukt” som då ofta eller alltid får karaktären av destruktiv maktutövning.

   -Matteus 18 handlar om försoning. Det är trist (och avslöjande) att så många fortfarande envisas med att avsluta citatet från Matt 18:15 i vers 17 eller 18, eller på sin höjd vers 20. (Ja, du måste ta fram Bibeln och kolla själv.) Om vi bryter innan vers 19 så missar vi att detta är en process som handlar om överenskommelse i församlingen, det är inte ett redskap för en grupp maktlystna, ofta manlige, ledare. Och missar vi Petrus fråga och berättelsen från vers 20 så missar vi också att själva poängen i sammanhanget är hur mycket vi ska förlåta. Fostran är inte centrum i sammanhanget, och ännu mindre ”tukt”, utan försoning.

   -Gemenskaperna ersätter staten. Om fostran i Gemenskaper alls ska vara riktigt intressant, så tycker jag dom måste utgöra ett tydligt alternativ till den rådande ordningen. Det innebär i sin tur att det bör finnas en överenskommelse om att man inte tar till våld mot varandra i gruppen, dvs inte ringer efter människor med vapen om någon gör fel. Jag håller med Fjärde väggen och Tankar i natten i kritiken av Swärds exempel med hustrumisshandlaren, i detta fall borde församlings ingripande vara betydligt mer distinkt och direkt än det Swärd beskriver. Men jag tycker, och detta säger jag med bävan, ändå inte att man ska ta till (statligt) våld mot den felande. När jag kritiserar fängelser så frågar folk ofta ”men vad är alternativet”? Alternativet till våld och bestraffning heter församlingsfostran.

   -Fostran och öppenhet utesluter inte varandra utan förutsätter varandra. Bara en nära, fungerande gemenskap kan vara sant och uthålligt öppen och gästfri mot andra människor, i synnerhet dom fattiga och marginaliserade. Jag tror på en disciplinerad, överlåten Gemenskap där merparten av gruppens praktiker är öppna, inklusive måltidsgemenskapen (”Herrens måltid”). Det bör dock finnas tillfällen för avskiljdhet och intern diskussion.

Typ så.

Kommentarer och tankar? Diskussionen får för min del gärna vara långsam och pågå en vecka eller något, i synnerhet som jag är borta fredag morgon – lördag mitt på dagen.

21 reaktion på “Fostran o försoning i Gemenskaperna

  1. Sedan den tid jag följt din blogg så är det här med Gemenskaper något som jag fortfarande inte riktigt förstår mig på. Inlägget av Stefan Swärd fick mig att rygga tillbaks och nästan vilja bli Erimit på heltid. Jag anar dock av en del saker du har skrivit att det finns möjlighet till en mer positiv sida av det hela.

  2. Tack för viktiga perspektiv! Skulle vilja påstå att detta är både mer utmanande och vettigt än det mesta andra jag läst. Även om jag inte riktigt kommit dit att jag kategoriskt kan säga att församlingen ersätter staten (jag vill tro så, men det krävs nog några fler års ältande av den frågan för att komma dit).

    Men jag håller verkligen med om att alla församlingar inte är gemenskaper. Församlingsfostran (eller vad man nu vill kalla det) hör hemma i en nära gemenskap där man är överlåten till varandra PÅ RIKTIGT. Inte i en opersonlig förening där de flesta inte ens kommer på mötena, och de som faktiskt kommer inte känner varandra…

  3. Leon. Intressant. Det är inte så att du har erfarenhet av anarkistiska kollektiv, eller den (anarko-)kommunistiska tanken på ”kommuner” och liknande? Det jag tänker på (och försöker leva i) är eller påminner nog åtminstone om sånt. Uttrycket Gemenskaper har jag vågat använda lite mer efter den svenska översättningen av Det stundande upproret kom ut. Har du läst den?

  4. Emelie. Tack för kommentar. ”Ersätter” var också lite provokativt formulerat. Man kan ju också betrakta det som ett parallellt alternativ till.

  5. Jag förvånas över att man i samtalet om församlingstukt ofta helt glömmer det viktigaste, nämligen undervisningen.

    Fostran och ”tukten” sker främst och bäst genom vanlig undervisning i församlingen, vanliga predikningar och bibelstudier.

    Har varit med i pingströrelsen i 50 år och varit ledare under många år och aldrig varit med om en uteslutning. Tycker alltså att frågan idag inte är en förtryckande fostran och uteslutningar utan motsatsen, frånvaron av fostran, inte minst genom predikan.

    Tyvärr vågar man tydligen inte längre vara tydlig om vad som är rätt och fel. Fördelen med fostran genom förkunnelse är att den inte pekar ut någon.

  6. Jag tycker du ibland gör en för tydlig gräns mellan ”kyrkorna” och ”gemenskaperna”. Sina byggnader och småpåvar till trots så vågar jag nog ändå tro att frikyrkorna ofta utgör i det närmaste fullgoda alternativ till den blodtörstiga staten. Kanske är swärds tal om församlingstukt något positivt om alternativet är staten. Hierarkierna till trots.

  7. Lennart. Det ligger något i det, även om jag inte tror på predikan, utan på en församling där alla är delaktiga (1 Kor 14:26). Alla bör vara fritt och genuint delaktiga i församlingens undervisning genom att ge sitt perspektiv och komma med sina frågor, tror jag. Hela grejen med traditionell predikan förutsätter en hierarkisk församlingsform som jag har svårt att se någon grund för i NT.

    Tomas. EFK-Tomas har talat… ;) Jag håller inte alls med. Församlingarna är beroende av statens våldsamhet, tex genom bidragen eller därigenom att man utan att blinka skulle kalla på personer med vapen om byggnaden eller medlemmarna var hotade.

  8. ‘Staten’.. ja tjena, jag håller inte alls med som du vet Jonas. Här har vi byggt upp ett rättsäkert samhälle med kunniga och erfarna professionella människor, barnpsykologer, fysiologer, sociologer, pedagoger, jurister. Men nej, vi kristna ska inte ha med sånt att göra, allt det sköter vi så bra själva. Ööh.. jag tror inte Kristus är med på det tåget.

  9. Nej jag vet att du inte håller med. Kanske är detta område det där vi är mest oförstående inför varandras övertygelser?

    Rättsäkert. Roligt. Lär man känna samhället från dom marginaliserades perspektiv (flyktingar, interner, hemlösa, djuren) så framträder den rättsäkra ordningen i ett annat ljus.

  10. Jonas. Ja, fastän jag är ganska oinsatt så det ha hänt att jag stött på sånt ibland, i kortare utdrag av texter och så.

    Tidigare när jag har läst dig skriva om Gemenskaper så har tankarna lutat åt att Nomadism skulle skapa fler tillfällen för folk att mötas. För att inte tala om att uppluckra alla gränser i världen, fast egendom, och centraliserad makt m.m. Medans när alla bor i likadana skokartonger staplade på varandra, så blir det mer ett särhälle än ett samhälle liksom. Under omständigheterna har i alla fall jag blivit mer individualistiskt inriktad än jag egentligen är och vill vara. Jag kanske bara inbillar mig de här sambanden: Men när jag har tänkt igenom olika filmer så handlar skräckfilmerna ofta om att vara instängd ensam i mörkret, medans komedier och äventyrsfilmer i princip alltid handlar om resande tillsammans under solen. Så jag undrar om det är något som vi är biologiskt/själsligt betingade att längta efter. Det hör ju lite ihop med ditt följande inlägg, vad vi längtar efter. För visst är det så att vi är fast på ett svårbegripligt sätt, och försöker fly – men bara på låtsas, innom systemets ramar.

    Jag kommer definitivt fundera på och läsa om det här med Gemenskaper mer.

  11. Det låter som om du tror att du är den enda som känner dessa människor Jonas =) Det finns gott om folk som faktiskt har liknande erfarenheter men som inte omfamnar din anarkistiska och civilisationskritiska hållning, så jag tycker inte det känns så värt att prata som om du har en priviligerad position att utala dig.

    Någon gång i höstas satt jag bredvid en man från Nigeria som väntade på svar om sin asylansökan (han hade fått avslag en gång). Det var en obehaglig upplevelse, därför att han var så maktlös, och jag så säker. Och detta bara för att vi var födda på olika platser. Hans flickvän hade blivit kidnappad och han visste inte om hon levde eller inte, själv flydde han för att han fruktade för sitt liv. Vad ska man säga? Otur att du föddes i Nigeria?

    På samma plats fanns en man som precis hade fått sitt uppehållstillstånd, efter att ha överklagat ett avslag. Själva tillställningen var för att fira det positiva beskedet. Hans ärende hade behandlats otroligt taffligt. MEN: han kunde i alla fall överklaga sitt beslut, och fick till slut rätt. Han kunde inte överklaga till mobben som brände ner hans hus, lika lite som hans vän kunde överklaga kidnappandet av sin flickvän.

    Nu kommer ingen av oss (idag i alla fall) kunna övertyga den andra om staten ska bort eller inte, om vi ska jobba aktivt mot det eller inte, etc., men som sagt, att åberopa ett unikt perspektiv (ditt eget) som argument tycker jag inte håller alls.

    (detta sagt med största respekt och samtidigt med en förhoppning att fler blir inspirerade att låta sig beröras av de oberörbara)

  12. Leon. Hm… Det tycks som om du har lite anarko-primitivistiska tendenser kvar ändå… Jag håller med om att det finns kopplingar mellan murar/egendom/centraliserad makt och bofasthet. Å andra sidan är en nomadiserande livsstil minst sagt svår att upprätthålla idag. När det gäller anknytningen till träden, marken osv så kan detta också underlättas av att bo på samma ställe.

    Jag kan annars förstå den individualistiska hållningen faktiskt, och jag misströstar inte sällan på om det verkligen går att bygga Gemenskaper som på allvar utmanar/utgör alternativ till systemets makt, gränsdragningar och egendomsdyrkan. Men jag vill nog ändå tro att det är centralt för framtiden och idag att vi lär oss att leva tillsammans, även om vi bor i lägenheter och så. Jag tror vi behöver varandra för att orka hålla ut i motståndet, och för att inte gå vilse i oss själva.

    I slutet av februari ska vi ha en sammankomst i Örebro där vi för fjärde året bearbetar såna här saker. Vet inte om det är för kristet för dig, men annars kan jag rekommendera det. http://kommuniteter.se/sammankomst-2011-orebro/

  13. Jonathan M. Du övertolkar mitt argument, tycker jag. Jag försökte inte argumentera direkt från underifrån-perspektivet till ”staten ska bort”. Det jag vände mig emot var Sofias ord ”rättsäkert”. Jag tror verkligen att den som bryr sig om andra, och samtidigt över tid lär känna olika människor i systemets marginaler förr eller senare kommer att uppleva att det samhälle som vi byggt upp inte alls är ”rättsäkert”. (Eller åtminstone får en att ställa frågan rättsäkert för vem?) Även dina exempel tycker jag visar detta. Om vi sen utifrån det perspektivet drar slutsatsen att staten behöver reformeras eller avskaffas är en mer komplex fråga, det håller jag med om.

    Självklart tror jag inte att jag är den enda som känner fattiga och marginaliserade människor. Tvärtom känner jag mig ofta som en novis, och det finns många som har mer erfarenhet än jag i detta, även mycket etablerade medelklassmänniskor. Men min erfarenhet är att även sådana (säg tex folk som jobbar på Ria eller som fängelsepräster), när man över tid lever nära marginaliserade människor, inser att samhället inte är rättsäkert.

  14. Jonas. Nah, det är klart något jag fortfarande är lite intresserad av och gillar att spekulerar kring – likt många andra ting. Ungefär samma sak gäller att jag någon enstaka gång kan våga lyssna på Livets Ord eller äta tillsammans med Hare Krishna utan att själv vara religiös. Så om du tycks se mig bära grön-svart flagg betyder det mer sannolikt att jag hejar på Gais. GAIS! :)

  15. Jonas, ser du ändå inte att det finns gradskillnader i rättssäkerhet vid en jämförelse mellan stater?
    Annars är du välkommen hit till Ecuador för studiebesök, eller kanske en liten ”trevlig” bekantskap med Kinas rättssystem?
    Lätt att bli hemmablind när man är uppvuxen i trygga Sverige?

  16. Tobias. Jo, har aldrig sagt eller tänkt annorlunda än att det finns grader i helvetet. Men efter att ha lärt mig en del om hur interner, djur, flyktingar och hemlösa eller ”vänster-aktivister” behandlas så tycker jag det känns i det närmaste hånfullt att tala om att vi har byggt ett samhälle som är ”rättsäkert”. Jag måste också säga att detta såg annorlunda ut för mig innan jag hade dessa erfarenheter. Och när polisen kan döda människor utan påföljder och utredningarna läggs ned utan närmare åtgärd (som i Johan Liljekvist-fallet), eller när vår värste seriemördare visar sig vara dömd på grundval av människors nycker så behöver man också fundera över om vår världsbild med ”trygga Sverige” på toppen av Utvecklingens Våg verkligen fungerar att navigera efter.

  17. Pingback: Folkkyrka vs Troendeförsamling | Christian Mölk

  18. Detta ständiga kollektiva framställande av flyktingar och vänsteraktivister som oskyldiga änglar syns mig endast absurt.

  19. Vem har sagt att dom är oskyldiga? (Fö är jag inte någon vänster-aktivist.) Men jag kan förstå att det känns absurt. Tidigare hade jag också media-bilden av ”vänster-aktivister”, men efter att nu ha varit med ett antal gånger kan jag konstatera att det enda våld jag har sett har kommit från polisens sida. Tänk om du har blivit lurad?

  20. Om de inte är oskyldiga så är också de, som alla andra, syndare som behöver frälsning.

    Jag har mina erfarenheter av svensk vänster. Du vet inte vilka skor jag har gått i. Jag förebrår dig dock inte för det. Inte heller förnekar jag att det förekommer t ex polisvåld i samhället eller att svaga grupper ofta trycks ned.

    Jag tror bara inte att vänsteraktivisternas påstådda utsatthet är något att glorifiera. Det är ju inte bara vad man är emot som är det viktiga, utan vad man är för. De här krafterna står som jag ser det helt enkelt inte för ett bättre samhälle. Tvärtom.

    Har du tänkt tanken att du kanske är lurad att tro att dessa krafter skulle vara något gott?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>