Hellre röd-grönt än blå-brunt! Eller?

Trots att jag av principiella skäl (anarkistiska/pacifistiska/kristna) inte röstar, brukar jag säga att jag hejar på MP, och jag, trots prognoserna, hoppas på regeringsskifte. Dom valtest jag gjort hittills ger V högst poäng, tätt följt av FI och MP (drygt 80% typ). Men frågan är om det självklart blir bättre med en röd-grön än en blå regering (med eventuellt brun support). Det finns flera potentiella problem med ett regeringsskifte, exempelvis:

-MP fortsätter att utslätas och anpassas när dom får del av regeringsmakten.

-Förtrycket blir lite mjukare i kanterna och får ett vänligare ansikte, vilket trappar ned motståndslusten och fördröjer dom nödvändiga alternativens framväxt.

-Socialdemokraternas högervridning befästs med Sahling som partiledare, och för att behålla makten fortsätter S att driva en politik förvirrande lik högerblockets.

-Blockpolitiken stärks med en rödgrön regering och vi närmar oss alltmer ett amerikanskt tvåpartisystem, med den försämring av demokratin som det innebär.

Ändå fortsätter jag nog hoppas på regeringsskifte. Men borde jag?

Vad tror du om dessa risker? Hoppas du på regeringsskifte? Varför/varför inte?

27 reaktion på “Hellre röd-grönt än blå-brunt! Eller?

  1. Nej Mona, Nej Fredrik. Jag älskar inte det nya Sverige och därför röstar jag på det tredje alternativet. Jag är dessutom invandrare själv och ser hur otroligt fel det har blivit de senaste 15 åren. Kanske vi skulle uppfinna Miljödemokraterna ihop som istället för den galna massinvandringen satsa mer på miljön.

  2. Anarkist ?

    Då tycker jag du ska stå ditt kast och låta bli att gå till sjukhuset när du blir dålig, undvik alla skolor som inte är helt privatbetalda och för all del gå inte på de gator som vi icke-anarkistiska medborgare betalat skatt för.

    Vad gäller regeringen så har vi nu iallafall ministrar som har utbildning. Förra regeringens ministrar saknade all form av eftergymnasial utbildning, med ett fåtal undantag (Bodström, wallström + några).

    Vad sägs om en finansminister (Ringholm) som hoppade av gymnasiet för att han var underkänd i matte? IG i matte + finansminister är en dålig ekvation. Fast nej just det han kunde inte lösa ekvationer.

    Eller en statsminister Sahlin som inte drar sig för att strunta i sina 200 obetalda P-böter och casha ut 55.000 i ”förskott” på statliga kreditkortet. Är det så en folklig, arbetarklassledare fungerar ?

  3. Lena >>

    ”IG i matte + finansminister är en dålig ekvation”

    Det där är inte ens en ekvation, så du kanske bör hejda dig lite med att klanka ner på andras matematikkunskaper.

  4. @Lena: Anarkism betyder inte utan samhälle utan just utan styre. Att kalla sig sekulär-anarkism (som är den som främst har med gatubyggen och skolor att göra) kan innebära allt från att vilja vrida tillbaka klockan till den tillvaro vi är anpassade/skapade för att leva i (primitivism) till att motsätta sig att upprätthålla ett samhälle byggt på våld och istället vilja bygga ett samhälle byggt på konsensus och samtycke. Anarkism behöver inte per se betyda att man är emot resursfördelning.

    Privata skolor är problematiska då privat rikedom ofta skramlas ihop genom olika former av slaveri, om inte så ofta i Sverige så mycket väl i fattigare länder. Offentlig finansiering är problematisk då den bygger på stöld, i den mån skatter inte betalas in frivilligt. För mig som kristen blir skatter mindre problematiskt genom att peka på vems bild som faktiskt är präglad på mynten. Inte Guds utan mammons/kungens/statens.

  5. Av många skäl kommer jag att rösta på F!. Kommer de in i riksdagen då kommer de att rösta för ett regeringsbyte. Att vara anrakist, enligt min mening, behöver inte innebära, att man inte röstar. För mig är det självklart att använda alla de metoder som står till buds för att påverka. Anarkismens problem är och har varit, att de haft svårt att visualisera det statslösa samhället och vägen dit.
    Att inte rösta, är för mig enbart ett moraliskt ställningstagande, utan politisk tyngd.

    • Leo. Icke-röstandet i sig är ju en icke-handling, men det finns andra sätt att påverka (direkt aktion osv).

      För mig framstår röstandet alltmer som en akt av tillbedjan, det handlar om att erkänna sin lojalitet till guden demokrati. Det är viktigare för många att man röstar än vad man röstar på, vilket visar att det inte är vilken politik som ska föras som är huvudfrågan.

      Sen är huvudskälet för mig kanske synen på våld. Politiker förändrar ingenting, dom ger order och stiftar lagar som sedan andra ska följa, och den som bryter mot föreskrifterna drabbas av våldsmonopolet. Jag tycker det är olyckligt att försöka skilja mål från medel, i det här fallet att försöka uppnå ett fredligt samhälle med hjälp av tvång och våld.

      Annars håller jag med om att F! är ett juste alternativ. Kanske skulle jag övergå att heja på dom istället för på MP…

  6. Vad exakt innehåller begreppet ”direkt aktion”? Min fråga är ärlig och utan illvilliga biavsikter. Inom den marxistiska vänstern användes ofta motsatsparet inomparlamentariskt och utomparlamentariskt. Det utomparlamentariska inbegrep aldrig fackligt arbete, eller att bygga kooperativ etc. Nästan alltid innebar det demonstrationer etc. För min del har jag alltid arbetat både inomparlamentariskt och utomparlamentariskt, där t ex demonstrationer alltid varit en mindre del av arbetet.

    • Jonas. Jag är glad att du lyfter fram detta!

      Leo. Uttrycket ”direkt aktion” används väl mest i anarerkistiska kretsar. Poängen är att man själv agerar direkt för dom förändringar man vill se, istället för att överlämna detta arbetet till någon form av representant, och ligger i linje med den anarkistiska tanken på självstyre. Partipolitiskt arbete är möjligen motsatsen till direkt aktion, eftersom man då litar på att en rad representanter ska styra upp saker och ting. Att i USA på 50-talet som svart sätta sig på ett café för vita och förvänta sig att bli serverad, att ockupera en övergiven byggnad (eller sin egen bostad), att utföra blockader eller sabotage, att själv ta kontrollen över produktionsmedlen osv är klassiska exempel på direkta aktioner. Att ge pengar till Röda korset, eller vara medlem i en förening är inte direkt aktion. Att låta sig representeras av en präst i ett ekumeniskt samtal om lärofrågor är inte direkt aktion. En namninsamling till politiker är inte direkt aktion. Jag ser på Wiki att demonstration beskrivs som direkt aktion, jag är tveksam och tycker det beror på vad som är demonstrationens syfte.

      Sen kan man förstås diskutera om begreppet är användbart (från den liberala demokratiska ideologins perspektiv antar jag att begreppet inte är meningsfullt), och vad som utgör en god direkt aktion eller ej, och om och vilka typer av indirekt aktion (att låta sig representeras) är vettigt.

  7. Jag röstar blankt – framför allt eftersom alla etablerade partier står bakom på en orättfärdig politik gentemot de mest värnlösa människorna, dvs de ofödda. Jag delar katolska kyrkans syn på fostrens liv och värde – och denna syn leder förstås till en chockartad dom över hela vårt samhällsskick. Nu för tiden är väl egentligen alla etablerade partier lika dåliga på att skydda de ofödda. KD har ju i och för sig en historia av abortmotstånd, men nu är de i stort sett lika dåliga som alla andra. Hur som helst, jag har svårt att säga något positivt om de rödgröna (och F!) med tanke på denna nämnda politiska fråga. Detta är ju partier där aborter knappt problematiseras.

  8. Jag håller med Leo och tycker inte att det är okej att du hoppas på något särskilt parti. Att du ändå har partipolitiska preferenser visar att den där ideologiska överbyggnaden du har för att försvara ditt ställningstagande att inte rösta är just en teoretiskt konstruktion och inte övertygad insikt. Här är en tanke – kan det vara så att det är din dogmatism i den här frågan i själva verket är den avgud du känner tillbeds i valet?

    Apropå blankröster Jonas Axelsson. Vi räknar dem och lägger dem sedan i påsen för röster på Kalle Anka-partiet och Nisse på Manpower. Blankröster har ingen som helst parlamentarisk effekt. Och apropå aborter. Rösta för en barnvänlig, kvinnovänlig politik så löser det sig nog ska du se.

  9. Jonas, jag upplever att du ställer frågan fel. Jag vet inte hur många diskussioner jag deltagit i genom åren, där vi diskuterat metoderna för kampen i stället för att utgå från de vi kämpar för. Vissa kampformer dömdes ut för att de var för reformistiska och möjligen kunde invagga människor i falsk trygghet.

    Det är inte så att kampformerna är det primära, utan det är den konkreta situationen som avgör vilka former motståndet ska ta sig. Några exempel: När gruvarbetarna strejkade då var kampformen solidaritetsinsamlingar. Det samma gällde städerskestrejken och skogarbetarstrejken.

    Solidariteten med vietnams folk krävde en annan kampstrategi. Där var den viktigaste uppgiften att förklara och avslöja samband och givetvis samla pengar. Jag minns ett tal jag höll i Matfors tidigt 70-tal under temat Matfors i Vietnamkrigets skugga. Jag avslutade talet med att hävda att Sverige var USA-imperialismens lilla asgam. Vårt viktigaste budskap var att vi måste stödja Vienams folk med dess egna villkor.

    På liknande sätt arbetade jag mot kärnkraften i Västerås och på ASEA/ABB. Spred information, tillsammans med andra bildade vi ASEA-anställda mot kärnkraft. Linje 3 fick väl minst röster i Västerås, men det var inget förnedrande nederlag och det viktigaste, vi vek aldrig ned oss.

    Samtidigt arbetade jag parlamentariskt och fackligt. Jag har suttit i två städers fullmäktigeförsamlingar, varit både ersättare och viceordförande i socialnämnd och Äldre-och handikappnämnd. Har också hunnit med att vara ersättare i kommunstyrelsen i Hudiksvall. Jag har varit facklig ordförande och jämställdhetsansvarig för Verkstadsklubben på ASEA/ABB.

    Jag beträttar inte det här för att skryta och skrävla, utan att för att visa att det går att förena olika kampformer. Det var inte finare att stå på torget och samla in pengar för Vietnam eller att försöka stoppa USA:s ambassadör att ta in på Knaust, än att som fackordförande arbeta för en dräglig arbetsmiljö för metallare och förhandla bort de sista resterna av kvinnolöner på min avdelng.

    Det är målet och situationen för kampen som legitimerar kampformerna inte tvärtom.

    • Sofia. Kanske. Jag har ett negativt rationalistiskt drag som ibland tar överhanden, och behöver påpekas. (: Men det kan också vara så att en övertygelse innehåller nyanser, tvekan och tvivel.
      En avgud är nog att ta i dock, så viktigt är det inte för mig att man inte röstar. Sen tenderar jag också att tänka mer på en skala mellan bättre och sämre än ”rätt eller fel”. Helst inte rösta (förutsatt att man på allvar satsar på att bygga alternativen), men om man ändå röstar, så hellre röd-rosa-grönt än blå-brunt.

      Leo. Ok, jag hör dig. Men man behöver åtminstone fundera över hur kampformerna formar ens karaktär och tänkande.

      Båda. Skulle ni säga att alla måste eller bör rösta? Att det är fel att låta bli?

  10. Du har helt rätt Jonas att självransakan alltid är nödvändig, oavsett vilken motståndsstrategi vi väljer. Det gäller mig och det gäller dig. Det är inte bara kampformerna som förändrar oss, utan kampen självt.

    En kampform som vi i det längsta bör avstå ifrån är våldet. Våldet tenderar deformera oss som moraliska individer. Vi ser det bl a i AFA:s utveckling.

    Om någon ärligt kan säga att de inte hittat något parti att rösta på, då kan jag givetvis inte kräva att de ska rösta. Det jag reagerar mot är att du verkar göra ickeröstningen till en principiell fråga. Röstbojkott kan i vissa lägen vara en helt nödvändig strategi. I andra fall kan det vara helt förödande.

    Vi ser ju t ex i USA hur medelklassen helt dominerar valen, eftersom valdeltagandet är så lågt. Partierna kan i det stora hela bortse från de fattigas behov.

    • Jo, men det beror ju också hur man ser på vägen framåt och vilken vision man har. Att reformera systemet framstår som mig bara som konstgjord andning. Det betyder inte att det är helt meningslöst förstås, men jag tror på byggandet av dom alternativa samhällena, och hoppas att dessa så småningom ska ersätta staten och kapitalet.

  11. Jag hoppas inte på ett regeringsskifte. Har oerhört svårt för förmynderi, och tycker att de röd-gröna har ngt mer av den varan än alliansen. Tyvärr kan jag inte påstå att de sistnämnda är särskilt mkt bättre, speciellt inte de s.k. liberala. Slående hur alla är så säkra på att deras medicin är den rätta att de utan synbara samvetsförebråelser är beredda att totalt diktera villkoren för ett helt samhälle.

  12. Leo. Det är intressant att du nämner våldet. Det är ju, som jag nämnde ovan, ett av mina huvudskäl till att inte rösta. Politiker styr och förändrar samhället med vapenmakt (lagstiftning-rättsväsende-polis-fängelser-militär). Att vara med och tillsätta politiker är att stödja deras vapenbaserade makt. Och som du tycker jag att våldet är oerhört problematiskt, och förändrar oss som människor till det negativa.

  13. Naturligtvis är de rödgröna mer förmyndare, det är ju vår övertygelse att det är vad som behövs i ett samhälle. Kapitalisterna vill inte att marknaden ska regleras. De vill kunna tjäna ohämmat mycket pengar till vilken mänsklig och biologisk kostnad som helst.

    Jonas. Tror du att Rosa Parks skulle uppmana sina svarta kamrater att ta plats på bussarna men att inte rösta på ett parti som kämpade för att bussätena inte skulle vara reserverade för vita?

    • Jag känner inte Rosa Parks tillräckligt väl. Den svarta medborgarrättsrörelsen var väl delad i synen på kampmetoder? Exempelvis vet jag inte hur dom svarta pantrarna förhöll sig till parlamentarismen. Det finns även annan motståndskamp som bedrivs utan att man tar sin tillflykt till parlamentarismen, exempelvis Zapatisterna.

      Det har väl bland annat att göra med vilken tilltro man har till den moderna nationalstatens förmåga att ordna upp saker och ting (oavsett styrelseskick). Om man som jag tror att nationalstaten varit med och skapat världskrig, klimathot, förtryck och hundratals miljoner människors död så är det svårare att sätta sin förhoppning till att just denna organisationsform ska tillhanda speciellt mycket lösningar.

  14. Sofia, du illustrerar precis mina farhågor; att den egna övertygelsen om vad som behövs skulle ge en rätt att diktera villkoren för alla andra. Förutom några nyliberaler är det väl inte så många som förespråkar en helt oreglerad marknad?

  15. Om du har svårt för förmynderi så har du väl svårt för förmynderi, det är dina egna ord. Antingen är det skälet och då är du emot det oavsett parti eller så har du ett annat skäl som inte låter lika bra. Jag tror som sagt att det är samhällets uppgift att vara förmyndare, att vi gemensamt tar ansvar för att allt inte går år helvete, att de som inte har någon röst eller makt eller pengar företräds när det fattas beslut.

  16. Ja, jag jag har svårt för förmynderi oavsett vilket parti som förespråkar sådant, om det inte framgick. Sedan är samhället idag så komplicerat och globaliserat att jag tror att man måste komma överens om somligt och reglera det (marknaden, miljöpolitik osv.). Likaså tycker jag att det finns poänger att ta gemensamt ansvar för vård och omsorg t.ex., jag är inte demokratimotståndare (möjligen kritiker). Den gamla klyschan att demokrati är det sämsta av alla styrelseskick förutom alla andra, typ. Att uttrycka det som att samhället har som uppgift att vara förmyndare är däremot sådant som jag är skeptisk till.

    Därför föredrar jag också det regeringsalternativ som jag uppfattar som minst förmyndarmässiga.

  17. Okej, ”reglering” och ”förmynderi”. Sorry, jag kan inte diskutera med människor som har uppfunnit sina egna teorier och definitioner av ord för att passa in i deras egna positivistiska samhällsbild. Men även du har ju rösträtt.

    • Jag känner inte Rosa Parks tillräckligt väl. Den svarta medborgarrättsrörelsen var väl delad i synen på kampmetoder? Exempelvis vet jag inte hur dom svarta pantrarna förhöll sig till parlamentarismen. Det finns även annan motståndskamp som bedrivs utan att man tar sin tillflykt till parlamentarismen, exempelvis Zapatisterna.

      Det har väl bland annat att göra med vilken tilltro man har till den moderna nationalstatens förmåga att ordna upp saker och ting (oavsett styrelseskick). Om man som jag tror att nationalstaten varit med och skapat världskrig, klimathot, förtryck och hundratals miljoner människors död så är det svårare att sätta sin förhoppning till att just denna organisationsform ska tillhanda speciellt mycket lösningar. Det har också, tror jag, att göra med hur man förhåller sig till den moderna berättelsen om ”utveckling” som så dominerar vårt tänkande.

  18. Sofia: Ok, fine with me, även om jag inte förstår anledningen till den nedlåtande attityden. Letar utan att lyckas i mina inlägg efter vilken/vilka teori/er jag uppfunnit. Lite självkritiskt saknas nog snarare en sammanhållen teori, var mer tvärsäker förr. Ett forum som detta kan ju ibland fungera att testa sina tankar i (om man inte bara blir avfärdad som mindre vetande). Vet heller inte på vilket sätt min definition av förmynderi och reglering skiljer sig från den gängse. Avses det motstridiga i att acceptera regleringar och samtidigt ha svårt för förmynderi är jag högst medveten om att jag kompromissar. Men positivist är jag definitivt inte, där har du helt enkelt fel.

    • C. Om du lutar lite högerut så kanske du kan förklara för mig hur ”liberala” tänker när dom ofta går i bräschen för hårdare straff, mer disciplin i skolan, restriktivare invandringspolitik, mer pengar till militären, intensivare övervakning osv. Det verkar vara för ofta för att utgöra olycksfall i arbetet, det verkar på något sätt ingå i själva ideologin, som jag då har svårt att förstå det frihetliga i. Och gör att åtminstone jag har nära till tanken att det är en frihet för kapital och patriarkat som man egentligen förespråkar.

      Därför kan jag heller inte se att högern är mer frihetliga än vänstern. Snarare tvärtom kanske, då vänstern vill skapa mer frihet genom att låta staten utgöra en motmakt till kapital och patriarkat. Eller så är båda blocken lika förmyndande. Vem är jag att bedöma det.

  19. Jonas: Apropå att omdefiniera innehållet i ett begrepp, liberalism. Jag ställer givetvis inte upp på det nya innehållet och tvekar att kalla mig liberal numera. Hörde major Björklund förklara sig typ så här på motsvarande fråga: liberalism – frihet – ansvar – krav och utifrån det hårdare tag (fritt tolkat). Är nog en delförklaring även om jag inte köper resonemanget (ren bull shit kort sagt).

    Som jag uppfattar det är båda blocken ganska förmyndande. Kan hålla med dig om att det behövs motkrafter mot både ekonomisk darwinism och patriakalism, det kanske inte är alldeles fel med två ganska jämnstarka block (även om jag vet att du längtar efter ett helt annat system).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>