Icke-våld eller taktik-mångfald

Bland radikaler finns en pågående debatt mellan två traditioner som idag ofta kallas ”icke-våld” respektive ”taktik-mångfald”.

Taktikmångfaldarna åberopar en rad olika argument i sin kritik av icke-vålds-traditionen. ”Icke-våld”, menar dom tolkas i regel väldigt snävt – att väsnas, krossa fönster eller bete sig upproriskt betraktas som våldsamt (jfr denna DN-artikel om svarta blocket), och både egendomsförstörelse och fysiska angrepp på levande varelser kategoriseras som våld. Vidare hävdas att icke-våldare ofta uppträder som småpoliser som, inte sällan i samarbete med den riktiga polisen, försöker kontrollera demonstrationer, aktioner och rörelser och göra dom ofarliga. Icke-våldsförespråkandet används huvudsakligen som en disciplinerande kraft gentemot radikalerna själva, och sällan eller aldrig mot det våld som är en integrerad del av systemet. ”Övervåld” från polis kan exempelvis kritiseras, men sällan eller aldrig polisinstitutionen i sig själv. Icke-våld är också ofta ineffektivt och tjänar mer till att avlasta ett dåligt samvete hos människor som är privilegierade av systemet (och därför med relativt låg risk kan ta tex en arrestering), än att på allvar angripa förtrycket. Icke-våldet riskerar också att släta över dom verkliga spänningar som finns i samhället med potentiellt banala gester såsom ballonger, clownarméer och tårtkalas. Samtidigt har verkliga icke-vålds-rörelser i historien, tex dom rörelser som brukar förknippas med Gandhi och King, alltid varit beroende av mer våldsamma element och strategier i rörelsernas utkant som förstärkt pressen på makthavarna. En taktik-mångfald där det finns en grundläggande respekt för andras strategier och där vi inte offentligt tar avstånd från varandra för att skapa cred för vår egen position i mainstream-samhällets ögon är därför att föredra.

Ungefär så har jag uppfattat taktik-mångfaldarnas argument.


Icke-våldarna, å sin sida, menar att våld föder våld. Mål och medel hänger ihop och kan och bör inte skiljas åt. Det är därför vanskligt att försöka uppnå en fredligare värld med vapen i hand. Väpnade revolutioner som är ”framgångsrika” har historiskt sett alltid lett till nya regimer som inte sällan är värre än det en först försökte bekämpa. Vidare är alla människor en del av systemet, och därför också bundna av systemet, och vi sitter därför alla i samma båt. Att försöka utrota ”dom onda” eller att praktisera ”öga för öga” gör hela världen blind och utrotad. Vi måste istället arbeta mer aktivt med dialog och icke-vålds-kommunikation för att locka till ett engagemang för att en annan värld ska bli möjlig, och framför allt själva försöka att så långt som möjligt leva ut den vision som vi har redan här och nu. Våldsanvändning leder lätt till en våldsupptrappning som skapar onödiga risker också för dom radikaler som inte använder våld. Dessutom äger vi ju ingen armé, och vill inte heller göra det, och är därför dömda på förhand att förlora ett eventuellt krig mot staten, kapitalet och industrialismen om vi försöker bedriva kampen med systemets verktyg.

Ungefär så har jag uppfattat icke-våldarnas argument.


Så vad tycker jag själv då? Jag håller med. Båda…

Hur tänker du? Jag är superintresserad av alla tankar kring detta, både från icke-våldare, taktikmångfaldare och dom som blandar. Känn ingen press att skriva långt eller välformulerat eller nåt sånt. Det går förstås bra att kommentera anonymt, även att skriva in en fejk-mailadress när en kommenterar. Jag har också mailat en del personer som jag tror kan ha intressanta (och olika) infallsvinklar på detta och bett om input, så håll gärna utkik ett tag här.

(Tack också till ”Samuel” som aktualiserade denna fråga i sin kommentar under The Fuck It Point.)

24 reaktion på “Icke-våld eller taktik-mångfald

  1. Kort första tanke för att komplettera ickevåld:et. Det handlar ju också om att inte demonisera ”motståndare” och göra t.ex polisen till vår fiende istället för t.ex själva systemet som utvisar. Det innebär att se att jag också är en del av samma system som utvisar och gynnas av det. Alltså att behandla ”sin fiende” utifrån en konfronterande kärlek istället för konfronterande hat.

    Sen är det också en liten skillnad mellan ett kristet ickevåld som i sitt väsen inte kräver att det skulle vara en effektiv eller bra metod, utan kristet ickevåld handlar om att uttrycka en trohet mot Kristus som älskade fienderna även när de dödade honom. Kristet ickevåld handlar alltså inte främst om ”det funkar” eller inte ”funkar” utan om att faktiskt i bland kunna bli dödade, kunna dö, och så ”misslyckad” i ateismens perspektiv.

    I övrigt tänker jag att det e bättre med flera små grupper som autnomt gör aktioner än stora massor som i sig tenderar att bli förtryckande.

    • Jag slänger in några små kritiska frågor till var och en här i tur och ordning, om någon vill nappa på det;
      Elof. Det är inte helt klart av din kommentar om tex polisen är vår fiende eller inte. Jag skulle argumentera för att dom är det (samtidigt som dom också är bundna av systemet), åtminstone i sin roll som poliser är själva deras uppgift att med institutionellt våld upprätthålla den rådande ordningen. Eller?
      Niclas. En kvinna som blir överfallen av en man en mörk natt och försvarar sig genom att sparka honom i skrevet, gör hon fel?
      Samuel. Det där med gränsdragningarna, är det verkligen i sig ett argument emot våld. Dom som är emot civil olydnad brukar ju argumentera på samma sätt ungefär.
      Thomas. Ser du några faror i våldsanvändning, det blir ju tex vanligare just nu med anarkister (FAI/CCF) som går till attack med sprängämnen och vapen, senast någon kärnkraftssnubbe i Italien som blev skjuten härom dagen? Är inte tex skjutvapen väldigt problematiskt för en anarko-primitivist, är det inte en ganska alienerande teknologi, och något det är lätt att bygga maktstrukturer på?
      Ingemar. Är det verkligen så att icke-våldarna ser sig som bättre än tex vargar? Det är i varje fall inget jag har hört. Homo sapiens har andra möjligheter att i viss mån välja vår kost (kött eller inte tex) och hur vi ger utlopp för våra instinkter. Det gör oss inte bättre än tex vargar, bara annorlunda. (Frågan till Thomas går också till dig.)
      Torpas. Är det inte så att din kommentar framställer icke-våldet som passivitet eller åtminstone som bara verbalt? Men många av dom metoder som tex SAC använt sig av är ju icke-våldsliga, tex generalstrejk, blockader osv. Icke-våld behöver inte vara passivitet. Många icke-våldare kan ju också tänka sig att även använda sabotage mm?
      Matlo. Jag har inte läst alla länkar, men jag ser att någon handlar om Palestina. Men där finns ju också ett motstånd som inkluderar allt från stenkastning till raketer. Liknande förhållanden har rått kring Gandhi och King. När då överheten förhandlar med icke-våldarna så vet dom ju alltid att ett mer militant motstånd finns med som en potential och ett hot i bakgrunden. Så vilka är exemplen på ett fungerande ”rent” icke-våld? En annan fråga till icke-våldarna är hur det är med vårt indirekta stöd till våldsamma strukturer, tex att våra mobiler och datorer förutsätter våld mot fattiga människor, mot icke-mänskliga djur mm. Är icke-våldarna så icke-våldsliga som dom/vi tror?
      Laura. En del av frågorna ovan kanske kan riktas till dig också. Men en fråga jag har gäller det här med effektivitet, att ”vinna”. Frågan är om det kan vara det enda som är viktigt. Är det inte så att våra metoder och verktyg också påverkar och förändrar oss. Risken med att alltför mycket lite på systemets redskap är att dom bara tämjer oss ännu mer. Om vi tex vänjer oss vid ett väldigt våldsamt väpnat motstånd, kommer då inte dessa praktiker att finnas med dom av oss som överlever civilisationens fall, och kanske bli till nya förtryckande maktstrukturer. Och är det inte så att det finns en inneboende skönhet/ande i allt levande som en inte ska förstöra lättvindigt, oavsett vad det leder till.

  2. Jag tycker att vi kan göra det som behövs med aktivt ickevåld och icke-samarbete. Jag anser att våld är just när man utövar våld mot personer eller levande varelser. Skadegörelse och liknande kan vara sjukt omotiverat i vissa fall, men i andra fall nödvändigt för att lyckas med sitt aktiva icke-samarbete.

    Att just ta ställning för att aldrig slå först eller aldrig slå tillbaka handlar om att visa på det sjuka i att polisen attackerar fredliga aktivister. Att statens våldsmonopol används mot obeväpnade människor för att få iväg bussar med flyktingar i rätt tid. Att polisen får makt att säga att ensidigt våldsanvändande är okej om det sparar tid. Tänk om någon annan använde samma argument.

    Jag tror ingen egentligen ställer sig bakom att våldsmonopolet används förebyggande syfte utan många Svenssons anser det behövs vid upptrappning där ”busarna” har vapen.

    Jag tror att mer kan uträtas med aktivt ickevåld. Att vi vågar stå för vad vi tycker, att frågorna alltid hamnar i centrum, och där vi gör allt vad vi kan utan att aldrig höja handen mot en annan människa. Framförallt tror jag det ökar chansen för att fler ska vilja hjälpa till.

    Jag håller med att vissa frågor kan förminskas genom att ta fram ballonger och clownnäsor. Men detta är inte likställt med ickevåld. Jag skulle snarare prata om en utveckling där människor blivit restriktiva och fega i sitt användande av metoder som grundas i aktivt ickevåld och icke-samarbete.

    Avslutningsvis tycker jag det är modigare att inte använda våld än att använda våld. Jag har planer på att vara modig.

  3. Tack för inlägget!

    Utifrån din beskrivning hamnar jag bland icke-våldarna. Tycker du presenterar argumenten bra. Som kristen håller jag även med Elof om troheten mot Jesus.

    Ett problem jag ser med utövandet av våld är att begränsa det. Hur drar vi gränser när det är ok och när det inte är det? Och vem drar den gränsen? Här är jag ganska skeptisk. Däremot ser jag inte nödvändigtvis förstörelse av egendom som våld, även om det inte bör användas hur som helst.

  4. jag förstår idén med icke-våld. som en kompis sa till mig en gång: ”jag praktiserar mest icke-våld varje dag”… men jag anser att pacifisterna drar det för långt. jag anser att våld är alltid berättigat i självförsvar.

    jag kan ge ett exempel. 2008 blev en femtonårig pojke vid namn Alexis Grigoropoulos skjuten i huvudet av en polis i aten. polisen blev senare friad. svaret från anarkisterna blev fruktansvärda kravaller vilket resulterade i att makten inte kunde blunda inför mordet och polisen blev äntligen dömd… det hade aldrig hänt om anarkisterna hade delat ut blommor till poliserna och gjort namninsamlingar.

    ett annat exempel är kravall-hunden Loukanikos som jag har med i min film anOther Story Of Progress och som i en scen biter en polis i benet.

    jag måste säga att det var en ära att få träffa denna modiga hund på riktigt. gatuhundar i aten lever ett hårt liv men i stadsdelen Exarcheia (som domineras av anarkister och bohemer) har de erbjudits en fristad. där är det ingen som sparkar och slår efter dom. och även om dom fortfarande inte har någon ägare så tas dom omhand.

    utifrån hundlogik blir det ju inte svårt att se vems sida man ställer sig på då. så vad ska man göra med en hund som visar sin lojalitet mot sin flock? hur ska man hindra den utan att själv utöva våld? och det är ju det här som är själva grundpremissen i anarko-primitivism, att släppa kontrollen och befria sig från det domesticerande förtrycket.

    moral anser jag ingå i detta förtryck. var det inte jesus som frågade om lagen är till för människan eller om människan? och var det inte jesus som kravallade inne på tempelområdet? jag anser att empati, kärlek, lojalitet och sådana begrepp är mer intressanta än begrepp som moral.

    jag tror att om man lyssnar till sitt inre så kommer man att få dom rätta svaren hur man ska agera i varje situation utan behöva rätta sig efter vissa regler och lagar.

    och vad det gäller avhumanisering av poliser. jag kallade snutarna i grekland för grisar i min film först men fick kritik av den primitivistiska tänkaren Layla AbdelRahim. därför att det är kränkande mot grisar och ingår i ett domesticerande förtryck.

    jag kom att tänka på en bok jag läste en gång som handlade om övergrepp. det är vanligt att man ursäktar förövaren, ” han är sjuk, han mådde inte bra, han hade en dålig barndom” och så vidare. men detta hjälper inte utsatte, denne måste få känna på den ilskan han/hon bär på efter övergreppet och faktiskt kunna få säga att förövaren är ett riktigt as! samma gäller för snutar som faktiskt är riktiga skitstövlar utöver att dom ingåg i en förtryckande institution.

    det är en står skillnad på avhumaniserat och avhumaniserande militariserat våld och folklig ilska och vrede. man behöver inte kravalla tillsammans med dom som uttrycker sin vrede men att sammarbeta med polisen är för mig fullständigt förkastligt. alla som sammarbetar med poliser är inte mina kamrater. tvärtom, dessa står på motståndarsidan och ger sitt stöd för förtrycket…

    sen vill jag passa på att göra reklam för min gör-det-själv-dokumentär: http://www.youtube.com/watch?v=TlZL-0WoMLQ

  5. Jag tycker att de beskrivningar Jonas har skrivit är bra korta sammanfattningar med flera i varje mening möjliga fördjupningspunkter. Det är närapå omöjligt att sammanfatta denna diskussions två (och ett halvt) läger men bra gjort!

    Våld är ju en inbyggd handling i våra egenskaper som organismer. Växter och djur, för att inte tala om mikroorganismer, har ju aggressiva impulser i försvarssituationer. Karnivorer och omnivorer har ju det även i födosammanhang. Från att spruta ut växtgift när någon rör vid plantans blad eller blomma, till att en lejonhona sliter en människa i stycken för att försvara sina ungar. Kan vi fly så gör vi det, om inte, om vi finner oss trängda i en situation utan någon utväg – då slåss vi.

    I civilisationen har ju våldet liksom många andra medfödda kapaciteter manipulerats kulturellt och om jag skulle säga att det är sjukt att hämma sina våldsamma impulser, då skulle jag vara lika sjuk (när så många av dessa ohämmade impulser redan drabbar så många barn och utsatta personer). Men det är samtidigt sjukt…

    Något jag upplever hos många som aktivt väljer icke-våldstaktiken, är tanken att vi människor är ”bättre” än att vi BEHÖVER använda våld. Dvs. bara för att den delen av den mänskliga populationen som de definierar som våldsanvändare förknippas med vad vissa veganer skulle förknippa köttätaren med – ett offer för kulturen, lurad och naiv i sin tro att våld är oumbärligt – så är deras mål att visa på människans förmåga att inte använda våld.

    Att ö.h.t. se sig själv som bättre än t.ex. våra våldsamma kusiner i däggdjurssamhället, är rakt av specisistiskt och främjar definitivt inte en bättre värld.

    Att opponera sig mot det kulturellt manipulerade våldet, dvs det våld som bekräftas hos hustrumisshandlare, djurplågare, soldater, poliser och våldtäktsmän, det kan väl knappast någon motsätta sig. Men att opponera sig mot det våld som kommer av adrenalinrusets andra alternativ, det våld som i slutändan existerar för vår och vår omgivnings överlevnad och säkerhet, det känns lite som att spela hela det förtryckande systemet i händerna.

    Skulle icke-våldet ha utgjort ett hot mot systemet så skulle onekligen snuten ha varit beväpnade med torkade kamomillblommor och valerianarot, snarare än pistol och spray. Det är egentligen onödigt att gå in mer på den alternativa dimensionen – icke-våldsligt motstånd har i allt vad jag läst, sett, hört och upplevt aldrig haft någon effekt utan ett väpnat systermotstånd.

    Visst drabbar det militanta motståndets repression även de icke-militanta men samtidigt så drabbar pacifisternas polisiära ingripanden och i övrigt passiva förhållningssätt (dvs. fastkedjning osv.) de militanta i.o.m. att de inte TILLÅTS utöva sin taktik och genom att lasta över det tyngre arbetet på ett färre antal personer. Dvs färre militanta personer i motsats till massmilitans som i regelrätta uppror.

    Att just våldet betraktas som ett sådant stort hot av systemet att de monopoliserar det handlar inte bara om maktpotentialen i att beröva folk på sina förmåga att lösa och/eller medla i konflikter. Det handlar också om det enkla i att trycker du ner någon med våld måste du också tämja psyket och internalisera impulshämningar och ett begränsat utrymme för känsloyttringar. Vad som sker annars beskrivs så självklart i Brottsbalken Kap 17, 4 § = VÅLDSAMT MOTSTÅND.

    Skulle våldsmonopolet släppas löst hejvilt, menar jag på, skulle det förvisso bli en hemsk början där folk släpper lös många av sina hämningar och alla de oförätter de utsatts för av förtryckare av alla de slag men att det i sinom tid skulle landa av sig självt i det som faller sig naturligt. Det är som är hållbart för mänskliga kulturer. Att folk är överlag fredliga och om någon bryter mot tabun (våldtäkter, oprovocerat våld m.m.) får de en chans att förklara sina handlingar och finns det inga godtagbara skäl till det inträffade så förvisas personen från den lokala gemenskapen. Samtidigt är människorna inte hämmade i sina våldsimpulser, så skulle någon försöka att kuva dem, så skulle de agera som så många ursprungsfolk gjort och fortfarande gör, som våra förfäder också gjort och fortfarande gör, de skulle kämpa mot förtryckaren med sitt liv som insats och inte förhastat sig i någon militant eller icke-våldsidentitet. Olika taktiker diskuteras, bedöms och granskas men i de flesta fall som t.ex. urprungsfolk i mötet med den pre- eller post-industriella civlisationen, innebär icke-våldet assimilation och en plats längst ner i systemets hierarki (där de flesta icke-våldare INTE befinner sig) och våldet innebär oftast död om det vill sig illa. Något som iofs många gånger gäller de som agerat fredligt.

    Finns det någon i detta förtryckande system som inte känner sig inträngd i ett hörn? Finns det någon som känner sig avslappnad och fri att handla efter hjärtats lustar? Finns det någon som inte på något sätt känner sig hotad? Ekonomisk osäkerhet, socialt kaos, psykisk ohälsa, gifter överallt, repression i varje nanometer av vår existens (om vi orkar analysera så långt).

    Vad innebär det att fly i här det läget? Detta läge där den vilda varelsen hade blottat sina hörntänder (om den nu har några) och attackerat sin tusen gånger större fiende. I min värld går det inte att fly. Flykten representeras snarare av underkastelse. Vi väljer att låta läpparna ramla ner över tänderna och svansen mellan benen. Vi kanske t.o.m. väljer att vända oss om och blotta tänderna mot de av våra likar som väljer att attackera. Då är det inte längre flykt, då är det att upprätthålla det som du snabbt glömt nyss riktade gevärspipan mot din panna. Det som, tror det eller ej, fortfarande riktar pipan mot din panna om du nu skulle bli inspirerad av dina revoltiska likar och kommer att rikta pipan mot din panna tills dess att dess strupe slitits av.

  6. Alltså det är väl simpelt – om man tror att världen är byggd på ideal och rör sig i en idévärld och att man ska övertyga ”onda” chefer till att bli ”goda” kan man göra det. Lycka till säger jag. Min ambition som fackligt aktiv och som marxist är att vi i arbetarklassen ska fördela om det materiella värdet i samhället – detta görs inte genom att bedja till några bossar: 100 år av samförstånd har visat att det är grymt ineffektivt. Det gör vi genom kamp. Och i den kampen kan man inte dra upp div. idealistiska linjer i sanden som har med tro på ont och gott att göra. Eftersom att kampen i rör sig i en idévärld.

    Absolut är det oftast taktiskt felaktigt att sutta en sten på en snutjävel eller en ambulans MEN och det är detta men som pacifister missar: det kan vara en grej man gör för att släppa på trycket runt den alienation man känner i samhället runt sig. Förgör det som förgör dig – nu snackar vi inte nått black-block utan mer folk i arbetarklass och -invandrargetton eller andra ställen där kravaller bryter ut. Det är dessutom extremt historielöst och naivt att hävda att egentligen nånting uppnåtts genom att några göbbar satt och tjötade om sina idéer och att det var så någonting förändrades. Rekommenderar läsning av: Elefantupploppet och andra kravaller under Sveriges bråkiga 1800-tal utgiven av Pluribus förlag förra året.

  7. Spännande kommentarer, jag är väldigt glad att ni tagit er tid, tack! En ganska god illustration över hur debatten kan se ut.

    Och fler kommentarer är välkomna så klart, både av er och av andra. Det vore intressant med en replik från icke-vålds-sidan nu, tex.

    Än så länge har bara män (?) kommenterat, och det är ganska uppdelat mellan dessa olika ”läger”/betoningar. Kanske får en också önska några kommentarer som bryter av mot/överbryggar detta.

  8. Okej, jag kvoterar in mig själv som ickevåldsförespråkande kvinna här då, trots att jag tycker att det är ett rätt jobbigt ämne, där jag också kan hålla med båda sidor.

    Jag älskar ickevåld, och tror på ickevåldets kraft att förändra!
    OCH frustreras ibland över att de med makten och våldsmonopolet gör fel och önskar att jag fick vara diktator och bara deportera alla som tycker fel och vill ont till en öde ö. Men även om mina tankar inte alltid är ickevåldsliga, så strävar jag efter att mina handlingar och ord ska vara det.

    Ingemar, du skriver att du inte läst om något tillfälle då ickevåld skulle varit effektivt utan millitär systerkamp.
    http://www.krf.se/debattartikel-pa-ickevaldsdagen-ickevald-ar-mer-effektivt-an-vapen
    http://hallplatshaden.wordpress.com/2010/07/22/ickevald-fungerar/
    http://www.svenskafreds.se/pax/ickevald-gav-resultat-allt-fler-palestinier-valjer-fredliga-medel-inspirerade-av-byn-bil-ins-kam

    Några exempel från toppen av google, det finns många fler men jag ska sova nu. Godnatt.

  9. Jag håller med om båda sidors argument men är emot dogma. Dvs att låsa in sig i det ena eller andra, jag är mer intresserad av frågorna: vad fungerar? och vad fungerar när? Jag är själv inte intresserad av så kallade klimatlösningar eller konfliktresolution, jag är intresserad av att vinna. Vad det innebär för mig att vinna är att få de rika att sluta exploatera de fattiga och de vilda, att mångfald får finnas och att jorden tillåts återfå balans i form av att liv återvänder till sin cykliska bana istället för sin kurs mot kollaps. Det och en del andra saker förstås. Så för att vinna behövs en fungerande strategi, dvs hur det ska gå till, t.ex. att genom propaganda vinna över folk till samma sida eller genom att svälta ”fienden” på resurser.

    På ett sätt behöver kanske civilisationen kollapsa av sig själv för att folk inte ska ta ut sitt agg på miljömupparna som stoppat den, men i det fallet skulle förmodligen haven tömts totalt och klimatet vara kört. Så jag tror inte att det går att vinna det här med en ‘popularitetstävling’ i väst. Vi behöver snarare vara dem som världen behöver att vi är, vi kan ta skulden och vi kan offra oss, till och med vår popularitet för att vinna en lika levande jord som nu eller förr.

    Viktigt att förstå är att det är ett aktivt val att exploatera jorden, människor och ickemänniskor. Det är inget som är oundvikligt. Varje dag fortsätter vi ändå som om det inte fanns några alternativ till civilisationen och alla dess katastrofala konsekvenser. Kommer kanske in på lite orelevanta teman här…

    Jag tror att allt behövs, mer ickevåld, mer blandade taktiker, mer sabotage och större förståelse för att välja själv vad man är beredd att offra. Jag tror dock att en mindre skara människor kan åstadkomma mer om dom skadar ”fienden” där den är som mest sårbar, kanske känslig infrastruktur. Utan att nyttja någon slags kraft för att vinna är motståndet förmodligen kraftlöst och ineffektivt. Förändring tror jag inte händer bara av att folk tror på den tillräckligt, den måste knuffas fram. Folk är redan mycket väl medvetna om att dagens konsumption inte kommer hålla så länge till men ändå ändras inte mycket i rätt riktning.

    ”Without war there is no victory”
    Är vi medvetna om att det här är krig. Du kanske sitter och läser det här på en ny dator medan ett indiskt barn smälter ut värdefulla metaller ur din gamla dator inandandes farlig rök som leder till tidig död. Det här är krig, om du är på den segrande sidan får du njuta av slavarnas slit. Vår rikedom i väst skulle inte finnas utan slaveri. Om vi vill vinna rättvisa måste det innebära att ge upp privilegier som beror på andras misär. Men utan att vi ser detta som krig och utan att vi slåss för rättvisa och frihet för alla kommer segrarna fortsätta förslava resten av planetens invånare. Så en till viktig fråga: vad leder till minst våld i längden?

    Kanske inte så värst fokuserat inlägg men min poäng är väl mest att frågan inte bör handla om våld eller ickevåld utan snarare om vad som är effektivt och hur mycket en som individ är beredd att riskera, för att sedan jämföra det med vad vi riskerar genom att vara passiva/ineffektiva. Sedan tror jag nog det ligger en del i det som sägs angående vad som fungerat i tidigare konflikter i filmer som END:CIV, Coconut Revolution och Testify. Tyvärr åstadkom den största fredliga demonstrationen någonsin (mot senaste kriget i Irak 2003) ingenting. Jag menar inte att våld löser allt, inte att icke-våld alltid i alla situationer är ineffektivt men att det tål att tänkas på. Själv är jag väldigt rädd för våld och förmodligen för feg eller domesticerad för att bruka det. Jag skulle absolut inte bruka det mot kamrater i kriget för en fri, vild och levande värld bara för att det skulle kunna se dåligt ut i media. Vi vet väl vad media är till för nu… Jag önskar att det var så enkelt att det var effektivt att bara skriva brev till makthavare, men jag kan inte vaggas in i det längre, kanske efter att läst Endgame av Derrick Jensen…

    Ha det fint!

  10. Bra frågor! Jag tänker att vi ska komma ihåg att vi har blod på händerna vare sig vi vill eller inte i dagens samhälle, som du skriver så drabbas de fattiga och ickemänniskor av vår passivitets inneboende våld varje dag. Om vi inte stoppar det så fortsätter vi (indirekt) att döda får vår bekvämlighets skull. Jovisst ska en inte använda våld lättvindigt, men jag tror inte att vi automatiskt blir som våra förtryckare när vi gör motstånd. Däremot tror jag att vi blir som dem om vi tar deras positioner med makt. När vi får makt vill vi gärna gynna dem som står oss nära och då börjar vi kompromissa. Jag tror inte att våra redskap nödvändigtvis tämjer oss mer till den hierarkiska våldspyramiden där våld bara får gå nedåt. Det är nog mer så att vi redan är tämjda och måste lära oss bli okontrollerbara igen, och lära oss vad det innebär att vara fri och vild. :)

  11. Jag är svart-vit. För mig är det svarta (anarkismen) helt utbytbart mot det vita (ickevåldet). En kan inte vara renodlad ”pacifist” utan att vara anarkist. En kan inte vara renodlad anarkist utan att vara ”pacifist”. Detta är min bestämda övertygelse.

    Problemet i debatten är ju väldigt mycket definitionen av våld och pacifism/icke-våld. Jag anser inte att det är våld att förstöra en byggnad, krossa rutor, att stå i vägen eller sparka en överfallsvåldäktsman på kuken. Allt det där är andra saker (sabotage, förstörelse, jobbigt, akut självförsvar), som kan vara dåliga i vissa situationer och berättigade i andra.

    Våld däremot är när någon fysiskt attackerar en annan människa och åsamkar denna fysisk skada/smärta för att få sin egen vilja fram. I vårt samhälle är det främst poliser som sysslar med detta. Alltså är det vårt jobb som pacifister/anarkister att fokusera mycket av vår energi på att motsätta oss polisen och på sikt avväpna dom. Samma gäller militärer och andra skumisar som till vardags bär vapen.

    Kanske är jag främst emot organiserat våld. Det blir tydligast så. Jag vill inte ha nån rödsvart armé och tycker av denna anledning att black bloc-taktiken ibland är motbjudande. Den påminner på fler än ett sätt om det vidriga som polisen och militären står för. Men så länge det bara är rutor en krossar så fine. Men när en börjar ge sig på andra varelser då går det för långt. Även om de andra råkar ha en annan typ av uniform på sig.

    Jag håller helt med diverse-tactics-folket om att det allra mesta våldet kommer uppifrån och att det är framför allt detta vi ska ställa oss emot.

    Jag har så många gånger varit med om den där formuleringen ”Du väljer själv, antingen gör du som jag säger eller så gör det ont/låser jag in dig”. Jag tycker den typen av argumentation hör fienden till och inte är något som vår sida ska hålla på med. Kanske håller alla med om det…

    Fight the power!

  12. Pingback: Mot demokrati « Stigen

  13. Självklart finns det problem med våld och det är viktiga saker att diskutera. Men som jag påpekade tidigare och som andra också har påpekat så är det skillnad på våld och våld.

    Jag känner att jag har varken ork eller tid att gå in på några detaljer och analysera ämnet mer. Som sagt, jag anser att det är upp till individen själv att ta ett beslut i varje given situation vilken tatik man ska använda.

    Att påstå att svarta blocket skulle vara som poliser är ett ad hominem argument. Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan svarta blocket och poliser/militärer. De är inte en statligt understödd förtryckande institution med maktbefogenheter att förtrycka, trackasera, misshandla, till med döda andra människor.

  14. Tänker att icke-våld ingår i taktikmångfalden. Så jag lutar mer åt att vara mer öppen och kanske inte för låst av en snäv civil olydnad /icke-vålds tradition. Har svårt att se något metasvar längre i denna fråga, jag tänker lite att ligger i decentraliseringens natur att varje motstånd går sin egen väg. Men personligen hatar jag allt våld (alltså att medvetet skada människor eller djur) och skulle inte våga ta till sånna metoder, kanske framförallt eftersom jag är rädd för hur det skulle förändra mig. Våld känns för mig lite som the easy way out och jag tror mer på icke-våldsmetoder (fast gärna med lite mer edge), i alla fall i de motståndskamper som jag ser äga rum i, och mot, dagens Sverige. Icke-våld är det bästa eftersom mål och medel är ett, men jag vill helst undvika att dömma ut andra gruppers och individers reaktioner på förtryck. Det viktigaste är att vi reagerar på det organiserade och statligt sanktionerade våldet, förtrycket som kommer uppifrån.

  15. Gör inte mot någon vad du inte vill att man gör mot dig. Är inte det en rätt bra grundprincip?
    Ickevåldsmotstånd mot förtryck är så mycket mer än demonstrationer och brevskrivande. Ja, om det begränsar sig till dessa metoder är det inte mycket till ickevåldskamp. Vi behöver ingripa, ställa oss i vägen, vägra samarbeta, bojkotta. Samt, förstås, arbeta på att bygga upp det samhälle vi vill se.
    Tänk om vi på allvar skulle testa ickevåldsmotstånd mot våld och förtryck i Sverige? Tänk om hundratals människor skulle ta sig en hammare och konkret börja avrusta slakterier, vapen, kolkraftverk och andra destruktiva verksamheter? Till exempel. Om ni invänder ”Hur ska man få folk att ta dessa risker?” Ja, det är inte så lätt, men jag tror mycket lättare än att få människor att joina en våldsam kamp.
    Hur vet vi egentligen vad som orsakar förändring? Tänk om de våldsamma delarna av en kamp, som i medborgarrättsrörelsen, inte alls bidrog till framgången? Man kanske åstadkom förändring trots våldet från dessa grupper? Politiker vill ju inte att det ska framstå som att de ger efter för våldshandlingar.

  16. Vi
    ber om ursäkt för sent svar men vi ville föra diskussionerna sins
    emellan innan vi i Örebro gav svar på tal. Svaret blev även
    relativt långt och ibland kanske utsvävande, vi hoppas du har
    överseende med det då vi i yttersta grad är känslomässigt
    engagerade i det vi gör och skriver.

    Våldsfrågan är ständigt aktuell och som ofta debatteras. Vi i
    Revolutionära Fronten har valt att låta målen helga medlen. Vi
    kommer att agera på det sätt vi tror kommer ge det bästa
    resultatet. Vare sig det är att medverka vid debatter, via vår
    internetbaserade tidning Röd agitation eller via våldsutövande så
    kommer vi att använda de metoder vi anser vara effektivast.

    Idag finns det dessvärre bara en klasskamp och det är inte vår.
    Bara under de senaste åren kan man se en stor försämring för oss
    inom arbetarklassen. Återinförandet av bemanningsföretag har lett
    till en osäkerhet på arbetsmarknaden där arbetsköpare kan utnyttja
    oss och där vi ofta bara vet en vecka framåt om vi har ett arbete
    att gå till. Vi tvingas även att tävla emot andra på arbetsplatsen
    för att vi och inte dem ska vara de som får fortsätta, istället för
    som det bör. Att vi på arbetsplatsen enas och sätter press på
    arbetsköparen för att förbättrar våra villkor.

    Även vår allmännytta har sålts till rikskapitalister som nu tjänar
    stora pengar på att oss. Personer med en ätstörningsproblematik kan
    nu lättare köpa bantningspreparat på de privatägda apoteken
    samtidigt som våra äldre bokstavligen sitter i skiten på våra
    äldreboenden. Av den enkla anledningen att någon tjänar pengar på
    det. Klassklyftorna är större än på länge och aldrig sedan starten
    av att protokollföra landets strejker har det varit så få som de är
    idag.

    Vi ser denna utveckling som en våldshandling ifrån borgarnas sida.
    För att stå upp emot den nedmontering vi har sett så krävs det ett
    starkt enat proletariat. Men det är inte nog, vi behöver även en
    klass som är beredd att kämpa för ett samhälle som ser till
    invånarnas behov och inte som idag där man endast ser till hur man
    bäst kan tjäna pengar på oss. Vi har därför valt att sätta
    arbetarklassens bästa i allt vi gör i vår politiska gärning.

    Att tro att vi skulle uppnå de mål vi har satt upp utan kamp är
    både en optimistisk och verklighetsfrånvarande tanke. De som tjänar
    på att hålla oss nere kommer aldrig ge ifrån sig makten oberoende
    av hur starka argument vi kan ge dem, hur fina låtar vi kan skriva
    eller hur många namn vi kan få på våra namnlistor. En tandlös
    klasskamp är en klasskamp utan framtid.

    I de bästa av världar så skulle vänsterrörelsen fungera på så sätt
    att man hjälper och stärker varandra i strävan efter ett gemensamt
    mål. För det första är det största hotet mot en adekvat klasskamp
    vänsterrörelsen i sig. Vänstern förespråkar inte längre
    arbetarklassen. De senaste åren har man slutat prata om klass och
    istället börjat fokusera på ickefrågor som en hbt-q feminism som
    inte är grundad i klasskampen. Därför är det svårt att sätta upp en
    gemensam syn av vart man vill och därefter sträva emot de gemensamt
    satta målen.

    Problemet är ofta, precis som du tar upp i ditt blogginlägg, att
    även om man kan dela samma mål som organisationer/individer som är
    emot våld så försvårar de ofta vårt arbete. De kan fysiskt försöka
    hindra oss eller officiellt ta avstånd ifrån oss och våra
    kampmetoder samtidigt som de tar åt sig äran av de vinster vi har
    bidragit med till vår klass. I den bästa möjliga av världar så
    skulle vi kunna agera samspelt och gemensamt där man istället för
    att sätta käppar i hjulen för varandra försöker göra det för
    borgarna eller fascisterna, de verkliga fienderna.

    Vi gläds över andra individers och organisationers kamp. Allt som
    agerar progressivt för vår klass är av vikt och det är också
    aktiviteter vi försöker stödja. Däremot finns det idag ett ”vi
    sitter i samma båt” och ”så länge man gör något så är det bra”
    tänk, vilket vi anser vara kontraproduktivt för vår kamp. Vi sitter
    inte i samma båt. Det är skillnad på att vara uppväxt i en förort
    och arbeta från tidig ålder för familjens försörjning och att vara
    en vänsterlivsstillist med ursprung i medelklassen. De kan aldrig
    förstå vår kamp på ett mer än teoretiskt plan. Och förstår man inte
    varför vi kämpar och hur vi ser på samhället så är det nog lätt att
    fördöma våldsanvändandet och istället förespråka aktioner så som
    att dansa, något som helt saknar värde för vår klass.

    På samma sätt är inte ”så länge man gör något så är det bra” tänket
    något som gynnar oss. Att lägga ner kraft på en hbt-q feminism som
    inte grundar sig i klasskampen är inget som gynnar oss. Väldigt få
    kan relatera till att känna sig som en hen och att man ska finna
    sin identitet i sin sexuella läggning är kontraproduktivt för oss.
    Feminism för oss handlar om att se könsmaktsordningar i samhället
    och agera därefter. Inte primärt för att det är synd om den
    förtrycka kvinnan eller för att man ska vara snäll och alla ska ha
    det lika utan för att våra systrar utgör halva arbetarklassen. Utan
    dem kommer vi aldrig kunna få till en revolution.

    Att försöka få individer att finna sin identitet i en
    könstillhörighet eller en sexuell läggning är för oss, likt vikten
    av trosbekännelse en suspekt tanke. Det är helt enkelt orelevant om
    du är man, kvinna eller hermafrodit på samma sätt som det inte är
    av värde om du föredrar att ha sex med någon av samma kön eller om
    du klär dig i motsats köns kläder. Vi bryr oss heller inte det
    minsta i vilken gud du väljer att tro på eller vilka fetischer och
    parafilier du själv eller tillsammans med andra väljer att utöva.
    Allt det är irrelevant, det som dock är av värde är om du tillhör
    arbetarklassen eller inte. Är du en av dem som någon har makten
    över och utsugs eller har du själv makten över någon du utsuger?
    Att försöka få människor att finna identiteter i den sexuella
    läggningen eller i trosbekännelsen är inget annat än
    kontraproduktivt då det resulterar i att alienera människor och
    splittra den klass vi i Revolutionära Fronten försöker ena.

    Även om vi har valt att använda oss utav våld så har vi medlemmar
    som av olika anledningar inte använder sig utav offensivt våld, att
    stå kvar och försvara sig själv och sina kamrater är en
    självklarhet. Är man i en situation i livet eller på grund av
    personliga skäl inte känner att man kan använda våld offensivt som
    kampmetod är det helt ok. Det är av största vikt att man själv
    känner vad man kan bidra med i kampen. Vi har full förståelse för
    att merparten inte har det som krävs för att sätta sig själv i
    fysisk fara samt riskera hårda repressalier ifrån rättsväsendet.
    För tro oss, antifascism är ingen dans på rosor, däremot är det
    något som vi anser är mödan värd.

    Använder man våld på det sätt som vi gör är det viktigt att
    ständigt utvärdera sitt arbete och hantera det som
    våldsanvändningen för med sig. Om man bortser ifrån ökade
    repressalier ifrån rättsväsendet så kan våld även vara något
    ytterst destruktivt. Våld för oss är en kampmetod likt vilken annan
    som helst. Det får aldrig bli så att våldet i sig får ett egenvärde
    eller att vi generaliserar vår våldsanvändning på andra
    situationer. Som tur är har vi många medlemmar med lång erfarenhet
    av dessa metoder och hur man kan hantera det på ett adekvat sätt
    samt medlemmar med goda kunskaper inom psykologi. Tillsammans
    arbetar vi hårt för att kunna vara extremt våldsamma i de
    situationer det är lämpligt men att det aldrig får göra oss som
    individer våldsamma.

    Av den enkla anledningen att klasskampen behöver vara
    handlingskraftig använder vi oss idag av våld för att imorgon
    förhoppningsvis kunna njuta av segerns sötma.

    Mvh RF Örebro

  17. Pingback: Icke-våld/taktik-mångfald (om diskussionen) « Stigen

  18. Pingback: Vem är rädd för vargen? | Systematisk heresi

  19. jonas: nu svarar jag på din fråga sent om sider men nej jag tror du tolkar mig fel. Sålänge man har någon form av militans är inte icke-våld passivt, men det är inte heller aktivit icke-våld, det är en militant handling (d.v.s en handling som går i konflikt och klinsch). Att ha en icke-våldshållning är att kväsa och kväva en rörelse med moral. Alltså jag tror inte heller att brevbomber, massmord eller våldtäkter i terrorsyfte är användbara metoder – däremot väljer jag inte att fokuser på en oväsentlig moralisk fråga. Att nassar åker i backen om de är dumma nog att marchera runt med sina löjliga symboler är inte mer än de förtjänar och det är inget jag tänker gnälla över, även om jag inte är den som sparkar ner dem. (även om jag är med kamraterna som gör detta 100% på den extremt effektiva och användbara metoden).

    • Torpas. Tack för förtydligande. Jag har undvikit att själv gå in i den här diskussionen utöver det jag skrev i min ursprungliga post, just eftersom jag är ambivalent.

  20. Pingback: Snutförtryck,gatufester,miljöhot o HBTQ-rädsla(9 tips o kommentarer) « Stigen

  21. Pingback: Mer om utsläppta ”laxar” « Stigarna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>