Inga frizoner eller städer på bergen

Trots min aktningsvärda ålder och pyspunkan på min tros-cykel, tillbringade jag och familjen helgen på den kristna festivalen Frizon. Huvudsakligen är det mötena och samtalen med vänner och bekanta som är grejen för mig, även om jag får medge att en och annan konsert också tilltalade mig (bla Loney Dear, Sounds of Nonno/Trädet, The Chariot, Crimson Moonlight). När det gäller gudstjänster och seminarier är jag extremt selektiv för att undvika ångest, uttråkning eller överdrivna adrenalinpåslag. (Gick dock på det här. Och blev arg…)

Jag hade i alla fall ett antal stimulerande eller rentav fantastiska samtal på festivalen och flera av dom kretsade kring relationen till den kristna tron. Som post-kristen ser jag dessa samtal som ovärderliga och inser att efter 38 års formering i kristna sammanhang så kommer det att vara en livslång process att upptäcka vad jag vill behålla respektive bli av med och hur det ska gå till. Därför känns det också just nu som mest konstruktivt att försöka hålla fast vid en ambivalent inställning till kristendomen och kyrkan.

En sak jag tänkt på och pratat om en hel del under helgen är att många frikyrkliga har levt under en påtaglig moralisk tyngd. Individen och den kristna gemenskapen förväntas i den frikyrkliga teologin axla oerhört mycket ansvar. Detta finns även i resten av samhället (”ta kortare duschar så räddar du klimatet!”), men det är mer accentuerat i frikyrkorna. En ska vara helig och undvika att synda, och den kristna gemenskapen ska vara ”en stad på berget”, en ambassad för guds rike, ett ljus i mörkret. Detta kanske är lätt när syndakatalogen är tunn och i princip går ut på att inte knulla runt, svära, bli för full och att gå till kyrkan ibland. Svårare när en upptäcker att Jesus pratade om rikedom, självförsvar, eder, uppmärksamhetsbehovet, sanningssägande, förlåtelse och martyrskap. Ännu svårare när en upptäcker att även icke-kristna kan vara lysande. Och omöjligt när en kommer på att mycket av det mest destruktiva sitter i system och strukturer.

Den moraliska tyngden som frikyrkliga förväntas bära kan kanske bara leda till två saker. Antingen till världsfrälsar- och hjältekomplex (som i regel bekräftar befintliga hierarkier), eller till att en brister under tyngden. Ofta kanske till båda.

Jag tror inte det finns några frizoner eller städer på bergen. Däremot finns det sprickor i muren och frön som växer. Överallt.

Vad tänker du?

Läs Dagens artikel från Virustältet på Frizon.

6 reaktion på “Inga frizoner eller städer på bergen

  1. Jag håller med dig! Vi är inga hjältar. Ibland brister vi under tyngden för att vi fått för oss att det är möjligt att vara hjältar. Jag tänker att det vi gör är just att så frön i samhällets sprickor. Ibland växer det, ibland växer det inte. Ständigt kämpande, ständigt misslyckande, ständigt medvetna om att det är Gud och inte vi eller jag som är hjälten.

  2. Visst kan människor knäckas under moraliska tyngder. Men samtidigt som Jesus talar om rikets etik så talat han ju faktiskt om Gud som den kärleksfulle fadern som är villig att förlåta. Och det är väl den nåden som gör ens ansträgning möjlig. Så det är väl lite av en växelverkan där, kan jag tänka. Sen håller jag med om det här med sprickor i muren, och de sprickorna kan ju vara den kristna församlingens träning i små steg mot att bättre gestalta Guds rike.

    Eftersom du ändå har öppnat upp för frågor om din tro/icke-tro:
    Var det Fyrke/Swärd-debatten som var droppen som fick bägaren att rinna över?

    • Anton. (Din kommentar fastnade först i filtret, vet inte varför, beklagar.)

      -Det är ju regel att en försöker motverka känslan av allt förstora krav på olika sätt. ”Det finns nåd och förlåtelse”. ”Vi gör det tillsammans”. ”Gör det lilla du kan”. ”Det är en väg/resa” osv. Min erfarenhet är att dessa saker inte räcker.

      -Jag har haft pyspunka länge på min tro, kanske flera decennier. Men förra våren med Fyrkedebatten, kommunitetens nedläggning i kombination med viss litteratur var definitivt ett gupp i vägen som klämde ur mycket av den sista luften i tros-däcket. Ursäkta om jag pressar metaforen för långt… :)

  3. Visst, men å andra sidan så skulle jag nog säga att nåden är väl förankrad i vittnesbördet om Jesus och inte bara en taktik för att hålla kraven på en lite mindre kvävande nivå.

    Jag hoppas att du kanske med lite distans kan få pumpa upp ditt däck igen. Jag ska be för dig (om du inte har hemskt mycket emot det.)

  4. Pingback: Snutförtryck,gatufester,miljöhot o HBTQ-rädsla(9 tips o kommentarer) « Stigen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>