Jordens herrar (bokrecension)

Jag vet inte om det finns något etiskt spörsmål som så kan få mina livsövertygelser att vackla som frågan om djurförtrycket. Å ena sidan kan jag inte se några goda moraliska skäl för att spärra in, döda och plåga djur. Å andra sidan kan jag inte se hur det skulle vara möjligt att överleva utan att bidra till detta. Visserligen är jag semi-vegan, men som sådan också väl medveten om att vår överlevnad idag är beroende av ett industrialistiskt system som förutsätter död och skövling för att vi ska få våra soja-bönor från affären, metallen till vår gryta, elen till vår spis och oljan till vaxduken där vi ställer våra tallrikar med sojabönssås. På våra tallrikar finns ingen fisk, men i mina bästa stunder går mina tankar till alla laxar som fått sätta livet till på grund av dammbyggen i älvarna så att jag ska kunna äta i en varm lägenhet. Och så blir våldet något nödvändigt, och allt jag håller kärt med anarki, fiende-kärlek och icke-våld utmanas.

Pelle Strindlund, socialisten, icke-vålds- och djurrättsaktivisten, som jag numera också fått förmånen att börja lära känna som en vän, har skrivit boken Jordens herrar, som kommer ut i dagarna. Boken är en studie i argumentationen för mänskligt slaveri respektive djurförtryck, och Strindlund visar på alla dom slående likheter som finns mellan hur man resonerat till stöd för dessa former av ofrihet och utnyttjande, och på vilket sätt man avfärdat dom som kämpat för frihet.

Strindlund har i mitt tycke skrivit en mycket intressant och initierad bok i ett angeläget ämne. Det är lätt-läst, tillgängligt och välskrivet, och det finns en påtaglig pedagogisk kraft i greppet om frågan som är svår att värja sig mot. Texten är saklig och noggrann, samtidigt som det finns en humoristisk underton som blottar maktens absurditeter och avslöjar kejsarens nakna ända. Det finns i och för sig också ett rationalistiskt drag i Strindlunds sätt att resonera som nog avskräcker en och annan läsare. En mängd citat från nutida kändisar och makthavare som ibland är häpnadsväckande i sin ytlighet varvas med exempel från slaveriförespråkarnas resonemang. En av mina favoriter är när författaren visar på den djurskyddsnationalism som kan få ett antal olika europeiska länders makthavare att avfärda kraven på lindring för djurens lidande med påståendet att just deras land har ”världens bästa djurhållning” eller liknande. På bokens 250 sidor lär vi känna flera aspekter av herraväldets ideologi och många av dom specifika argument som används för förtryckets försvar och mot dess kritiker. Vissa saker kunde ha utvecklats eller saknas helt, exempelvis en diskussion om gränsen mellan djur och växter, och en förklaring av hur vi kan veta vem/vad som känner smärta och om det är just detta som är enda skälet till att inte döda och plåga.

Allra starkast tycker jag Strindlunds bok blir när han betonar att förtrycket av djur och människor är en sammanflätad historia, och att vi därför ytterst sett talar om en enda kamp för befrielse. I mainstream-debatten spelas ju som bekant djurens väl och ve ofta ut mot människans (förment viktigare) livsvillkor. Men i själva verket var det historiskt sett domesticeringen av djur som föregick och antagligen möjliggjorde människans slaveri, något som också visar sig i det faktum att slaveriet inte sällan har förespråkats just genom att beskriva slavarna som djur, och just därför som varelser man kan behandla illa. Slaveri, djurförtryck och civilisation hör alltså ihop.

Strindlunds huvudsakliga problem tycker jag är att han inte följer upp insikten om denna koppling. Tvärtom finns ett slags modernistiskt stråk i texten, både i formen (med fokus på rationella argument), men också i ordval som ”progressiva” och ”bakåt-strävande” som för tankarna till utvecklingsoptimism. Slaveriet har, enligt författaren, avskaffats, och så kan även djurförtrycket avskaffas. Men har slaveriet verkligen avskaffats? Tog det inte bara nya former? Eller vad ska vi säga om att industrialismen också ledde till lönearbete, människohandel och djurhållning av hittills okända proportioner, inklusive klassiskt slaveri i systemets geografiska periferier? Finns det verkligen en rörelse ”framåt” i historien, eller är det snarare industrialismen och kanske civilisationens nedmontering som är vårt hopp?

Jag lämnade Jordens herrar med en ny iver för att fortsätta försöka ändra mitt och andras handlande på ett sätt som utmanar förtrycket för dom icke-mänskliga djuren. Samtidigt måste jag erkänna att frågan fortfarande gör mig förvirrad och väldigt osäker. Ibland på allt.

Se också Jonathans recension.

5 reaktion på “Jordens herrar (bokrecension)

  1. Man kan inte leva utan att stå i beroende av jorden och alla dess innevånare. Men därifrån till ett systematiserat slaveri är steget långt. Här blir det synligt hur evolution är den enda möjliga vägen mot ett bättre samhälle: steg för steg måste vi nedmontera det felaktiga system som människan byggt upp framförallt under maskinåldern. När oljan tar slut kanske det sker automatiskt. Men det vore nog bra på många sätt om vi kunde börja självmant. Tyvärr tror jag inte att det kommer att bli så. Vi får trösta oss med att det är danande för själen att försöka göra rätt och gott.

  2. När jag ändå är i recensionstagen måste jag ge 5 kugghjul till den här kommentaren. Finurligt, vackert, tankeväckande och uppfordrande. Skulle vilja rama in och sätta upp på väggen.

  3. Naturreligioner ser i allmänhet djuren som en slags heliga gudar, eller kanske djurens själar eller idé eller vad man motsvarande kallat det i deras begreppsvärld. Nordamerikas ursprungsbefolkning tillber ju bisonoxen och örnen och vargen och regnet och alltihop, även om de ändå nyttjar det också, eller JUST FÖR ATT de nyttjar det snarare; för att de underkastar sig sitt behov av dessa storheter. Aboriginerna tog aldrig det sista av någonting. Som nomader kände de den yttersta respekt för naturens behov att återhämta sig – om en naturresurs var plundrad av någon annan före dem när de kom till en ny plats så skulle de ju svälta ihjäl. Därför utvecklades den här principen att aldrig ta det sista. Ett annat sätt att hantera saker och ting mötte de när europeerna kom till Australien och på något sekel utrotade varenda människa på Tasmanien, den enda människotyp som utrotats. Den europeiska kortsiktiga strategin kommer att förgöra jorden. Var kommer den ifrån? En del hävdar kristendomen.

  4. Pingback: Djurens befrielse « Stigen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>