Kampglädje!

Antagligen är jag lite dålig på att förmedla känslan av att det är roligt, meningsfullt och givande att kämpa för radikal förändring. Jag är i alla fall ofta uppfylld av den känslan och skulle absolut inte vilja leva något annat liv. Men en del verkar tro att jag och andra likasinnade har det grått, arbetsamt och tungt. Så någonting brister i kommunikation och/eller världsbild.

Altruism är att sätta sina egna intressen åt sidan för andras skull. Att ge bort och offra sig själv för andra eller annat. Det tror jag inte på. Frågan är om det ens finns. Jag känner inte att jag ”offrar mig själv” eller ”gör en god gärning” när jag tex besöker interner på Kumla-anstalten varje vecka, volontärar med hemlösa, gör solidaritetsaktioner för flyktingar eller låter bli att lönearbeta för att ha mer tid till barnen, hushållsarbete/samlande och fria studier/skrivande. Tvärtom är detta saker som ger oerhört mycket och känns meningsfullt, lärorikt, spännande och intressant. Övertygelsen om att detta sätt att leva också ger mer till omgivningen är förstås viktigt, men att det ger så mycket till mig själv, ingår i motivbilden. Självklart kan en behöva välja bort vissa saker som kan kännas trist, och så klart är det vara tungt ibland, och det finns förstås risker med aktivistiskt engagemang. Men kampglädjen dominerar. Och vilka andra livsval finns det egentligen som inte innebär risker, smärta och prioriteringar?

Vissa saker tror jag göder kampglädjen. Att kämpa tillsammans med andra, som en del av nätverk eller en Gemenskap, tror jag är centralt. Övertygelse är också färskvara, i synnerhet som 99% av all propaganda går i andra riktningen, och därför är det viktigt, tror jag, att ständigt utsätt sig för pepp om att en annan värld, eller åtminstone väg, är möjlig. Att möta människor och gemenskaper som lever annorlunda, att tillbringa tid i det vilda, att läsa samhällskritisk och anarkistisk litteratur/media är sånt som är helt avgörande för mig. Att bygga in stress-reducerande vanor, ta tid för återhämtning osv är också viktigt.

Med mera. Vad göder din kampglädje?

10 reaktion på “Kampglädje!

  1. Min kamp göds/göddes av:
    + växande frön som lever å blir stora växter
    + litteratur
    + musik
    + kärleken till medmänniskor, ngt som i mitt liv upplevts som ngt typ kosmisk övertygelse som getts mig fr ngt högre (Gud). gissar att detta ser olika ut hos olika mskor.
    + liknande kosmiska övertygelse (den del av min sk religösa övertrygelse som är mer personlig) om att följa sanningen och den rättfärdiga vägen/stigen som Jesus dragit upp en gång i tiden via alla galna, grejjer han gjorde å sa för 2000 år sen (typ älska sin nästa, välta marknadsplatser, be för sjuka, å sånt). å att göra detta med andra.
    + den kosmiska övertygelsen om å t.ex. älska min nästa (har en sjukt vid innebörd, ja vet) osv har getts mig gratis både genom att jag utsatt mig för det rent praktiskt… i denna praktiken upplever jag oxå mer obeskrivliga känslor och förnimmelser som peppar mig vidare

  2. vid närmare eftertanke kan jag oxå se att ångest faktiskt ibland gött min kamp… fast kanske inte lika glädjefyllt… å inget eftersträvande heller…

  3. Åh, nä (världens senaste svar), inte bara i kampen! Jag menade nog kampen som ett allmänt generellt begrepp för … det världsförbättrande. Det långsamma, det hjälpsamma.
    Jag finner glädjen möten med barn, i handarbete, i god mat, i vänner, i samtal, i min fina fina Harry. I att kunna skörda mat istället för att köpa.

  4. Pingback: Brustna hjärtan, integrationsdebatt och kampglädje | Mattlo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>