Själv är jag ingen systematisk teolog utan jag kommer alltid till den slutsats som systematiker avskyr…nämligen att det finns sanningar i flera av perspektiven. Jag förmodar att Weaver skulle säga att jag gör det enkelt för mej om jag hävdar att det som hände på korset är ett mysterium. Men jag tror att det är så. Jag tror att det finns för många dimensioner i det hela och att fullständigt förstå det fixar vi inte – tack och lov. Det finns olika sätt att tolka Christus Victor, men jag tror att det finns sanning i alla tolkningssätten.

Personligen har jag svårt med en gudsbild där Guds ära och vrede behöver försonas. Jag har lättare att ta till mej en bild likt den du beskriver, där Jesus visar sin kärlek till oss i sin död. Samtidigt har jag insett efter några år i ett land där äran är allt (där studenter hellre begår självmord än att erkänna en misslyckad tenta) att det finns dimensioner av ära och skam som inte jag begriper för att jag kommer från en annan kultur. Behovet av försoning och tanken på att Israels folk drar skam över Jahwe tycker jag finns starkt i GT och jag tycker att det finns fog för tanken på Jesus som försoningsoffer för våra synder.

Att jag inte kan ta ställning för den ena eller andra försoningsläran beror nog mest på att jag med intellektet egentligen vill luta åt en mer subjektiv syn….men i mina personliga gudsmöten så har jag upplevt en kraft, ett mysterium och ett behov av korset som jag inte kan bortförklara. Korset är en stötesten och en dårskap för många New Ageare, för buddhister, ateister mm mm, men personligen upplever jag att det är därifrån min kraft kommer.

Jag vet att du har läst bibeln mycket grundligare än jag med dessa frågor i fokus och jag tror att du kan motsäga mycket av det jag just sagt. Jag tror att jag bara ville förtydliga att bara för att man är anhängare av en mer objektiv syn så innebär det inte att man inte brottas med den gudsbild som det leder till. Jag håller med dej om att många evangelikaler reflekterar för lite över det dock…..

Ofta när jag hör folk förklara den subjektiva försoningsläran så blir det nån slags ursäktande av att den inte riktigt är som den objektiva läran, och att det sen ändå landar ganska nära en objektiv syn. Det är lurigt det där. På många sätt ligger ju hela evangeliet i just detta: att vara stolt över döden och lidandet, att ha det som förutsättning för det kristna livet. Till skillnad från världen.. osv.