När det gäller demokratier och våld så är ju ett annat dilemma att demokratier som Sverige gärna stöder diktaturer som Saudiarabien. Våldet exporteras, så att säga.

Spanien, Italien och Grekland är intressanta exempel tycker jag, och antyder att när en demokrati utsätts för press underifrån så kan den ganska lätt röra sig i diktatorisk riktning. I Grekland tex är hälften av Atens poliser nazister, och nyligen kom rapporter om systematisk tortyr av anti-fascistiska fångar.

Sen uttryckte jag mig kanske slarvigt, jag menar inte att ett ökat förtryck det enda möjliga eller det slutgiltiga resultatet, kampen kan också ledas till att förtrycket pressas tillbaka.

När det gäller Sverige så tror jag generellt att det harmonin mellan stat och medborgare överskattas. Men visst, relativt sett har tex klyftorna varit ganska små, vilket jag tror beror bland annat på att arbetarrörelsen varit offensiv (tidigare). Men jag tror att det lutherska enhetssamhällets betydelse underskattas, vi har fostrats (med våld) till en samförståndsanda under flera sekler.

Du har en tanke om att ju mer tryck det blir på staten desto våldsammarare blir den. Jag förstår att du har mötts av en brutalitet som inte jag känner till, och att du överhuvudtaget har erfarenheter vad gäller sådana här aspekter, som jag inte alls har. Men trots detta, så tror jag att du överdriver lite med dina exempel på vad som kan hända. Jag tror faktiskt inte att något motsvarande massakern på Himmelska fridens torg skulle kunna hända i en demokrati. Kanske är jag godtrogen, men nej, det tror jag faktiskt inte. Det finns en viktig skillnad mellan vad som kan hända i en demokrati och vad som kan hända i en diktatur.

En annan skillnad mellan stater är mellan ”stormakter” och mer ”ordinära stater”. USA är stormakt, Sverige är en mer ordinär stat. En sådan skillnad leder, enligt min uppfattning, till att tryck på regimen hanteras olika. Ta t ex att använda kärnvapen, som du tar upp som exempel. Det kan naturligtvis inte en mer ordinär stat som Sverige göra, eftersom man inte har kärnvapen.

Om din tanke om att tryck och krav på en statsmakt alltid gör staten mer aggressiv, skulle stämma, så skulle sådant som secessioner inte kunna uppstå. En landsdels krav på självstyre skulle, om din tanke stämde, bara leda till hårdare kontroll och kväsning av frigörelsetendenserna. Men fredliga secessioner har ju faktiskt inträffat – t ex i unionsupplösningen mellan Sverige och Norge eller upplösningen av Tjeckoslovakien. Och nyss pratades det om att folkomröstning om Skottlands eventuella självständighet skall anordnas…

Jag är lite nyfiken på hur du ser på ”halv-anarkistiska” fenomen. Ju mer jag har tänkt på sådana här saker, desto mer tycker jag det finns ett mellanläge mellan stat och anarki. För att ta ett sådant exempel som stämmer dåligt med den traditionella bilden av ”staten”: tänk på pyttesmå stater som Andorra, San Marino, Liechtenstein… etc. Inte har väl dessa stater samma skräckinjagande prägel som mer traditionella stater? Jag tycker att det är intressant att fundera på vad ett system av småstater skulle leda till. Efter sökningar på nätet har jag hittat teoretikern Leopold Kohr som presenterade intressanta tankar på detta område. Han menade tydligen att Europa borde brytas upp i hundratals småstater. Vad skall man kalla sådana här idéer? Jag tycker i alla fall att det drar åt anarkistiskt håll.

Ett annat halv-anarkistiskt fenomen är ju faktiskt vanliga kommuner. När jag har läst lite om kommunal politik så ser man ju att systemet med kommuner i Sverige (men också i andra länder) har en rätt spännande historia. Vi har ju lätt att tänka att kommun och stat väldigt mycket är delar av samma system. Men på 1800-talet sågs tydligen kommuner å ena sidan och staten å den andra som ganska kontrasterande system. Om jag förstår saken rätt så befann sig kommuner rätt länge i gränslandet mellan det som kan kallas privata respektive offentliga sammanslutningar. Hur som helst, kanske finns det vissa intressanta tankegångar att fördjupa sig i när det gäller kommunernas historia, och deras relativt icke-statliga ursprung.

När det gäller statens våldsamhet så är jag numera rätt övertygad om att den relativa fredligheten tex hos den svenska staten beror på den höga graden av anpassning och frånvaron av motstånd. (Som i sin tur antagligen bland annat beror på den extremt höga graden av kontroll och mindcontrol som vi lever under.) I den mån människor mer storskaligt och bestämt började att göra motstånd så skulle det nakna brutala våldet med tortyr, censur, massavrättningar osv komma rätt snabbt. Det är också något jag lärt mig dom senaste åren, en behöver faktiskt inte göra speciellt mycket motstånd förrän staten ska visa sin brutalitet. Himmelska fridens torg osv skulle även kunna ske i ”demokratier”. Hiroshima utfördes av en demokrati, som sedan har kommit att styra världen. Utvecklingen i USA tydliggör detta, där människor nu kan fängslas på obestämd tid utan rättegång om staten menar att det finns terrorist-kopplingar. I Storbritanien, vad jag har hört, så finns nu lagar om undantagslagar som gör att regeringen kan frångå hela det demokratiska systemet om det behövs.

Om jag ska välja mellan dina alternativ så är jag tveksam. Jag är ju civilisationskritisk och tror att hög-teknologi per definition utesluter anarki. Hög-teknologi förutsätter ett komplext hierarkiskt och förtryckande system. Och jag är tveksam till revolutioner, jag tror att underminerandet av systemet måste gå hand i hand med byggandet av alternativ, och jag tror att framtidens samhälle har mer att lära av ursprungsbefolkningar, kollektiv och religiösa ”sekteriska” gemenskaper än av moderna stater, tom stater som Schweiz som vetter mot direkt-demokrati. Även om jag håller med att Schweiz är intressant (men hur är det med rasismen/protektionismen osv)?

(Om du svarar så är jag tillbaka här på söndag…)

Att staten per definition innebär något slags våldsmonopol håller jag med om. Vad gäller det jag nämnde om eventuell icke-våldslig stat, så skrev jag ”relativt icke-våldslig”. En helt icke-våldslig stat kan jag inte tänka mig.

Jag funderar på hur du egentligen tänker kring detta, att begreppet ”stat” har en oerhörd spännvidd. Från relativt fredliga och människovänliga demokratier, till de mest vidriga mördarmaskiner man kan tänka sig (som Nazityskland). Själv tänker jag ju så här: att behandla ”staten” som något monolitiskt blir alltför abstrakt. Frågan ”vilken typ av stat?” är viktig att ställa.

Att skilja på demokratiska stater och diktatoriska dito är ju något helt basalt. Men man kan ju också notera andra intressanta skillnader mellan stater. En statsmakt på 1800-talet var t ex inte lika mycket en kontrollapparat som dagens stater i och med mindre teknologiska möjligheter till kontroll. Och vapnen var inte lika utvecklade osv.

Sedan kan man ju skilja på stater som verkligen aktualiserar sina våldsmöjligheter och på stater som i hög grad endast hotar med våld som en möjlighet. I samhällen där staten har hög legitimitet kan ju statens våldsutövning vara relativt ringa.

Eftersom jag själv tycker att Schweiz har ett av de mest intressanta samhällssystemen tänkte jag här lyfta fram schweiziska staten som ett exempel. (Härmed absolut inte sagt att Schweiz är ett idealsystem.) Schweiz är ju ett land som sedan urminnes tider har en tradition av decentralism. Det är ju ett modelland när det gäller federalism. Schweiz är också intressant p g a sin utrikespolitiska neutralitet. Intressant nog tycks ju Proudhon ha inspirerats av det schweiziska systemet när han utvecklade sina federalistiska och anarkistiska tankar. Hur som helst, om vi tänker att vi lever i en kanton i Schweiz som har direktdemokrati (om jag har fattat det rätt så finns det dock inte många sådana kvar), hur mycket mer icke-hierarkisk skulle situationen bli om anarki infördes?

Några tillspetsade frågor:

En high tech-anarki med massor av teknologi som kan användas för övervakning, eller en 1800-tals stat (med 1800-talsteknologi) med bara halvdan koll på vad människor sysslar med?

En nyss framväxt och tumultartad anarki utan rutiner för hur vissa livsviktiga gemensamma angelägenheter skall lösas, eller en schweizisk, historiskt framväxt och genuint förankrad direktdemokrati?

Staten, anarkin och våldet. Jag förmår inte att tänka staten icke-våldslig, som jag ser det tillhör våldsmonopol själva centrum av vad en stat är och alltid måste vara. Du får gärna förklara. Anarki, å sin sida, betyder ”utan regering” eller ”utan härskare”. Om två jämlika personer slåss så betyder inte det att en av dom är den andres regering, inte ens om den ena parten vinner. Om en kvinna som blir utsatt för våldtäktsförsök sparkar sin angripare så är hon inte plötsligt dennes regent. Våld kan leda till hierarkier, men det behöver inte göra det. Även andra saker kan leda till hierarkier, till exempel erfarenhet. Det jag vill säga med detta är att för mig, numera, är anarki och våld två distinkta frågor. Dom hör samman, men våld och hierarki är inte samma sak, som jag ser det.

Jag kan förstå icke-vålds-absolutismen, men det är något som känns snett med att fördöma alla ursprungsbefolkningar (som ofta praktiserat anarki) eller att i ett slag förkasta allt motstånd mot övergrepp och förtryck som innehållit ett moment av våld.

Angående speciesismen. Well, det är något speciellt med människor. Det är också något speciellt med myror. Att bygga myrstackar alltså, utan ”språk”, och att överleva i årmiljoner. Grymt.