En fis i rymden?

Kanske kan man få intrycket av den här bloggen att jag tror att vår insats verkligen spelar stor roll. Att om vi bara engagerar oss så är det inga problem att uppnå en befriad värld där staten, kapitalet och industrialismen är ett minne blott, och där vi istället lever i fred och gemenskap. Och ibland, är jag rädd, framstår det nog också som om jag betraktar mig själv som en potentiell hjälte eller kanske en radikal-reformator, nytänkare eller revolutionär.

Det man bör betänka när man hör mina appeller för engagemang och tal om anarki och rättvisa och guds visions slutgiltiga seger, är nog att detta också är jag som försöker övertala mig själv. För inte sällan både känner och tror jag att våra och mina insatser, med skriftens ord, är meningslösa. Att det går åt helvete med eller utan vårt engagemang. Jag har nära till melankoli och deppighet, något som under min gymnasietid tog sig uttryck i suicidala tendenser. Och när det gäller min självbild så undrar jag om det inte ligger en del i det jag läste i någon berättelse av John Ajvide Lindqvist härom dagen, att mobboffer ofta pendlar mellan megalomani (storhetsvansinne) och självförakt.

Vid en skogspromenad igår stannade jag och iakttog en hackspetts idoga arbete. ”Se på fåglarna”, var det ju någon som sa en gång. Och jag drabbades av en känsla av att ungefär exakt så där stor är jag, och ni andra, i förhållande till världen. Varken mer eller mindre.

I stort sett ingenting annat än en fis i rymden. Spröd och nästan omärkbar. Men dock en ganska vacker fis.

Så låt oss därför fortsätta hacka våra hål i civilisationens träd, så länge det går. För detta är vi skapade. Och låt oss sedan vila ut i guds famn.

9 reaktion på “En fis i rymden?

  1. Du är värd mer en en hackspett, även om du ibland beter dig som ett hackande spett mot urgrunden (det har jag i a f själv gjort, så jag tror mig känna igen mönstret)! Fråga dig varför du gör som du gör och ta tag i dina demoner (vi har alla dem, och ta tag helst i en klok och erfaren själasörjare)!

    Allt gott

  2. I så fall skulle jag säga att du är en kristusdoftande fis :-)

    Jag uppskattar verkligen det du skriver, även om jag inte alltid håller med, eller skulle uttrycka mig så provocerande. Men att du trampar på de dogmatiska tårna kanske kommer göra att några vaknar upp och börjar lyssna till en Kristus som inte bara kallar oss till att ha vissa åsikter.

  3. En enda koltrast kan få ett helt kalhygge att vi-brera av liv. Från toppen av torrfuran spänner den ett osynligt tält av lovsång över den skövla-de marken, och väcker hoppet om en ny mor-gon i en levande skog. Vandraren som söker sti-gen under riset lyssnar till den svarta profeten, och lyfter blicken från sin dystra självupptagen-het.

    Så kan man lyssna till Jesu Bergspredikan: en profetisk sång över våra själsliga, sociala och ekologiska kalhyggen. Den kan låta spröd och maktlös inför de brutala krafter som exploate-rar den här världen. Men den har en sällsam förmåga att skapa ett frihetens rum omkring våra liv, där ett annat sätt att vara människa kan växa fram. Det är de ödmjuka, säger Jesus, som kommer ärva jorden.

    Så skriver Magnus Malm i sin bok om Bergpredikan – tyckte det passade!

  4. Oj vilken debatt du drog igång! Håller med i mkt av det som Josef skriver. Men eftersom jag är diplomat och inte en Lundström eller Swärd ;-) så vill jag samtidigt passa på att säga att jag tycker det är en hel del ”fyrkantsevangelikaler” som också sprider kristusdoft… Jag ska försöka ta mej upp till dej och Sara och hälsa på, så kanske vi kan prata om både fyrkantsevangelikaler och annat över köksbordet istället för i bloggen.

  5. Jonas: Jag kánner med din fórtvivlan, jag har varit sà lik dig. Men hundarna har lákt den, sakta men sákert. Jag har ocksà varit mano-depressiv fram till alldeles nyligen. Hoppas detta har gett sig nu. Sà lánge civilisationen varar, verkar det vara svàrt att undvika perioder av depression (och detta skall man sedan ”kureras fór”, istállet fór att avskaffa depressionsskaparen,civilisationen!) Pà mig kommer deppigheten mest i perioder av ensamhet och isolering, inte minst under tvàngsvàrdsvistelser pà psyket. Hundarna ár min básta lákedom mot deppighet.

  6. Jag finner ofta tröst i psalmisternas ord att människor är som blommor eller gräs som vissnar. Vi får hoppas på Gud. Jag har hur som helst slutat hoppas på mina egna projekt.

  7. Det är uppfriskande att läsa det du skriver, eftersom de flesta kristna jag känner sticker huvudet i sanden så fort man kommer lite på djupet. Allt känns så otroligt komplext, och ju mer man fördjupar sig i något desto mer funderingar får man, funderingar som man inte får svar på i någon predikan, vad jag vet. Tänk vad enkelt allting var när det var svart eller vitt, ont eller gott, när man bara följde strömmen och inte ifrågasatte.

  8. Erik. Ursäkta, du är väl inte kvar här kan jag tänka, men jag menar att jag lägger 1-1,5 på bloggande/mail/internet per dag, inte bara på min blogg.

    Marie. Intressant, tack för din kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>