Motstånds-prioriteringar

Hur i all sin dar ska man kunna välja vilka former av motstånd man ska lägga krutet på? I mitt liv kan jag se åtminstone fem tydliga spår som pockar på min uppmärksamhet; (Självklart gör jag mycket annat också som knappast kan räknas som motstånd eller som göder systemet.)

   1. Sprida budskapet. (Och studera.) Det är det jag försöker göra här, men det finns ju många andra möjliga sätt också. Utan budskapsspridande, inget uppvaknande.

   2. Hänga med dom marginaliserade. Flyktingar, hemlösa, fångar, pensionärer osv. Systemets utstötta är fler än vi tror, och deras och vårt behov av ömsesidiga och utgivande relationer är grovt underskattat och har i många olika sammanhang visat sig vara av helt avgörande betydelse.

   3. Re-wilding/självförsörjande/färdighetsträning. Träna sig i att hitta föda i naturen, odla, dumpstra, hitta vatten, göra kläder, bostad, elda osv utan att stödja systemet är åtminstone på sikt helt nödvändigt om vi någon gång ska se alternativ till det tekno-industriella kapitalist-systemet.

   4. Gemenskapen. Att äta tillsammans, umgås, lyssna på och vägleda varandra, studera skrifterna, be och liknande praktiker är centrala för ett fungerande motstånd och är i sig ett frö till den nya världen.

   5. Aktioner. Att aktivt gå emellan, försvåra förtrycket, avslöja ondskan, angripa orättfärdiga strukturer och gestalta alternativ borde inte gå att undvika om vi tror på kärlek och motstånd.

Så hur ska man veta vad man ska satsa på? Finns det generella råd att ge, eller är varje situation unik? Bör en person och/eller en gemenskap koncentrera sina insatser, eller bör man hellre göra något på bredare front, dutta lite överallt, typ?

Alla dom nämnda sakerna är distinkta handlingar som tar tid, och dom går inte att kombinera och utveckla hur som helst. Det är exempelvis svårt att sitta i fängelse (ofta resultatet av 5.) och samtidigt fira Jesus-middag med sin församling varje vecka (4). Det är krångligt att bo i en koja i skogen (3) och samtidigt gömma flyktingar eller bjuda hemma ensamma pensionärer (2). Däremot kan man förstås samtidigt studera skrifterna (4) och bjuda in en hemlös (2), och man kan göra aktioner (5) som också sprider budskapet (1). Det går också att tänka sig en gemenskap (4) som tillsammans rör sig bort från system-beroende (3).

Jag är supersugen på att höra era råd, tips och erfarenheter, men också eventuell kritik, frågor och associationer är mycket välkomna!

14 reaktion på “Motstånds-prioriteringar

  1. Att vi inte kan göra allt är ingen nackdel, utan jag tror att det är att vara en del av gemenskapen. Alla är vi olika lemmar i samma kropp. Våra talanger och vår längtan visar var vi ska lägga vårt krut sen är det ofta nyttigt att försöka sig på saker som man inte själv är så superbra eller superintresserad av.

    • Jo, jag kan förstå tanken. Ett dilemma med det är dock att våra roller och passioner ofta inte är så gudagivna som vi gärna vill tro, utan formade av systemet. Specialisering är en grundaspekt av systemet och upprätthåller i mångt och mycket en förtryckande ordning. Det blir lätt en undanflykt att göra det man känner för, istället för att göra det som behöver göras. Men om det nu finns specialuppdrag eller ”gåvor” som är konstant nedlagda i eller avsedda för våra personer (vilket jag är skeptisk till), hur lär man sig då skilja mellan ”gåvor” och system-uppehållande begär?

  2. Tror man måste skilja något på specialisering inom systemet och inom den kristna gemenskapen, i systemet kan det vara förtryckande men inom gemenskapen lär det oss att vara svaga och beroende av varandra. Sen är det väl tyvärr så att våra gemenskaper ofta är rätt illa påverkade av systemet.

    Själv försöker jag göra det jag är bra på och ibland pröva på sånt som jag har svårt för men vet är bra.

  3. Jättebra inlägg. Bra frågor! Men hur tänker du kring nådegåvor osv? är det inte så att det finns egenskaper som gud lagt ner i oss, som vi ska fokusera mer på? Är det möjligt att engagera sig i hur många saker som helst? Kan det inte vara så att vi gör mer nytta i de sammanhang vi verkligen brinner för? Är det möjligtvis så att lösningen på problemet inte är att engagera sig i allt som möjligtvis går, varje vaken sekund i livet, bara för att det finns ett behov, utan kanske istället att försöka få fram församlingen mer, att undervisa mer om församlingen som en kropp med olika lemmar, där vi alla har en uppgift som är viktig att vi fyller? jag tänker att Gud har skapat oss med en sån mångfald att om vi alla skulle upptäcka våra passioner och gåvor, och inse att vi mår bäst av att leva i dem, så skulle ingen behöva göra en massa saker som man egentligen inte känner att man vill eller är bra på. För Gud borde väl ha lagt ner exakt lagom mängd av varje gåva i sin församling. och i såna fall är kruxet bara att många inte lever i sina gåvor och passioner, många kanske inte ens har upptäckt dem.

    Med det inte sagt att man ska använda det som en ursäkt att komma ifrån det gemensamma ansvar som alla kristna har att ta hand om varandra och de utsatta. Men alla kanske inte behöver göra aktioner? Det kanske räcker om de som brinner för det gör det, och så kan de som brinner för att umgås med gamla göra det? eller missförstår jag dig?

    funderingar bara, utifrån rom och 1 kor, undervisning jag hört, och tankar.

    • Mattias och Sofia. Jo, jag hör vad ni säger. Jag är skeptisk, men ändå öppen. Det här är något jag brottats med mycket. Om jag själv hade bejakat gåvo-tänkandet fullt ut så hade inte denna blogg och mitt internet-skrivande funnits, då hade jag istället troligen blivit pastor, bibelskolelärare, författare eller teologie doktor typ. Så frågan är viktig och personlig för mig. Men låt mig få utveckla några invändningar mot gåvo-tänkandet. Ni (och andra) får gärna svara och säga emot:

      -Specialisering leder till hierarkier och begränsar andras frihet och möjlighet att växa. När någon uppfattas som specialist på något i en grupp så begränsar det andras möjlighet att utvecklas, och det leder till en snedfördelning av makten. Detta gäller exempelvis om någon ”har en gåva att undervisa” eller ”att leda”. När man uppfattar att denna gåva finns hos en enskild person i gruppen så blir dom andra tysta på samlingarna och initiativlösa i gruppen (som det är i kyrkan). Idag kanske detta syns tydligast när man pratar om köns-roller, där många konservativa hävdar att man och kvinna har lika värde men olika roller. I praktiken leder det tänkandet till att mannen bestämmer och tar plats i det offentliga rummet, medan kvinnorna får stå tillbaka och ta dom uppgifter som ger mindre status. När en specialisering är långt driven (som i samhället idag), så blir vi också inkapabla och bundna av specialisternas makt. Vi har berövats vår förmåga att själva ordna mat, bostad och värme från naturen, och är totalt beroende av systemet. På samma sätt menar jag att det blivit i församlingen, tanken på speciella ”kallelser” och ”gåvor” har bidragit till att dom flesta kristna helt saknar förmåga att undervisa, att ta vägledande initiativ, att utöva barmhärtighetstjänst, att konfrontera ondskan, att sprida budskapet. Vi har lärt oss att detta är något specialisterna tar hand om. Jag har svårt att se att det finns någon väg ut ur detta utan att göra upp med specialist-tänket.

      -Gåvo-tänket understödjer vår bekvämlighet.

      -Undervisningen om gåvor finns inte hos Jesus (jag kommer direkt på ett par invändningar mot mitt eget argument här)…. Däremot har vi flera uttalanden av Jesus som kritiserar specialisterna, eller åtminstone ledar-postitioner (Mt 23:1-12, Mk 10:35-45), och jag får känslan att Jesus tränade sina tidiga lärlingar att kunna göra allt som hörde till evangeliets uppdrag. Jag har svårt att se Jesus säga till någon i gruppen att stå tillbaka ”för att det inte är din gåva”. Och eftersom jag tycker Jesus liv och undervisning bör vara centrum för kristna, så borde vi låta eventuellt tal om ”gåvor” åtminstone vara underordnat Jesus varningar för att ge människor specialist-titlar.

      -När Paulus, Petrus och Lukas talar om gåvor hos människor så finns det ingenting (tycker jag) som tyder på att det handlar om vad en individ har för ”passion” eller tycker sig själv vara bra på. Det sägs inget om gåvo-upptäckande eller liknande. Däremot betonas det att det är gemenskapens uppbyggelse som ska vara det viktiga när vi betjänar varandra (1 Kor 12-14). Man kan rentav uppfatta Paulus undervisning i 1 Kor 12-14 och Rom 12 som en varning mot dom som åberopade sin ”gåva” för att utveckla ett ministry på sina egna premisser. Så OM vi ska prata om gåvor, så bör det vara gemenskapen (=alla kristna i gruppen samlade på ett sätt som ger alla möjlighet att komma till tals) som avgör och bekräftar vem som har vilka gåvor.

      -Sen är jag tveksam, men heller inte övertygad om motsatsen, till att gåvorna i NT:s undervisning är fast knutna till en person. Anden delar ut sina gåvor som Anden vill, säger Paulus, och det finns tecken på att vissa människors ”kallelse” eller ”gåvor” förändrades över tid i NT. Tänk om det är så att Anden omfördelar gåvorna nästa gång vi träffas? Min egen erfarenhet är också att en människas karaktär eller personlig inte är skriven i sten, utan förändras beroende på omständigheter och vilken grupp man befinner sig i.

      puh. Som sagt, kom gärna med respons och invändningar, den här diskussionen är viktig.

  4. Väldigt intressant som du tänker kring gåvorna. Jag är nog bered att hålla med dig i mycket.Men jag tro att man trivs mer lr mindre i vissa sammanhang/grupper och kanske då automatiskt drar sig mer till dem. Men jag tror inte nödvändigtvis att det är en nådegåva att vilja jobba med ungdomar, pensionär, uteliggare lr vad det nu är för grupp i samhället som man trivs med. Jag tror att alla kristna är kallade att älska alla människor och att anden är med och leder i varje situation.

  5. Men det var en bra kommentar.

    Vad jag menar är att det finns två diken (som så ofta). I en diket har vi risken för hierarkier som du beskriver, men i andra lurar, ”jag kan allt själv” inställningen där vi inte låter oss vara beroende av varandra. På sätt och vis kanske vi är i båda dikena samtidigt, vi har hierarkier som du beskriver, till viss del i alla fall och samtidigt har vi svårt att vara beroende av varandra, eller kanske just därför?

  6. och samtidigt är det väl ganska tydligt att olika människor gillar olika saker, och borde inte gud vara smart nog att utnyttja det? därför får jag ihop det hela. Det är sant att det finns nackdelar, men jag tänker att det inte behöver betyda att det är fel att rikta in sig på olika gåvor, utan snarare att problemet ligger någon annan stans. Att utmaningen ligger i hur man får sin församling att inse vikten av att utöva sina gåvor för att tjäna andra, och hur man får kristna att upptäcka sina gåvor, och i att lyfta fram folk som är nya i sina gåvor och ge möjlighet till att prova på allt. Att veta hur man ska inspirera uttråkade kristna till att börja leva och praktisera sina förmågor är väl också en av de stora utmaningarna, och kanske är det bön som gäller där, bön för att gud ska stå för inspirerandet?

    • Jag hör vad du säger. Tack för dina kommentarer!

      (Finns det fler perspektiv och tankar eller känslor kring detta så mottages dom med tacksamhet.)

  7. Budskapet med Jesus liknelse om talenterna tolkar jag som att vi ska använda färdigheter som Gud gett oss på allra bästa sätt-ömt vårda våra gåvor så att de blir till största möjliga välsignelse.

    Eftersom vi alla är unika, tror jag inte alla är kallade till de begränsande 5 punkter du nämner. En del ska forska i medicin, andra ska utbilda sig till läkare, en del läkare ska engagera sej för Läkare utan gränser, någon ska städa en vårdcentralen, en uppfinnare ska ta fram teknikniska handikapp hjälpmedel, någon ska sätta upp en teater med förståndshandikappade, någon ska programmera mjukvaror för våra datorer, någon vara webdsesigner, någon ska vara vindkraftsingenjör osv.

    Vi som tillhör det du kallar Systemet har större ekonomiska möjligheter att hjäpa de som lider i världen än de som priorterar enligt punkt 3 ovan. Bill Gates lär ge mer bistånd än motsvarnde hela Sveriges BNP.

    Ursäkta att jag sticker i den här bloggen med en sån här pass udda syn på det hela-det tillhör ovanligheterna numera-men liknelsen om talenterna tror jag är en av de viktigaste nycklarna till att vara i Guds vilja med sitt liv.

    • Dan. Tack för din kommentar! Det går väldigt bra att sticka här. :) Och ditt synsätt är nog inte udda bland dom som läser den här bloggen tror jag, jag skulle gissa att dom flesta eller i alla fall många håller med. Med det är bara en gissning.

  8. och jag är inte säker på allt jag säger här, en del är tankar som formuleras när jag skriver ner dem, och annat är frågor. och det är givande att få höra lite andra åsikter än de man alltid hör och ibland inte ens tänker till om. och för att få ut mesta möjliga kommenterar jag nog oftast mot istället för med, för en diskussion där alla parter tycker samma ger ju som sagt inte mycket nya synvinklar. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>