När ledarna representerar

När ledare, makthavare eller beslutsfattare ska representera den egna organisationen, så är det alltid en överdrivet optimistisk bild som målas upp. Problem, spänningar, ineffektivitet och förtryck försvinner eller tonas ned, medan goda värderingar, visioner och framgångar träder i förgrunden. Denna förvridna bild sträcker sig från rent systematiska lögner till nyanserade överdrifter och idealiseringar.

Det ledarnas berättelse om organisationen avslöjar handlar därför huvudsakligen om dessa representanters behov, önsketänkande och självbild. För en ledare eller makthavare är det viktigt att vara en person med en viktig uppgift i ett viktigt sammanhang, men detta förvrider deras bild av det sammanhang de är en del av.

Vill du veta hur en institution eller organisation fungerar så ska du därför alltid ta ledarnas berättelser med en näve salt, och samtidigt se till att på allvar ta reda på vad personer i organisationens marginaler eller nedre skick verkligen tänker. Det finns alltid fler sanningar än ledarnas sanning.

Detta gäller oavsett om vi talar om en union, ett land, en ideell organisation, en kyrka, att parti, arbetsplats, en förening eller ett informellt nätverk.

Håller du med?

8 reaktion på “När ledarna representerar

  1. Väldigt intressant analys. Jag vet inte. Men jag hoppas att du inte menar något obehagligt såsom att detta även gäller mig eller dig själv som representant för rörelsen? Eftersom vi inte har några hierarkier eller ledare så tror jag inte att det kan finnas några personer i rörelsens marginaler eller nedre skick. Jag tror vi alla tänker ungefär samma saker, eller? Det skulle vara väldigt konstigt om vi av misstag attraherade personer som har liknande mål men helt andra motivationer än de självklara politiska och sociala. Om fallet var annorlunda så borde det synas eller redan ha tagits upp internt. Antingen står man tillsammans med oss mot förtrycket eller så står man tillsammans med fienden. Så enkelt är det bara.

    • Hmm… Jag vet inte vilken ”rörelse” du menar. Men om det fanns eller finns någon hyfsat tydlig rörelse, och om någon försöker att representera denna i högre utsträckning än någon annan, så tror jag det gäller även dessa personer, om än i något mindre utsträckning än om det handlar om en tydlig organisation. Och vid de tillfällen jag själv haft en framskjuten roll eller varit uttalad ledare i en grupp så har det gällt mig också, definitivt.

      Låt mig ta ett annat exempel – under hösten har jag läst om ett antal böcker om anarkismen. Och där tycker jag tendensen är tydlig att de författare som är mer etablerade och skriver tjocka översiktsverk tenderar till just det som jag beskriver ovan.

      • Jag menade som en paraplyterm för flera rörelser som sammankopplas genom hur alla aktiva deltagare gestaltar den sociala konstruktionen.

  2. Men risk för att låta jobbig, men är inte detta att bekräfta den leninistiska dikotomin mellan massan och förtruppen. Det förutsätts att alla parter accepterar ledar/följar rollerna. Dessutom förutsätts det att det existerar en representerbar och fixerad grupp, som makthavaren har möjlighet att representera ”bra” eller ”dåligt”.

    Det kan därför vara problematiskt att söka finna den ”sanna” rösten bortom ledaren. Ledarens röst bör en lyssna på, men den säger mer om ledaren äm om något annat, som du är inne på. För att veta hur folk ”egentligen” tänker i en kyrka eller liknande, tycker jag det är viktigare att ställa frågot kring hur denna grupp hålls samman, hur medlemmarna definierar sig själva och vad som skapar dem som kollektivt subjekt. Då får vi också svar på vad detta subjekt anser om ditten o datten, eftersom dessa positioneraringar är nödvändiga för att hålla samman gruppen/subjektet.

    Vet inte om det blev rörigt, men jag funderar en del över just dessa saker, om det går att egentligen komma närmare den ”sanna” delen av rörelsen genom att tala med efterföljare snarare än ledare. Har inget bra svar, bara fler frågor

    • Well, ledare – följare är kanske inte den mest användbara dikotomin här. De flesta grupper jag tänker på är ju inte frivilliga till sin karaktär (nationer, arbetsplatser mfl), och därför kan en knappast tala om ”följare” där. Tom ett begrepp som ”medlemmar” är problematiskt. Det blir ju lite annorlunda om det handlar om en grupp där en valt att tillhöra. (Jag är osäker på hur det är i ditt fall.) Och jag sa inte heller att undersåtarna har den sanna bilden, bara att makthavarnas bild måste kompletteras och problematiseras.

      Sen spelar det väl inte här hur än ser på makt. Har jag förstått positionerna så befinner jag mig väl någonstans mitt emellan den klassiska anarkismens ”statiska” syn på makt, och en mer Foucaultiansk (hur säger en?) analys. Jag tror att det är viktigt att hålla fast vid att det finns relativt stabila maktstrukturer och ”makthavare”. Samtidigt som makten är utspridd, omförhandlas, omskapas, utmanas osv. Men jag kan ha fel.

    • I vissa sammanhang så kanske det är så också att det är just representanten som skapar gruppen genom att tala om den, medan andra inte ens vet om att det finns någon grupp?

  3. visst, det är kanske snarare så att ledarnas bild ska kompletteras och utmanas, snarare än att ställas mot en ”sannare” bild.

    vad gäller den postmoderna maktsynen så vet jag inte riktigt om den påstår att maktstrukturer och makthavare inte finns. Har läst någonstans att makten ackumuleras, eller förtätas, i vissa temporära sammansättningar, typ staten eller en präst. Det är bara det att det är föränderligt och makten inte har något givet centrum, utan flyter och därmed kan förtätas kring andra punkter. Så tänker i vilket fall jag. Att makt är högst påtagligt i gränser etc.

    intressant det där med icke-frivilliga gemenskaper, då blir det ännu mer krångligt att tala om ledare/följare. och då köper jag verkligen din analys där. men finns det ändå inte en risk att bekräfta dessa maktstrukturer när vi försöker gå bortom dem, typ tala med folk som bor i sverige istället för stadsministern? Kanske finns det andra vägar. men vilka?

  4. Jag fattar ingenting. Vad skriver ni om?? Klart vi behöver ledare. Vi är ju ALLA ledare nu och då men sällan 24 timmar / dygn. Det är väl inte så konstigt. Nån måste till slut bestämma i vissa situationer om man ska komma nån vart överhuvudtaget. Ibland får man böja sej under ledaren trots att man tycker annorlunda. Det är bara nyttigt för stoltheten. Ibland kan man vägra eftersom vi har våra smärtgränser. Men om alla ska bestämma på sitt eget lilla vis i alla lägen så blir det bara sandlådekrig och vi kommer ingenstans utan alla mår dåligt. Det är så gott när nån säger, nu gör vi så här för att man en annan gång själv föra taktpinnen. Så här har det alltid varit och kommer så att förbli eftersom det ligger i människans egen natur.

    Frågan är ju snarare hur man ska bete sej mot dom vi leder. Och hur vi ska bete oss mot våra ledare när i befinner oss i det läget. Svaret på det finns ju i Bibeln, typ ”som du vill att du ska bli bemött ska du bemöta”. Svårare än så är det ju inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>