Kommentarer till När ledarna representerar

Av: Logikern

Logikern — Sat, 27 Oct 2012 05:57:22 +0000

Jag fattar ingenting. Vad skriver ni om?? Klart vi behöver ledare. Vi är ju ALLA ledare nu och då men sällan 24 timmar / dygn. Det är väl inte så konstigt. Nån måste till slut bestämma i vissa situationer om man ska komma nån vart överhuvudtaget. Ibland får man böja sej under ledaren trots att man tycker annorlunda. Det är bara nyttigt för stoltheten. Ibland kan man vägra eftersom vi har våra smärtgränser. Men om alla ska bestämma på sitt eget lilla vis i alla lägen så blir det bara sandlådekrig och vi kommer ingenstans utan alla mår dåligt. Det är så gott när nån säger, nu gör vi så här för att man en annan gång själv föra taktpinnen. Så här har det alltid varit och kommer så att förbli eftersom det ligger i människans egen natur.

Frågan är ju snarare hur man ska bete sej mot dom vi leder. Och hur vi ska bete oss mot våra ledare när i befinner oss i det läget. Svaret på det finns ju i Bibeln, typ ”som du vill att du ska bli bemött ska du bemöta”. Svårare än så är det ju inte.

Av: Vilda Vänner

Vilda Vänner — Wed, 24 Oct 2012 22:19:26 +0000

Jag menade som en paraplyterm för flera rörelser som sammankopplas genom hur alla aktiva deltagare gestaltar den sociala konstruktionen.

Av: alfmarkus

alfmarkus — Wed, 24 Oct 2012 22:11:53 +0000

visst, det är kanske snarare så att ledarnas bild ska kompletteras och utmanas, snarare än att ställas mot en ”sannare” bild.

vad gäller den postmoderna maktsynen så vet jag inte riktigt om den påstår att maktstrukturer och makthavare inte finns. Har läst någonstans att makten ackumuleras, eller förtätas, i vissa temporära sammansättningar, typ staten eller en präst. Det är bara det att det är föränderligt och makten inte har något givet centrum, utan flyter och därmed kan förtätas kring andra punkter. Så tänker i vilket fall jag. Att makt är högst påtagligt i gränser etc.

intressant det där med icke-frivilliga gemenskaper, då blir det ännu mer krångligt att tala om ledare/följare. och då köper jag verkligen din analys där. men finns det ändå inte en risk att bekräfta dessa maktstrukturer när vi försöker gå bortom dem, typ tala med folk som bor i sverige istället för stadsministern? Kanske finns det andra vägar. men vilka?

Av: Jonas Lundström

Jonas Lundström — Wed, 24 Oct 2012 06:32:28 +0000

I vissa sammanhang så kanske det är så också att det är just representanten som skapar gruppen genom att tala om den, medan andra inte ens vet om att det finns någon grupp?

Av: Jonas Lundström

Jonas Lundström — Wed, 24 Oct 2012 06:25:25 +0000

Well, ledare – följare är kanske inte den mest användbara dikotomin här. De flesta grupper jag tänker på är ju inte frivilliga till sin karaktär (nationer, arbetsplatser mfl), och därför kan en knappast tala om ”följare” där. Tom ett begrepp som ”medlemmar” är problematiskt. Det blir ju lite annorlunda om det handlar om en grupp där en valt att tillhöra. (Jag är osäker på hur det är i ditt fall.) Och jag sa inte heller att undersåtarna har den sanna bilden, bara att makthavarnas bild måste kompletteras och problematiseras.

Sen spelar det väl inte här hur än ser på makt. Har jag förstått positionerna så befinner jag mig väl någonstans mitt emellan den klassiska anarkismens ”statiska” syn på makt, och en mer Foucaultiansk (hur säger en?) analys. Jag tror att det är viktigt att hålla fast vid att det finns relativt stabila maktstrukturer och ”makthavare”. Samtidigt som makten är utspridd, omförhandlas, omskapas, utmanas osv. Men jag kan ha fel.