Nyanserat icke-våld

Kritiken av icke-våldet är ibland frän i anarkistiska kretsar. Se exempelvis den här texten från Negotiation is Over, eller kommentarerna till den här texten om buddistisk icke-vålds-anarkism. Båda färska texter från bloggar jag följer och gillar.

Själv känner jag att det ligger en hel del i den här kritiken, och jag föreslår därför en icke-vålds-kamp med nyanser. Med detta menar jag att vi bör eftersträva att tänka utanför en låda där dom enda kategorierna vi navigerar verkligheten med är Våld och Icke-våld. Dom nyanser jag funderar över är följande. Hjälp mig gärna att tänka kring detta;

1. En snäv definition av våld. Våld är att påtvinga en kännande varelse fysisk skada, eller att hota med detsamma. Att förolämpa, sabotera, operera, ljuga, vara otrogen och röka på mm är inte (i sig självt) våld.

2. En förståelse av att det finns andra problem än våld. Att förolämpa, sabotera, operera, ljuga, vara otrogen och röka på mm kan vara negativt eftersom det finns andra aspekter av verkligheten än Våld och Icke-våld.

3. Bejakande av skillnaden mellan förtryckarnas/systemets våld och mot-våldet.  De som utövar våld i systemets tjänst är våra fiender, medan vi bör visa solidaritet med dom förtryckta och med motståndet, även om dessa använder våld i sin kamp.

4. En levande diskussion om eventuellt nödvändigt/försvarbart våld. Frågan om våld bör inte fungera som ett test på rätt-trogenhet, utan bör vara levande och pågående. Finns det verkligen i alla tänkbara situationer bättre alternativ än våld? Jag vill tro det, men är osäker.

5. Insikt om vår egen våldsamhet. I vårt inre finns våldsamma impulser, och i dom strukturer vi är beroende av för vår överlevnad (staten, kapitaliet, industrialismen) finns oerhört mycket våld inbyggt. En icke-våldslig anarkism måste våga se och angripa detta. Det är inte frågan om att upprätthålla en distinktion mellan människor som är befläckade och obefläckade av våldet, utan om att hjälpa varandra att alla röra oss i en fredligare riktning.

6. Fokus på statens och kapitalets våld. Icke-vålds-aktivister verkar ofta vara blinda för statens våld. Man talar om icke-vålds-kamp men kan utan att tveka aktivt använda sig av statens våldsamma strukturer, exempelvis polis, politik eller domstolar. Detta gör att många icke-vålds-skeptiker med rätta känner sig förvirrade.

Jag vill gärna hålla fast vid fiende-kärlek och icke-våld som något att kämpa för och sträva mot. Våld- och vapenmakt tillhör systemets hjärta, och en annan värld behöver göra upp med detta i grunden. Kampen mot förtryck bör enligt min mening helst vara icke-våldslig, eftersom alternativet till den rådande ordningen annars riskerar att fördunklas. Att separera kärleken och kampen (som man gör när man använder våld mot sina fiender) är, tror jag, destruktivt. Eller åtminstone med tanke på civilisationens historia, alltför oförutsägbart. Osså känns det galet också.

Vad känner du?

Fotnot: jag ser redan en del inbyggda problem här. Hur förhåller sig exempelvis punkt 3 till punkt 6. Den mobbade som kräver skolan på skadestånd, flyktingen som vänder sig till EU-domstolen osv.

20 reaktion på “Nyanserat icke-våld

  1. Jag håller med om att det är viktigt att ha en snäv definition av våld. Men jag tänker också att det finns grader i helvetet. En skala, så att säga. Denna börjar med det dödliga våldet. Jag skulle personligen ha mycket svårt att heja på papperslös flyktingars avrättning av Reinfeldt eller revolutionärers stympning av Khaddaffi, även om dessa två människor orsakat så otroligt mycket förtryck.

    Visst måste vi visa solidaritet med förtryckta grupper, och heja på deras kamp, men jag tror att det är viktigt att motsätta sig våldet (och då givetvis i första hand statens våld, förtryckarnas våld – motståndarnas våld kan vi ta sist).

    Den enklaste kritiken mot våldsanvändande motståndsgrupper är ju våldets trubbighet – omöjligheten i att förutse vad våldet kommer leda till.

    • Håller med angående dina exempel. Jag tycker verkligen inte vi ska heja på våldet, men jag tycker inte heller vi bör ta avstånd från grupper som kämpar mot systemet med militanta medel. Vi kan kritisera deras metoder, men kritiken bör i så fall komma från en bas av solidaritet med och gärna förståelse för dom marginaliserades kamp, tror jag. Eller?

  2. Jag läser in mellan raderna att du har börjat flörta lite med mer våldsamma grupper än tidigare, eller är det en vansklig tolkning?
    Punkt tre känns lite läskig, tycker jag nog…

  3. Ellul skriver bra på temat i boken som heter just ”Violence”, tycker jag.

    Vad gäller icke-våld kanske man kan skilja mellan icke-våld som metod och som övertygelse (då det kanske är mer korrekt att tala om en pacifistisk övertygelse, iof)? Det finns väl grupperingar som använder det som metod för att de anser att det är effektivt i vissa situationer, men som inte för den sakens skull är kategoriskt mot våld i alla lägen. Jag tänker att som kristen så kan icke-våld vara en metod, men att den i första hand är en övertygelse. Och det gör att man tar emot kritiken på ett lite annat sätt, inbillar jag mig. Vi gör det inte för att få resultat (fast vi tror att det leder till fred), utan för att Jesus gjorde det. Så tänker jag, iaf.

    Håller med om att 3 känns läskig, men det beror å andra sidan helt på vad det innebär i praktiken. Det är nog för många inte helt onaturligt att man skiljer på t.ex Khaddafiregimens våld och rebellernas, även om man säger sig vara mot allt våld. Jag kommer ihåg att du skrev en post en gång om en anarkist som du träffat i fängelset som hade dödad en polis, och att det i alla fall var bättre än passivitet även om det inte var en ”bra grej” (eller något sådant, kommer inte ihåg exakt). Den typen av jämförelser är jag emot, och en 3:a (eller om man nu ska sortera det under 4:an) som handlar om den typen av resonemang skulle jag i så fall också vara emot.

  4. Du är för teoretisk Jonas. Om vi ser till Sverige, vilket är rimligt för det är ju här vi kan påverka våld eller ickevåld, var finns de marginaliserade grupper som ens funderar på att ta till våld? Vad jag vet inga. Om någon uppmanar t ex papperslösa, att ta till våld, vad säger vi då? Självklart förordar vi fredliga kampmetoder och deltar i sådana aktioner.

    Grupper som på egen hand bedriver någon slags motvåld i andras namn, måste vi ta avstånd ifrån och med alla fredliga medel som står oss till buds isolera.

    • Jonathan. Nice (i stort). Kanske våra diskussioner skulle bli mer produktiva om både du och jag försökte fokusera något mer på det vi är överens om?

      Tobias. Jo, det finns möjligen en rörelse i mitt tänkande där. Min ingång till anarkismen var från början en pacifism som lite nedsättande skulle kunna beskrivas som dogmatisk och moralistisk, medan detta nyanserats dom senare åren när jag (tycker mig ha blivit) mer medveten om hur våldet drabbar dom förtryckta.

      Leo. Det finns flyktingar som försöker försvara sig själva när dom ska tvångsavvisas. Polisen använder saker som handbojor, fotbojor, spotthuva mm. P1:s kaliber hade ett bra reportage om detta i höstas. Det är säkert i och för sig väldigt mycket over-kill, men jag tror verkligen inte alla följer med fredligt. Se också tex det här upploppet i ett förvar i Belgien: http://www.aktionmotdeportation.se/post/27. Det har också varit tumult i Migrationsverkets lokaler ibland, bland annat i Jönköping (hittar inte källan nu). På fängelser förekommer ju som bekant också våld eller hot om våld i samband med fritagningar. Dom hemlösa/missbrukare som jag träffar berättar ofta att dom blivit misshandlade av polis utan att själva ha använt våld, och det händer att dom försvarar sig. Mm.

      Att agera i andras namn låter inte så nice. Det är intressant att du talar om att isolera dessa grupper med alla fredliga medel som står till buds. Gäller det även dom som brukar det statliga våldet – polisen, politikerna, militären, plitarna? Eller varför anathemat mot våldet drabba just motstånds- och revolutionära grupper?

  5. Ursäkta Jonas, men jag trodde diskussionen handlade om motståndskampens former. Jag diskuterar formerna bl a mot bakgrunden av statens våld. Låt mig ta exempel från en grå forntid, då vi också förde diskussioner om våld. De flesta vänstergrupper tog klart avstånd från RAF i Tyskland. De företrädde en ställföreträdande kampidé. Blir deras kampmetod mer smaklig bara för att det existerar statlig våld. RAF:s våld var kontrarevolutionär och utan social förankring. Våldet var inget självförsvar, utan enbart en idéprodukt.

    Det finns grupper i dag i Sverige och Europa som anser sig ha rätten i bl. a mitt namn ägna sig åt våld och förstörelse. Självklart måste vi ha rätten att ta avstånd, Ja, inte bara rätten, utan det är en plikt.

    Till sist. Jag drar mig till minnes en händelse alldeles efter mordet på Martin Luther King. Vid ett stort protestmöte mot mordet, tänder Rap Brown en tändsticka med orden: ”Burn baby burn!” Visst det brann. Bl a i Chigagos slumområden. Upplopp är nästan aldrig en god kampstrategi.

  6. Det är hårklyveri, såklart, men säkert praktiskt rent taktikmässigt ifall man prioriterar det. Sant ickevåld hör till en grupp andliga principer som har anledningar och effekter i en större process. (Se valfri religion för referenser.) Att prata om motstånd, konfrontation, fiendeskap, och kamp är tecken på okunskap eller ointresse för sånt. Då är steget till att tappa fattningen och ta upp vapen inte långt i t.ex. ett pressat läge. En kompromiss kommer sällan ensam. Så jag kan inte direkt ge mitt bifall. Men jag förstår ändå vad du menar med nyanserna, och jag håller speciellt med om det i stycket efter punkt 6.

    • Leon. Jag håller inte med dig där, och undrar om du har kött på benen verkligen. ”Fiendskap” och ”kamp” är exempelvis metaforer/begrepp som är väl rotade i Nya Testamentet. Och Gandhi och King kan väl knappast ha ansetts vara ointresserad av andliga principer, samtidigt som motstånd var centralt för dom.

  7. Bra invändningar, Leo.

    Jonas: jag tycker det är lite både och, nu till exempel när jag skrev lite mindre ”motvalsigt” så leder det ju inte till nått samtal ju =) Men jo vi brukar ju vara samtalsmotståndare och ibland kan sådana roller eller positioner bli lite väl låsta. Ibland har jag förvånat mig själv med att säga ”nej” på den här bloggen till något som jag dagen innan sa ”ja” till i ett samtal med någon annan! Och jag misstänker att det kanske händer nått liknande med dig, t.ex. i posten om aktioner för ett par dagar sedan haha

    Men vadå, jag får ut mycket av de samtal då vi inte håller med varandra (dvs uppskattningsvis alla vi har haft)!

  8. Jag har funderat en del på punkt tre. Bland annat efter att ha sett End:Civ dokumentären. En diskussion som hamnar på sidan om ickevåld är att ickevåld som metod stått som ett av flera alternativ i en bredare kamp där det också existerat element av ett mer extremt eller väpnat uppror. Under Indiens befrielse fanns väpnade grupper som förde krig mot engelsmännen, i USA fanns grupper som svarta pantrarna. Socialdemokraterna framstod som ett moderat alternativ till kommunisterna.

    Det är relevant att fråga sig om diverse icke-vålds-segrar lyckats om det inte varit så att extremisterna drev makten till förhandlingsbordet.

    Även om vi kan hävda att våld är en dålig metod och försöka praktisera en bättre tror jag att det är viktigt att förstå och acceptera att exempelvis icke-våld inte känns som ett tillräckligt verktyg i mötet med galna diktatorer eller regimer etcetera. Jag skulle ha svårt att fördöma den asylant som angriper polisen eller den rebell som skjuter Qaddhafi, även om jag hoppas att jag i samma situation skulle se andra utvägar än att använda våld.

    • Jonathan. Jo, det ligger en del i detta. För min del värjer jag mig för effektivitetsargumentet. Dels för att det är oerhört svårt i en komplex värld att beräkna tänkbara effekter av det våld som utövas, våldet är (som mycket annat) oförutsägbart. Men också för att jag som anarkist vill hålla ihop mål och medel, vi behöver sträva efter att så mycket som möjligt redan nu leva ut den värld vi vill se. Det är därför, om jag får tala kristniska, som jag tror att guds rike kom på korset, i och genom den utgivande kärlek som Jesus visade. Kortsiktigt såg det ineffektivt ut, mycket av förtrycket fanns kvar, men Jesus öppnade upp en annan väg som i förlängningen krossar systemet. Om vi hakar på, vill säga.

  9. Jonas. Som sagt visste jag redan att du inte höll med. Du kanske bokstavligen vill veta hur mycket kött jag har på benen… (Så det räcker och blir över. Ursäkta, dåligt skämt.) Men jag kan inte låta bli att undra eftersom du ibland skriver saker såsom att ”ett rike är per definition något politiskt”.

    Ett ord/begrepp är ingen metafor stående för sig själv, utan betydelsen är beroende av kontexten/sammanhanget. (Jag har sagt det tidigare.) Vilket innebär att man inte kan använda lösryckta uttryck hur som helst, och fortfarande tro att det självfallet är väl rotat i Nya Testamentet.

    Det är skrivet, i Apostlagärningarna: ”Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla STÅND eMOT djävulens listiga angrepp.
    Ty den KAMP vi hava att UTKÄMPA är en KAMP icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.”

    Det syftas alltså inte exakt på någon politisk kamp mot ”fiender” som typ Reinfelt eller Obama eller Gadaffi. Och inte heller menas motstånd just gentemot den hemska, stygga, förtryckande Polis-makten. Även om kanske de bakom personliga plan och strukturer innehar ”onda” egenskaper.

    Liknande knepiga sätt att yttrycka sig kan man jämföra med i Dao De Ching LXVII:
    ”… Ty kärleken är segerrik i sitt anfall, osårbar i sitt försvar.
    Med kärlek väpnar Himlen dem som den icke vill låta gå under.”

    För Gandhi och King var det andliga helt klart centralt. Men du har skrivit att ”Gandhis teori är alltför andlig.” För honom kretsade allt kring det, som det självklaraste i världen. Det vill säga, deras politik utföll som en biprodukt, det utgick ex-centrisk. När Martin Luther King talar så tar det politiska budskapet form kring en röd tråd av religiöst bildspråk. Ickevåld fungerar inte genom en aktiv hård kraft i valfri riktning för att pressa fram förändring.

    Mahatma Gandhi:
    ”Although I know that my freedom is less than that of a passenger, I appreciate that freedom as I have imbibed through and through the CENTRAL teaching of the Gita that man is the maker of his own destiny in the sense that he has freedom of choice as to the manner in which he uses that freedom. But he is no controller of results. The moment he thinks he is, he comes to grief.”

    • Leon. Jag hör dig.

      Ditt bibelcitat är från Efesierbrevet, och jag tycker det är bra exempel på motsatsen. Efesierbrevets läsare tänkte med säkerhet bland annat på kejsaren. ”Makterna” i Paulus språkbruk är enligt många bibelforskare något som innefattar politiska strukturer. (Jfr gärna med liknande uttryck hos Paulus i andra sammanhang). Om man ska ta Apostlagärningarna som exempel så är Lukas-Apg politiskt från första till sista kapitel, läs exempelvis Marias lovsång i Lukas 1. Frågan om det politiska språket i NT är komplex, men dom flesta exegeter menar att man bör förstå dessa uttryck utifrån den socio-politiska kontexten. Om du inte tror mig så kolla gärna upp litegrann själv, även om jag varnar på förhand för att exegetiken är en ocean när man ger sig in i den.

      Uppdelningen mellan andligt och politiskt/socialt är en kombination av grekiskt (platonskt) tänkande och en modernistisk världsbild, och är obegriplig för många andra människor i andra historiska och sociala sammanhang än vårt.

      Så uppfattar jag saken i alla fall, men jag respekterar att du känner annorlunda.

      Däremot gillar jag Gandhi-citatet om resultat, jag tycker inte heller att våra beräkningar av eventuella resultat av våra handlingar är en bra grund att fatta beslut utifrån. Det är rätt att älska och kämpa trots att vi inte har några garantier för resultaten.

  10. Oj, det blev fel namn under redigeringen därför att jag funderad mellan några olika exempel. Men bra att du märkte det.

    Så den som skrev och de som först läste Efesierbrevet tolkade det ”utifrån ett grekiskt (platonskt) tänkande och en modernistisk världsbild,” som är ”obegriplig för många andra människor i andra historiska och sociala sammanhang än vårt”?
    Beklagligt att många idag har en så bakvänd och begränsad föreställningsförmåga. Jag menar att man bör förstå dessa uttryck utifrån en kontext som de flesta moderna vetenskapliga människor skulle uppfatta som rent vidskeplig.
    Enligt wikipedia: ”Textkritisk bibelforskning är den akademiska behandlingen av Bibeln som ett historiskt dokument snarare än en övernaturligt inspirerad text.” Det tycker jag faktiskt låter helt värdelöst och minst sagt motsägelsefullt.

    • Förstår inte vad du menar. Jag menar att dom som läste Efesierbrevet inte såg någon tydlig uppdelning mellan andligt/övernaturligt/själsligt å ena sidan och politiskt/socialt/naturligt/kroppsligt å andra sidan. Den världsbild där man betraktar världen som uppdelad på det sättet är platonsk och/eller modernistisk, men inte hebreisk-messiansk. (Något förenklat, förstås.)

      Sen håller jag med om att dom flesta ”moderna vetenskapliga människor” skulle uppfatta världsbilden i den historiska kontexten som vidskeplig. Men jag är osäker på vad det har med saken att göra.

      Ledsen om vi talar förbi varandra här, det känns lite så. Rätta mig om jag missförstår vad du vill säga.

  11. Jonas. Tack för tålamodet, jag tror jag börjar förstå varför du inte förstår mig. Nej de gjorde ju inte det, och jag gör privat inte heller någon sådan tydlig uppdelning. Det var du som tog up det akademiska systemet, och jag menade att sådana efterkonstruktioner inte är användbara för att förstå vad de menade. Jag syftar på en skillnad i proportioner – att de förr knappt ha med ”politik” i sitt ordföråd, respektive att folk idag knappt kan föreställa sig något annat social-politiska frågor kring materiella ting. Det kan ju vara så att de sa vad de menade rakt ut. Det vill säga hierarkier av onda andar, demoner, och fallna änglar: ”icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.” Hurvida det är verkligt kan vara en följdfråga om det låter alltför skrämmande. De kanske projecerade den idevärlden ovanpå t.ex. orättfärdiga härskare av kött och blod, men menade typ att problemet satt fast i deras sinnen och själ.

    • Du är något på spåret tror jag i slutet av din kommentar. Om man läser NT bör man ha med sig att mycket av litteraturen är apokalyptik, en genre där Danielsboken i GT (delar av den) kanske är det tydligaste exemplet. Här uppfattas och tolkas jordiska och politiska skeenden, exempelvis olika världsimperiers framfart i andliga termer. Det är änglar och andefurstar och strider i himlen och hästar som flyger och himmel och jord vänds upp och ned. I våra öron låter det som en fantasivärld, men i själva verket är det ett perspektiv på ytterst konkreta verkligheter. Teologen Walter Wink som skrivit en serie om ”makterna” anknyter (och moderniserar?) detta tankegods genom att tala om att alla strukturer och grupper har en ”andlig insida”, en ”anda”. På så sätt kan man tala om det andliga utan att separera det från sociala och politiska ordningar.

      När det gäller Ef 6:10-12 kan man också läsa det som att Vi strider inte mot Fredrik Reinfeldt (snubben) utan mot (att det finns) statsministrar och andra härskare. Det är inte Reinfeldt som (ytterst…) är problemet, utan dom hierarkiska strukturerna. Vi strider inte mot Cesar som person, utan mot kejsaren. Verserna i kap 6 bör också läsas mot hela skriften, där det första kapitlet talar mycket om makterna och Jesus överhöghet över makterna. Det är rimligt att tänka sig att detta var makter som läsarna hade konkreta erfarenheter av, och med tanke på att kapitel 2 är tydligt politiskt (med talet om medborgarskap och skiljemuren mellan hedningar och judar osv), och att texten gör anspråk på att vara skriven av någon som fängslats av imperiets makter, så känns det inte osökt att tänka på det romerska imperiet när man läser om härskarna. Jesus sägs också vara upphöjd över alla namn som kan nämnas, vilket torde inkludera tex kejsaren. Eftersom den tidiga Jesus-rörelsen levde politiskt utsatt så är det säkert också så åtminstone i vissa fall att man undviker i dessa rundbrev att vara rikta explicit politisk kritik mot systemet, istället använder man judiskt-messianskt kodspråk.

  12. Pingback: Mer om utsläppta ”laxar” « Stigarna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>