Om att frukta o längta till deportations-blockad

Det kan ta tid att hämta sig efter en deportations-blockad. Att hantera sorg, oro, flash-backs och/eller fysiska smärtor är ofta en del av återhämtningsprocessen. Det kan vara svårt att ta in att människor i Sverige forslas bort med våld till en hotfull framtid, samtidigt som andra sover i godan ro. För den som har en anhörig eller vän med på deportationsbussen eller som blir allvarligt skadad eller hotad av polis kan situationen vara direkt traumatisk.

Samtidigt går det inte att förneka att det mitt i allt detta finns något lockande i aktionen, och att det delvis har med polis-konfrontationen att göra. I varje fall kan jag både frukta och längta efter nästa deportations-blockad. En sådan längtan bärs nu och då med dåligt samvete, men jag menar att detta är helt i onödan. Polis-institutionen förkroppsligar ju den våldsamma jakten på flyktingar, och blockaden blir en möjlighet att konkret stå upp mot detta förtryck. Polisövergreppen vid blockader med våld och godtyckliga gripanden, skällsord, hot, inlåsningar, visitationer och sjukt diffusa och gigantiska avspärrningsområden, visar också att nationalstaten och kontrollsamhället inte bara drabbar migranter.

Samtidigt påminns vi innan, under och efter deportations-blockaden om hur viktigt, roligt och givande ett dynamiskt samarbete mellan kamrater kan vara. Intensiteten i dom här situationerna är också i sig en upplevelse som kan leda till nya insikter om sig själv, andra människor och samhället. Det finns också något väldigt befriande och uppfriskande för oss som fostrats till att lyda och anpassa oss i att stå emot order från en beväpnad armé av poliser. Det finns säkert flera förklaringar till varför många människor med en foglig och välkammad frikyrklig bakgrund dragits till deportations-blockaderna, men detta är säkert en av dom. Uppror kan få människor att växa.

Jag menar att det är bra att erkänna allt det här som något positivt, eller åtminstone som något som påverkar våra motiv, men att samtidigt arbeta för att det inte ska ta över. Fokus bör förbli på sakfrågan och på migranterna och deras motstånd och berättelser.

När det gäller blockaderna tror jag också det är viktigt att påminna varandra om att vi tjänar på att ha rimliga målsättningar. Det blir lätt mycket prat om ”misslyckanden” efteråt. Men att ha som mål att varje enskild deportation som vi får kännedom om ska stoppas är att sätta ribban för högt, menar jag. Målet för en enskild blockad kan förslagsvis istället vara att göra just denna deportation dyrare, krångligare och mer ifrågasatt än den förra. På medellång sikt strävar vi efter att kraftigt öka andelen migranter som får stanna, och att vi ska bli nog starka för att verkligen stoppa en och annan deportation. På lång sikt bör visionen enligt min mening vara en värld utan gränser. Inga PL 24-områden, inget Sverige, inga T-banespärrar. Samtidigt som vi har dessa mål i fokus bör vi kunna samarbeta med människor som är tveksamma till eller inte delar dessa långsiktiga målsättningar.

Med rimliga mål är det lättare att arbeta långsiktigt utan att tröttna eller bli bitter och uppgiven, och att fortsätta längta till nästa aktion. För det går bra, så länge vi inte tappar människorna och bilden om en värld utan gränser ur sikte.

Eller hur tänker du?

(PS. Ett (lite för sent) tack till Elin och Ylva som lyfte frågan om glädje och blockader i sin podcast om aktivism. Det gav mig mod att ta upp ämnet.)

Läs också: Matlos tankar efter blockaden i Märsta och hens Hälsningar från Bagdad, Elins rapport från Märsta och Jonas Bergströms rapport från Flen. Uppdatering: två relaterade tidningsartiklar idag; Desmond Tutu vill åtala Bush och Blair för Irak-kriget, om Björn Hedlunds Fortets Murar i Skånes fria.

2 reaktion på “Om att frukta o längta till deportations-blockad

  1. Bra skrivet! Håller med. Skönt att du skriver om lockelse och längtan! Jag upplever att det inte pratas om det, trots att jag (och fler med mig, tror jag) har känt de känslorna mycket påtagligt. Skönt med en reflektion kring varför vi känner så. Skönt att känna att det är tillåtet att känna så. Nu blev det lite svamligt här, men sammanfattningsvis: bra och viktig text.

  2. Elin. Jo, jag borde egentligen också ge er tydligare cred för det, att ni tog upp detta i er podcast gav mig mod att skriva om det, jag är osäker på om jag hade gjort det annars. Vid närmare eftertanke borde jag kanske ha nämnt det i texten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>