Frivillig fattigdom?

Elin skrev i måndags en blogg-post med titeln Bara medelklassen har råd att vara fattig. Mattlo skriver om Frivillig fattigdom och fattigdomsromantik och Maja skrev först Pengar och sen Voluntary Poverty. Samtliga är radikala och läsvärda bloggare/tänkare som relaterar på ett eller annat sätt till den frikyrkliga kontexten, och som känner till varandra, och inläggen ingår på något sätt i en mer eller mindre uttalad gemensam diskussion.

Diskussion väcker en rad viktiga frågor. Det är ju inne att ställa frågor men inte säga sig ha några svar, men jag tänkte bryta mot det och ge mina svar, medveten om att dom är ofullständiga och säkert behöver revideras mer eller mindre. Hjälp gärna till med det!

Vad är egentligen fattigdom? Det är så klart relativt, men jag förespråkar en förståelse som inte är begränsad till det svenska sammanhanget. Mitt förslag, att anamma, förkasta eller revidera, är något i stil med

Fattig är den som saknar en trygg tillgång till basbehovsuppfyllelse (typ värme, näring, vatten).

Om detta är en vettig definition så blir konsekvensen att en förkrossad majoritet av människor som bor i Sverige är rika. Det finns fattiga här, men dom är relativt få. Detta innebär inte att ekonomiska klyftor mellan rika och asrika är oväsentlig, men den behöver sättas i perspektiv.

Vem kan bli fattig? Rikedom är, enligt ovanstående definition, inte bara (eller ens huvudsakligen) pengar på banken, utan den tryggade tillgången till mat, vatten, näring osv. Detta innebär också att mycket av vår rikedom ligger i vilka vi känner, något som Elin är inne på. Jag är exempelvis inte fattig, trots att jag formellt inte äger något alls (typ 200, just nu), eftersom jag har goda relationer till många som är rika. Jag skulle i princip bara kunna bli fattig om släkt och vänner vände mig ryggen. Vad som skulle krävas för det vet jag inte, dom verkar vara relativt stryktåliga…

Är det bra att leva enklare? Jag tänker att det är eftersträvansvärt om rika människor gör sig av med rätt mycket av sin rikedom, och den status som kommer av rikedom. Att vissa människor är rika förutsätter ett förtryck av fattiga, av djuren och en omfattande förstörelse av jorden. Att trappa ned på sin rikedom är viktigt kanske framför allt för att medvetandegöra sig själv och andra om detta förtryck, att avnormalisera det. Däremot är fattigdom nästan aldrig eftersträvansvärt. Fattigdom är för jävligt.

Hur ska vi se på asrika som ”down-shiftar” eller väljer att inte sträva efter mer rikedom? Som förtryckare som vill förtrycka lite, lite mindre, eller som människor som tar små steg mot verklig solidaritet med dom fattiga, eller som människor som börjat uttrycka sin längtan efter en annan värld i praxis. Dom/vi är, menar jag,  inte hjältar eller ens föredömen. Verkligt fattiga som kämpar för att bli av med fattigdom kanske däremot är föredömen.

3 reaktion på “Frivillig fattigdom?

  1. ”när man ger av sina pengar ger man väldigt lite. det är när man ger av sig själv som man verkligen ger” är gammal visdom. tack för dina tankar, du tänker ofta ett varv längre märker jag. men det är ok.
    jag skriver nog i min blogg främst om fattigdom i ett andligt perspektiv (men inte enbart) – att fattighet kan berika och bli en del av den kristna efterföljelsen/ens andliga liv.

    • tack för kommentar. jag tycker nog framför allt om dom texter som skrivits på dom bloggar jag länkar till (inklusive min) kompletterar och befruktar varandra, snarare än att dom ska uppfattas som motsägande perspektiv. jag blir inspirerad av det du skriver om pengar, fattigdom osv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>