Önskade och oönskade bloggteman

Min älskade hustru tycker jag skriver för mycket om aktioner, motstånd, anarki och uppror. Tröttnar inte dom stackars blogg-läsarna på detta? (Och snart kommer det en till sådan post.) Håller du med henne? Har du egna önske-teman eller förslag på saker jag bör undvika att skriva om?

19 reaktion på “Önskade och oönskade bloggteman

  1. Oj det är mycket jag skulle vilja att du skrev om… och jag har inget emot att du skriver om aktioner. Det är inspirerande att läsa om sätt att göra de abstrakta idealen konkreta. Men dina bästa inlägg tycker jag är de som varit personliga, jag minns speciellt när du skrev din egen berättelse utifrån att sitta i häktet som en mycket stark och livgivande text. Jag tror vi stångats lite nån gång över polemik… det är något jag själv brukar försöka undvika, jag tror mer på mötet kring berättelsen… (”everything starts with a story” /Joseph Campbell).

  2. Ja! Det vore jättekul att höra från Sara! Själv har jag svårt för att gå i gång på aktioner…det är kanske en svaghet hos mej…men jag gillar personliga reflektioner och när du spetsar till saker och ifrågasätter det teologiska etablissemanget. Även om jag inte instämmer i allt tycker jag att det är befriande och det genererar en annan typ av diskussioner (och andra kommentatorer) än på en del andra kristna bloggar…

  3. Maria. Jag är rädd för att den patriarkala strukturen spelar in också när man talar om aktioner. Att flera män förväntas gå igång på det och att kvinnorna förväntas hålla sig i bakgrunden. Det gör mig ibland tveksam till att skriva om det, eller att veta hur jag borde skriva för att inte bekräfta detta. Å andra sidan är det Annika Spalde mer än någon annan som sått in aktivist-fröet i mitt liv, och vid den senaste aktionen i Märsta så var det nog fler kvinnor än män, och kvinnorna hade en mer framskjuten roll i samtalen osv. Så det är inte helt entydigt.

  4. För många år sedan läste jag någonstans (vilken trovärdig källa:-), att kvinnornas pådrivande roll i klasstriderna är oerhört underskattad. Kvinnornas roll, enligt min minneskälla, var helt central när det gäller uthålligheten.

    Kan ta ett exempel ur egen släktberättelse. Min mamma brukade berätta om den fackliga kampen runt Kemi i början på förra seklet. Vid ett tillfälle kommer min morfar hem från ett strejkmöte. Han berättar för mormor att styrelsen, i vilken morfar är sekreterare, har beslutat att avsäga sig strejkunderstöd. ”Fronten sviktar”, som morfar säger. Mormor lär ha svarat, allt enligt mamma, ”det är bra, vi har tillräckligt med potatis.” En sån fru kommer man inte hem till och säger, att nu orkar jag inte mer.

  5. jag skulle gärna läsa en text om den personliga andaktens relation till gemenskapen. och en text om vad som inspirerar dig till fortsatt efterföljelse hade jag också uppskattat. en text om hur man lever utan lönearbete skulle jag bli glad av. några rader om vad det är som gör att man inte gör de saker som man vet att man borde göra hade inspirerat mig. texter om sex gör mig alltid glad och upprymd. jag hade också gärna läst lite om vad du ser för positiva grejer med att vara uppvuxen i frikyrkan. en kommentar till lukas 16:1-13 hade jag tyckt var spännande. några tankar om hur man går från att ta grejer för självklara till att vara tacksam skulle jag gärna läsa. gärna också några tips om hur man går till väga för att bryta vanor och odla nya vanor.
    jag känner nog spontant att jag vill se texter om det mesta ;)

  6. Pingback: Ett slag för monogamin « Stigen

  7. Jag skulle gärna se inlägg där ”pro-life”-tematiken kopplas ihop med annan civilisationskritik, och med annan pacifism.

  8. Identitet, konflikt, och gemenskap.

    Jag skulle gärna se det diskuteras om hur sådant (borde) hanteras bland kristna. Jag minns mig ha läst om hur det hanteras när någon enskilld gör Fel; men när det gäller världen i stort och när folk inte alls är överens, det är en knepigare fråga. Någon koppling till anarkism skulle vara särskillt intressant, då jag är förbryllad över hur anarki skulle kunna fungera. Mina erfarenheter från olika sociala grupperingar och föreningar genom livet är att det lätt blir så att alla agerar som mini-diktatorer, men man kallar det för solidaritet eller demokrati, därför det tas för givet att alla tycker och känner likadant som en själv. Det bildas ofta pakter per automatik, även om man i övrigt talar högt om hur dumt är med makt. Det är inte för inte som jag betraktar samhället likt en sandlåda och politiken likt ett lågstadie-klassrum. Jag har oftast hanterat detta genom att isolera mig relativt mycket, men det är ingen helgenomtrevlig lösning. Många hanterar det genom att splittra upp sig i mindre grupper där alla tycker Rätt. Det kanske är någon inbyggd funktion i språket som söndrar och härskar…
    ”Livet förutsätter döden, döden livet. Det möjliga förutsätter det omöjliga och tvärt om. Ja och nej förutsätter varandra. Då så är förkastar den verkligt vise alla sådana åtskillnader och håller sig till Himlen.” CHUANG-TZU

  9. Svåra frågor, men intressanta. Jag lovar inget, vi får se.

  10. Jag fick bara ett infall att beskriva ett av mina intresseområden. Se det inte som någon brådskande officell request. Men ifall ämnesvalet någon gång i framtiden skulle dra iväg ditåt så vet du lite på förhand min infallsvinkel (som den såg ut just då). Att få ett ordagrant svar på det garnnystanet av tankar begär jag inte.

  11. Ja, intressant att få en inblick i dina erfarenheter också. I mycket känner jag igen det. Rent generellt kan jag väl säga att jag tenderar att luta åt att man bör skapa nya grupper/dela sig då det växer fram nya gemensamma övertygelser som skapar alltför stora spänningar. Att det ofta urartar till långvariga konflikter och maktkamp tror jag bland annat har att göra med att vi är för måna om det som ofta kallas ”enheten” i gruppen. Vad tror du om det?

  12. Mmm, det är lär ju vara väldigt viktigt att bevara den inre sammanhållningen, så att alla känner sig lugna och säkra. Fast jag tycker det mest känns klaustrofobiskt i förhållande till mitt frihetsbehov. Kan det vara sant som Zygmunt Bauman (1991) hävdar att godheten inte kräver någon organisation medan ondskan däremot gör det?

  13. Hm. Jag läste nyligen det där faktiskt, bland annat tar han upp det i Auschwitz-boken. Jag har inte bestämt mig för om jag håller med, men det är möjligt att det ligger något i det. Mitt dilemma är väl att jag inte bara vill åt ”godhet” som ett individuellt karaktärsdrag, utan tror att vi är skapade för att leva i gemenskap, och i så fall är också politiken, den gemensamma godheten, central.

  14. Pingback: Två aspekter av bön « Stigen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>