Radikalare än du

Kan man förespråka möjligheten av ett radikalt liv och en radikal gemenskap, peppa varandra och glädja sig över sina egna och andras små framsteg, utan att fastna i intolerans, jämförelse och radikalitetstävlan? Jag vill tro det. Ett sätt tror jag är att bejaka tanken att människor har olika förutsättningar, berättelser och sociala sammanhang, vilket gör jämförelser väldigt knepiga. Dessutom är vi ju komplexa varelser som kan vara både starka och svaga, friska och sjuka, radikala och anpassade på samma gång. Alla har vi, så klart, mer att lära, och alla har vi våra blinda fläckar.

Vi behöver därför, tror jag, både frimodighet och tålamod i vår strävan efter att bli bättre människor i en skönare värld.

Eller hur tänker du? Kan man kombinera både tolerans och tålamodssträvan?

7 reaktion på “Radikalare än du

  1. håller med dig om att det är en utmaning att få ihop det. att vara radikal i sin egen livstil och hård mot sig själv i sin egna radikala val men öppen, tolerant, kärleksfull mot andra livsstilar. jesus som förebild i att vara kärleksfull och tolerant mot de som har det svårt och lever med andra förutsättningar men hård mot de som tror de har hela sanningen utan att lyssna?
    själv mest radikal i hjärtat och tanken men tycker att handlingarna kommer för långsamt. jag har svårt att acceptera att skynda långsamt men jag försöker förstå att långsammare och förankrade förändringar kan bli mer bestående. tänker att den kommande fastan är ett gyllene tillfälle att få ”prova” leva mer radikalt. en ekonomisk fasta, leva på så lite som möjligt, ge bort mer, ge mer kärlek till andra varje dag, bjuda in fler till måltider, mindre media, mer samtal. hoppas på att det ska bli bestående.

  2. Det låter nice! Lycka till. Själv har jag också tänkt i dom banorna, att försöka se till att dom förändringar man gör är förankrade och prövade (vilket inte alltid måste innebära lång tid, men ofta gör det nog det).

  3. Jag skulle säga att det är nästan omöjligt, vi jämför oss alltid med andra och varandra. Men kanske inte att man måste FASTNA i det, utan i nån slags dialektisk process växa i ”radikalitet” och ”tolerans” parallellt. Men nån slags immunitet tror jag inte på, inte i de mest radikala/toleranta sammanhang. Vi bär på ett virus…

  4. I relation till Paulus ord om församlingen som en kropp, tror jag att det är viktigt att låta varje del finna sin radikalitet och vara tillåtande för andra sätt att uttrycka den kristna tron. Gissningsvis tror jag att vi alla som läst det här blogginlägget, lever stundtals ut vår tro väldigt olika i de olika sammanhang och vardagsliv som vi lever. Och jag tror det är korrekt att göra så. Sedan kan diskussionen alltid finnas med i mötet mellan olika sätt att leva/praktisera Mästarens ord, sålänge toleransen finns från båda parter att man uttrycker tron lite annorlunda.

    Problemet är kanske att lika lätt som vi hamnar i jämförelsens träsk, så hamnar vi samtidigt i något slags ”mitt sätt att leva/praktisera tro är mer rätt än ditt” – dvs, ”du borde bli/leva som jag”-mentalitet. Och istället för att tillåta de många olika uttrycken av radikalitet (alltifrån det extrema till det nästan osynliga), så frestas vi att göra vårt sätt att leva till en metod som kan/bör appliceras på ”alla andra”…

  5. Tobias. Det är nog så. Kanske handlar det mer om att tukta jämförelseivern och hitta sätt att hålla den tillbaka. Jämförelsen kan ju gå åt olika håll också – både mot högmod och självförakt. Och samtidigt behöver vi ju också föredömen för att utvecklas och gå framåt, vilket förutsätter att vi också erkänner att vi ibland kommit olika långt.

    L. Tack för kommentaren (premiär?)! Även om jag inte håller med. :)

  6. Vi måste få ihop den paradoxen för att varken förlora oss i lagiskhet eller somna in i passivitet! Vi kan inte välja, och jag tycker att du gör rätt vändning när du ger våra berättelser plats där. Även om våra vandringar och karaktärer, våra hjärtefrågor och våra liv alltid kommer att vara olika så måste vi utmana varandra, ibland tillrättavisa varandra, och kanske säga stop ibland. Men det är omöjligt utan en någorlunda helhetsbild av varandras liv. Så jag ropar NÄRMARE, varandra, naturen och Gud.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>