Rättigheter, friheter och krav. En kritik.

Det finns inget ”rent” motstånd. När vi gör motstånd och bygger alternativ så gör vi det alltid från en position färgad av systemet. (Tror jag, säg gärna emot!) Därför innebär motstånd också att vi samtidigt på något sätt ger vårt stöd till systemet. Att bli medveten om hur vi gör det kan dock vara viktigt eftersom vi annars lätt blir onödigt snärjda. Och om det är så att vi när allt kommer omkring bara stärker systemet genom vårt ”motstånd” så är frågan om det inte är bättre att sitta still i båten. Bland annat därför är det helt nödvändigt att diskutera metoder och strategier.

Den första instinkten när en inser att det finns grundläggande problem med den rådande ordningen är inte sällan att kräva förändringar. Upprop, namninsamlingar, demonstrationer och krav riktas till beslutsfattarna. ”Rädda skogen, sluta deportera irakier, stoppa Shell, inför äktenskap även för bögar, ge minkarna större burar, acceptera demonstrationer, sluta övervaka vår epost!” Ofta handlar det språk som används om rättigheter, rättvisa och friheter. Jag ser detta som en naturlig fas, men också som något vi behöver röra oss bortom om vi ska se verklig förändring. Det finns nämligen åtminstone två feta problem med det här sättet att arbeta;

1. Det leder till kompromiss och förflackning.

Om beslutsfattarna bestämmer sig för att ”lyssna på kraven” så kommer ofta en rad händelser som ett brev på posten. En eller några legitima talespersoner utses, och andra röster marginaliseras. Detta kan ske informellt (via tex media) eller formellt, och det kan ske med eller utan personens aktiva strävan, men det kommer att hända. Detta i sin tur bidrar till att gruppen eller individerna sorteras (ännu mer?) hierarkiskt inbördes. Ofta ges talespersonen olika typer av privilegier, det kan röra sig om lön, publicitet, känsla av betydelse, tillfällen att röra sig i maktens korridorer, cred. Dessa privilegier vill personen sedan värna om, och blir därför mindre lyhörd för sina kamrater, och mer lyhörd för makten. Förhandlingar inleds, pragmatiska kompromisser och avtal blir nödvändiga, och till sist är ”motståndet” helt inordnat i den rådande ordningen. Möjligen har det blivit någon grad svalare i helvetet, men antagligen inte. Visionerna och passionen är borta, reformismen har tagit över, folk har blivit cyniska och den ende som tror på förändring är den som nu på grund av sitt engagemang fått en privilegierad ställning i systemet.

Om beslutsfattarna inte lyssnar på kraven så finns risken ändå att vi genom det specifika krav som vi argumenterat för också gett ett underförstått bifall till att vi accepterar det vi inte uttalat oss om. (Avvisa inte just den här migranten, fäll inte just den här skogen osv).

2. Det stärker systemets och maktens världsbild.

Så länge det framstår tydligt som om det är dom som bestämmer som bestämmer, så kan systemet svälja en hel del reformer. Och för varje ”reform” (som inte sällan bara är en omorganisering av förtrycket) så stärks beslutsfattarnas position. Beslutsfattarna framstår som dom humana, progressiva och lyssnande, och som dom verkliga agenterna för förändring. Att kräva sin rättighet eller sina rättmätiga friheter innebär ju att det är någon annan som ska ge en dessa rättigheter. När kampen vinns så förlorar vi därför på samma gång, eftersom vi har bekräftat bilden av att det är makthavarna som ska ge oss våra rättigheter och friheter.

Så vad är alternativet? Jag tror inte att det helt går att undvika talet om rättigheter, friheter och krav, eftersom detta tillhör den förhärskande världsbilden. Men jag tycker det är viktigt att vara återhållsam, och vi bör enligt min mening eftersträva ett fokus på direkt aktion, det vill säga att vi själva genomföra dom förändringar vi vill se. Vill vi att skogsskövlingen ska stoppa så får vi stoppa den själva. Vill vi ha en lokal matproduktion så får vi själva börja producera mat lokalt. Vill vi att förvaren ska öppnas så får vi öppna dom själva.Vill vi montera ned övervakningssamhället så är det bara att börja.

Så tänker jag. Hur tänker du?

12 reaktion på “Rättigheter, friheter och krav. En kritik.

  1. Jag gillar tanken på mer direkt aktion som motstånd till systemet. Men Om man vill få med en bredare massa i förändringarna så tror jag att man måste arbeta med andra sätt oxå. Tex namn underskrifter.

    Min erfarenhet är att många ”vanliga svenssons” tycker att direkt aktion är extremt och dumt. Och då blir ju problemet att man blir en liten ”elit” grupp som försöker förändra ett system. Och även om det finns många som inte håller med om systemets alla regler så tror jag att man då hellre ställer sig på systemets sida än på aktivisternas sida.

    Men som sagt så gillar jag direkt aktionstanken, men vi behöver nog jobba på fler fronter om vi vill se ett förändrat system.

    • Rasmus. Jag tror samtidigt det är problematiskt att ta alltför stor hänsyn till den allmäna opinionen. Motstånd mot förtryck kommer alltid att beskrivas som extremt osv av den rådande ordningen som i sin tur påverkar alla människor.

  2. Intressant. När jag läser din text slår det mig att Micael Azar är inne på ett liknande resonemang i förordet till den svenska upplagan av Frans Fanons ”Svart hud – vita masker”. Läste denna klassiker i somras. Azar funderar (tillsammans med Fanon) på frågan om hur den förtryckta kan göra uppror mot sin härskare. Han kommer fram till att det finns två varianter.

    Den första varianten är att utnyttja herrens egna vapen – politiska eller militära institutioner, språkliga symboler, kodifieringar av värden – alltså det som utgör en del av förutsättningen för den orättvisa maktordningen. Den undertryckta försöker alltså besegra herren med hans (det är ofta en han) egna vapen men risken finns att den undertryckta övertar positionen som herre och förvandlar sig till en spegelbild av sin forna fiende. Eller i alla fall riskerar han att bli en del av det förtryckande systemet. Det är väl ungefär det du skriver, hur de undertrycktas ”talesperson” lätt sugs upp av maktapparaten.

    Den andra varianten är att den underordnade kämpar med egna vapen, ett eget språk, alternativa institutioner etc., det du är inne på. Problemet med denna strategi är att den kan legitimera härskarens ordning. Härskaren kan hävda: ”de vägrar acceptera samhällets lagar”, ”de är helt olika oss” och ”de förkastar allmänmänskliga värden”. Därmed riskerar motståndet att marginaliseras och vad har man då uppnått?

    Det här med aktivism är ett ganska nytt område för mig. Deltog i en blockad i vintras; det är rätt och riktigt på alla sätt. Men hur ska man tänka? Kan man inte både agera själv och jobba inom systemet?

    Jag skulle nog säga att den första varianten är utgångspunkten. Det går i alla fall i någon mån att påverka samhället inifrån systemet. Man kanske ska se det pragmatiskt. Om vi påverkar samhället i en god riktning (om det är möjligt) kan det i förlängningen leda till att fler människor blir hjälpta, får ett bättre liv.

    Det var väl ungefär så medborgarrättsrörelsen i USA agerade. Man demonstrerade, strejkade, bildade opinion, påverkade politiker, drev rättsliga processer o.s.v. Men därtill fanns det också inslag av civil olydnad, vilket jag naturligtvis helt ställer upp på. (Det är fascinerande vilken kraft som ändå kan frigöras när människor organiserar sig.)

    Men det finns också samhällen och omständigheter där detta inte låter sig göras, totalitära system där man knappast kan komma dragande med strejker eller rättsprocesser. Så visst, det finns situationer där man måste agera själv, som du skriver. Och detta kan förvisso också gälla vårt nuvarande samhällssystem.

    Eller vad ska man säga? Utesluter det ena det andra?

    • Per. Intressant! Jag tror inte det ena utesluter det andra här, vårt motstånd kommer som sagt alltid inifrån systemet och är alltid påverkat av systemet, som jag inledde med. En avgörande fråga tror jag är vilket mål en har. Låt oss fortsätta ta migrationspolitiken som ett exempel. För dom som i grunden har en tilltro till nationalstatssystemet så blir det ganska naturligt att lägga mycket av sin energi på reformistiskt partipolitiskt arbete. För dom som (som jag) tror att nationalstater (eller liknande) alltid kommer att innebära våld och förtryck mot migranter och vill se en värld utan gränser så blir det mer naturligt att mycket av vårt motstånd måste peka bortom statens strukturer.

  3. Det finns både missmod och uppmuntran i detta argument (som i grunden känns ganska foucaulianskt – framförallt framfört i sexualitetens historia). Motstånd förstärker makten, men makten skapar samtidigt alltid motstånd. Men det säger väl egentligen ganska lite om förändringspotentialen gällande konkreta frågor? Makten blir vi ju enligt Foucault aldrig av med, men den går att destabilisera då och då. Och jag håller med dig om att direkt aktion är bäst i detta avseende.

  4. Jonas. Jag är väl delvis systemets fånge och begränsad i tanken. Det kanske är därför jag har svårt att se bortom statens strukturer, som du skriver. Alltså se ett alternativ till samhällen utan en stat som upprätthåller något slags rättsordning. Där det fungerar någorlunda kan staten trots allt skydda och stötta den svaga, vara en motkraft mot de värsta avarterna, mot ekonomiska intressen etc. Stater tenderar förvisso att förtrycka, ja, men måste det vara så per definition?

    All form av mänskligt samhälle kräver någon form av organisation, men om man pratar just om staten finns det väl inget naturgivet i hur den ska organiseras. Kanske själva begreppet ”stat” är förbrukat. Det finns i vart fall ingen anledning att staten ska organiseras utifrån nationalstatsprincipen som ju är ett modernt fenomen. Nationalismen (och därmed nationalstaten) är per definition, exkluderande och förtryckande, det kan jag hålla med om.

    När jag försöker tänka bortom staten så ser jag en ny världsordning upprättad, det man kan kalla Guds rike. Jag tänker mig att man redan nu kan upprätta alternativa, befriade områden, göra världen till en något bättre plats att leva på och därmed samtidigt påskynda Rikets ankomst. Men den messianska ordningen förutsätter ändå till slut något form av gudomligt ingripande. Se där, där fick jag med lite religion också!

    • Per. Tack för att du delar din framtidsvision. Det låter onekligen nice.

      Det finns ju samhällen som fungerat väl utan nationalstater, tex ursprungsbefolkningar eller kristna kommuniteter (tex hutteriterna). Men detta ämne anknyter också till en fråga som kommer här imorgon.

  5. Oj ett sånt gränslöst gnäll. Tänk bortom staten?! Den som implementerar en ursprungsbefolkning önskar jag lycka till .

    • Nej, jag tror på det sättet inte det går att ”återvända”, men jag tror det finns samhällssystem som kan ta med sig en hel del lärdomar från tex ursprungsbefolkningar.

  6. ”Det finns ju samhällen som fungerat väl utan nationalstater, tex ursprungsbefolkningar eller kristna kommuniteter (tex hutteriterna). Men detta ämne anknyter också till en fråga som kommer här imorgon”

    Definiera ”fungera väl”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>