Sagan om den bekymrade bödeln som ville vara human

Det var en gång en bekymrad bödel som hette Bengt och bodde i en by. Bödlande är inte enkelt, och efter lång och trogen tjänst hade hans bödelbröder blivit brutala och cyniska. Men Bengt var annorlunda. Bengt brydde sig. Och detta trots att han egentligen visste att han bara gjorde sitt jobb, och att hans klienter var Lösdrivare eller Laglösa, snyltare och parasiter på samhällskroppen. Människor var oroliga och otrygga, och behövde rikta sin vrede någonstans. Ändå kunde han inte låta bli att känna sorg när han tänkte på klienterna och deras familjer. Ibland kunde han till och med se en glimt av sig själv i deras ögon.
Redan när Bengt gick som lärling hade han bestämt sig för att bli en human bödel. Han uttalade sina befallningar med värme och empati. Han var alltid mycket generös med tiden när de sista orden skulle uttalas. Han tränade mycket på svärdshugg för lära sig träffa rätt och skilja huvudet från kroppen så rättssäkert och effektivt som möjligt, för att minimera risken för smärta och extrahugg. Ibland plockade han en sorgsen bukett av vilda ängsblommor och överräckte dessa tillsammans med ett beklagande till de kvarlevande. Allt oftare delegerade han också huggandet till en undersåte, för att inte förhärdas.
Men det räckte inte. Det gnagde i hans inre och dagarna fylldes med oro och ångest, och nätterna med obehagliga och märkliga drömbilder. Det hade till och med börjat påverka hans jobb. Ibland snubblade han på orden eller stakade sig när han uttalade Domen innan svärdet föll och skiljde Brottslingens huvud från kroppen. När det var som värst kände han tårarna trycka på bakom ögonlocken.
Men så en dag fick Bengt höra att en ny bödel tillsatts i grannbyn. Det började gå rykten om ändrade arbetsmetoder och allt fler avrättningar. Ofta hånades den dömde, det skrattades och tjoades och tjimmades, och den Nye Bödeln högg slarvigt och oprecist. Ofta fick svärdet svingas flera gånger innan det var klart. Ibland användes trubbiga redskap såsom järnrör eller käppar. En sadist, sa vissa. Buset får vad de förtjänar, tyckte andra. Nu kan äntligen vi som sköter oss och som verkligen hör ihop ta hand om varandra på allvar. Många bybor började uppsöka grannbyns avrättningar. Det här var något nytt och spännande, här var det ord och inga visor.
Det blev allt tydligare vad som höll på att hända. Om den nya bödeln fortsatte dra folk skulle Bengt snart få sparken, och den nye bödeln få två byar på sitt ansvar. Snart skulle all bödelhumanitet vara som bortblåst.
Bengt hade således inget val. Han började imitera vissa av den nya bödelns arbetsmetoder. Han ökade avrättningskvoten. Ibland höggs det snett, ibland skrattade han ihåligt. Blodet sprutade och skriken ljöd över vidderna. Och så sakta började publiken komma tillbaka. En seger för humaniteten, tänkte Bengt.
Men ändå, det skavde fortfarande.
Så en natt vaknade bödeln Bengt med ett ryck. Plötsligt visste han vad som måste göras. Han klev upp, svepte rocken om sig, greppade ett glödande vedträ från vedstaden, och tågade ut i natten.
En timme senare stod förrådet med alla bödelsredskapen i brand.
Inom ett dygn hade den Laglöse bödeln Bengt gripits. Men avrättningsstubben var ju uppbränd, och därför fick den imponerande eken mitt i byn huggas ned för att få fram en lämplig avrättningsstubbe. Med en stor sten krossades Bengts huvud, och så fortsatte avrättningarna i byn, nu under den Nye Bödelns administration.
Men något hade förändrats i byn. Schwunget saknades liksom i huggen. Det pratades om Bengt, den humane bödeln, och hos allt fler kunde en ton av respekt skönjas. En atmosfär av obehag trängde sig på under avrättningarna. Det var inte som förr.
Så en dag uttalade någon högt den känsla som många delade. Dödandet måste få ett slut.
Och svårare än så var det inte. Byborna samlades och körde iväg den nye bödeln, som tilldelades en kolonilott i grannbyn där han kunde odla sin egen mat istället för att hugga huvudet av folk.
Oron fanns förstås kvar, och det var många tankar och vanor och strukturer som behövde förändras i den lilla byn. Byborna hade ju satt så mycket hopp till bödelsstubben och bödelssvärdet. Men det gick i rätt riktning.
Och ur den nedhuggna ekens stubbe sköt ett litet skott upp, och snart växte ett nytt träd upp ur det gamla. Där byggde fåglarna bo, och under dess skugga samlades under sommarens hetaste dagar före detta Laglösa och Lösdrivare, tillsammans med de andra byborna. För barn och barnbarn berättade de till evig tid om den gamla tidens förvirring, och om Bengt, den bekymrade bödeln som ville vara human.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>