Skuld, förlåtelse och stålar

David Graeber är en amerikansk anarkist och antropolog som för något år sedan kom ut med läsvärda tegelstenen Debt – The first five thousand Years, där han redogör för sin förståelse av skuldens och pengarnas historia. Ett inslag i boken som oroade mig var dom passager där han försökte visa hur Bibelns tal om skuld, förlåtelse, befrielse är ekonomiskt laddat och bidragit till penga-systemets utbredning. Anledningen till min oro är att jag som post-kristen bär med mig den träning jag fått att tänka koncepten skuld och förlåtelse som centrala för relationsbyggande. Skuld – förlåtelse är viktigt i den kristna berättelsen, om än inte så viktigt som delar av den kristna traditionen senare gjort dom, och begreppen är viktiga både i förståelsen av människans relation till gud och i mellanmänskliga gemenskaper.

Men begreppen väcker frågor.

Att prata-tänka skuld-förlåtelse, lär det inte oss att värdera människor och relationer från ett ekonomiskt perspektiv, och bidrar inte det till förstärkandet av det ekonomiska paradigmet? Bidrar inte det till att vi tror på skulderna, som binder oss i ojämlikhet och förtryck.

Och skapar ett brott i relationen verkligen en tydlig skuld, som sen kan efterskänkas, är inte relationer mer svårfångade och dynamiska? Kanske beror inte vår bristande förmåga att förlåta på att vi är dåliga människor, utan på att det är ett problematiskt koncept?

Och i den mån själva förlåtelsen fungerar, skapar då inte förlåtelsen i själva verket bara en ny skuld, men i det här fallet en skuld som inte kan förlåtas utan måste betalas av? Gud har förlåtit människan, och därför är människan skyldig gud evig tjänst. Du gör illa mig, jag förlåter dig, och därmed har du hamnat i ett underläge som jag kan utnyttja.

Men vad är alternativet? Går det att hantera konflikter och kapsejsade relationer på något bättre sätt?

Vad tänker du?

En reaktion på “Skuld, förlåtelse och stålar

  1. Jag tycker att hela den juridiska försoningsläran är lite racklig, men sen är jag inte speciellt ortodox heller. Inom missionskyrkan har den subjektiva försoningsläran haft stort inflytande, att det inte är Gud som behöver försonas med människan utan människan med Gud. Jag tänker att Jesus behövde dö på korset för att människan skulle kunna tro att Gud förlåter/internalisera den insikten.

    Jag tror inte att människan är skyldig Gud evig tjänst utan att människan egentligen vill samma sak som Gud, då Guds vilja är det som är bäst för oss. Ett slags rational-choice kristendom eller nått. Men genom att vara ärliga mot oss själva och söka det Gud vill tror jag att vi lättare kommer till insikt om vad vi själva vill och närma oss den punkt där vi, våra medmänniskor och Gud vill samma sak. Sen vet jag inte hur hållbart ett sådant tankesätt är teologiskt/exegetiskt, det vore intressant att höra vad du eller andra läsare har att säga om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>