Trosstatus: en uppdatering

Inte med någon större entusiasm tar jag mig härmed an uppgiften att kvasi-offentligt uppdatera min trosstatus. För det känns just som en uppgift, som Ärligheten ålägger mig, med bakgrund av ganska många år av idoga skriverier under den kristna trons fana.

Jag skulle kunna beskriva min kristna tro som något jag har tappat. Men då inte som en tappar en hink med vatten, utan snarare som om något som långsamt runnit ut ur ett mycket litet hål i hinkens botten. Men jag skulle också kunna säga att den kristna tron är något jag släppt taget om, något jag till sist tröttnat på att bära. Ibland brukar jag beskriva mig som ”post-kristen”.

Samtidigt finns det absolut och så klart en kontinuitet mellan den tros-kontext som format mig och där jag är idag. Jesus gjorde mig till anarkist, typ. Och jag tillbringar en hel del av min tid med volontärarbete i olika kristna sammanhang, och många av mina närmaste vänner och min släkt är troende kyrkligt aktiva. Det finns också inslag i dom bibliska skrifterna och aspekter av kristna praktiker som jag fortfarande kan gå igång på. Ibland känner jag mig rentav som en post-kristen som har mer kristen tro än många kristna…

Så om det här är (ännu) ett komma ut-ande, så är det att ambivalent sådant. Och just det är väl problemet med att komma ut ur garderoben, att vi aldrig kan framträda som dom vi i sanning är, eftersom vi alltid är i vardande och omvandling. Det finns inget ”innerst inne”. Panta rei. Men om alternativet är att aktivt söka bedra omgivningen genom att spela en förväntad roll så är det nog ändå att föredra.

Jag svarar gärna på eventuella följdfrågor. (Det går bra att vara anonym.) Eller kanske någon annan som vill komma ut på ett eller annat sätt?

15 reaktion på “Trosstatus: en uppdatering

  1. Intressant och modigt med utkomst!

    Jag som kommer från en strängt sekulär uppfostran men alltid (nåja, så långt bakåt jag minns) känt en visshet i magen om att det finns en Gud, fascineras av begreppet tappa tron. Förlora tron på den mänskliga delen av religionen, det kan jag förstå, kyrkan, bibeln, hierarkin… men _magkänslan_? Har du förlorat den? (Väldigt personlig fråga, ja – men du måste ju inte svara).

    • Ja, jag har förlorat magkänslan. När jag är på gudstjänst nu för tiden så känner jag aldrig något gensvar från mitt inre, till exempel. Sen är jag inte ateist, jag tror att det finns en andlig eller gudomlig sida av tillvaron och försöker odla en slags mystik/religiös öppenhet. Famlar mig fram genom någon slags panenteism/animism/panteism, men i stort sett helt utan den desperation som jag hade tidigare. Jag tycker också jag mår bättre efter att ha ”tappat tron”.

      Det är intressant med din bakgrund, jag tror verkligen olika bakgrunden spelar in här. Jag är ju fostrad i ett ganska fundamentalistiskt sammanhang, och har alltid känt tvivel, men försökte i flera decennier desperat att få allt att gå ihop, med olika strategier.

      Den största skillnaden för mig och en av dom saker som känns jobbiga, är att jag numera tänker väldigt annorlunda än tidigare om döden. Att acceptera min och andras framtida icke-existens kan kännas som en stor utmaning.

      (Det är inga problem med personliga frågor, jag säger till om jag inte vill svara.)

  2. Tack för svar! Religiösa öppenheten, andligheten, icke-ateismen låter ungefär som det jag kommer ifrån, och till viss del är kvar i (Gud är större än nån specifik religion… osv) och förmodligen är det den magkänsla jag menar, för någon annan har jag nog aldrig upplevt… Gudstjänster blir jag mest nervös av :-)

    • Spännande. Jag känner igen gudstjänstnervositeten, i synnerhet i lågkyrkliga frikyrkor där mycket är upp till mötesledarens nycker och det kan sluta lite var som helst. Andra känslor som jag oftast får numera i samband med gudstjänster är irritation, ångest eller (oftast) totalt ointresse.

  3. Vad fint av dig att dela med dig av det här.
    Jag känner igen mig i mycket.
    Speciellt irritation, ångest och ointresse-känslorna i Gudstjänstsammanhang. Utvecklat någon slags Gudstjänst och kristenkultur-allergi tror jag.
    Har dock någon slags tro eller magkänsla kvar.
    Men en stor rädsla för att en dag inse att alla kristna är helt och hållet lurade.

    • Tack. Min övertygelse är att det är väldigt många som är mycket mer fundersamma och osäkra än vad vad som syns i gudstjänster, husgrupper och liknande. Jag har haft så många samtal dom senaste åren som jag tycker bekräftar den bilden. Med det inte sagt att den är entydig, det finns ju också en hel del för vilka tron är relativt oproblematisk och självklar.

  4. Jonas! Jag har ofta sett upp till dig när det gäller synpunkter, åsikter och exempel på ”kristen” praxis och livsstil. Jag tycker att det är lite ledsamt att du valt att släppa taget om den kristna tron. (Hur den nu har sett ut innan?)

    Jag tänker att tro handlar om något annat än en intellektuell slutpunkt, eller en hypotes/tes. För mig har det alltid handlat om en personlig relation, överlåtelse till någon större, utomordentligt Godhet som jag inte varit rädd för att betrakta som en person, utan att för den skull begränsa eller förminska Gud. Dvs. en blandning, mellan ”magkänsla”, övertygelse men framför allt en överlåtelse och en relationen med en verklig personlighet/vän.

    Jag respekterar fullt ut och är ödmjuk inför ditt och alla andra människors beslut att välja att aktivt bekänna en icke-kristen tro. Denna kommentaren är mer ett spontant uttryck utifrån en slags sorg hos mig i att ”förlora” en som jag sett det, en god och viktig representant för kyrkan och kristet lärljungaskap.

    Allt gott!

    / petter

    • Petter. Tack för kommentar, det var bra att du skrev den. Jag tror jag förstår din känsla, och jag kan själv känna sorg och saknad. Under veckan har jag också haft flera samtal irl som har uttryckt ungefär det du säger här, det var bra att det kom fram här också. Jag håller också med om att tro är något annat (i huvudsak) än åsikter och teser, jag betraktade själv länge också tron som ”en personlig relation”, även om det mer och mer känts som att det kanske inte finns Någon där i andra änden av telefonluren så att säga. Och det är sorgligt.

  5. Pingback: Det finns inga kristna « Stigen

  6. Pingback: Klippa frikyrkliga band « Stigen

  7. Pingback: Klippa frikyrkliga band « Stigarna

  8. Pingback: Engagemangets grund? « Stigarna

  9. Pingback: Så är jag kristen (ateist) | Stigarna

  10. Pingback: Prata om Gud! | Stigarna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>